.se lunchdags...

Lunch Atop a Skyscraper, originally uploaded by Balakov.

Ja, då rinner året ut mot sitt slut. Låt oss se fram mot ett nytt och händelserikt
år, där vi kan hänge oss kreativitetens gränslösa värld. I vilken form den än
väljer att inta. Ha det gott.

.se Saramago på sjukhus

Läste precis att José Saramago är inlagd på sjukhus i Lanzarote, på Kanarieöarna.
Hans tillstånd är stabilt men han är ligger fortfarande på intensiven. Jag hoppas
att han återhämtar sig snart, och att vi får njuta av hans skrivande i många år till.

.se julkänsla och bocken

Ett litet tips för er som inte riktigt känt julkänslan i år, och har varit
för lata för att julpynta ordentligt hemma. För det första måste ni gå
till Peppar på Torsgatan, ett stenkast från S:t Eriksplan, i Stockholm.
Restaurangen ser julpyntad på utsidan, men det inget om man jämför
med hur det ser ut när man kliver in. Där finns allt, från paket till
blinkande tomtar. Dessutom finn Scrooge där, i egen hög person.
Mitt i allt detta julöverflöd, kitschig som bara den, dyker en kypare
som är Scrooge personifierad, trevlig och hjälpsam, så länge ingen
får för sig att ta lagen i egna händer och flytta på ett bord eller stå i
vägen. Julkänslan försvinner i ett nafs då, sen går man på tå resten
av kvällen för att inte väcka den björn som sover…igen. Men hur
som helst är det en upplevelse, helt klart.

En annan diskussion som blossade upp under kvällen var Gävlebocken,
ingen hade hört nåt om den, så det borde betyda att dess impregnerade
kropp fortfarande stoltserar med all sin halm på ståtliga 13 meters höjd.
Här kan ni se den live, om ni inte befinner er i Gävle.

.es libertad de expresión

Todos tenemos libertad de expresarnos cómo creamos conveniente,
pero hay gente que por los cargos que llevan deberían pensárselo una
y dos veces antes de decir las cosas. En una entrevista para El Periódico,
José Luís Borau, presidente de la SGAE, dice lo siguiente sobre el canon:

Es que son unos céntimos. El canon no es un invento español.
Es una exigencia de la UE. De los 27 países, 25 están adscritos
a esa fórmula. Si no hubiera canon, incumpliríamos las normas
europeas. Hay gente que dice que compra sus artilugios y no se
bajan películas ni discos. Pero es que eso no se puede controlar.
Hay presunción de inocencia, sí. Pero también hay una presunción
de culpabilidad. Usted y yo cuando pagamos los impuestos, pagamos
por los delitos que cometen los demás. Pagamos la cárcel, la policía,
los guardias civiles... Pagamos impuestos por delitos que no
cometemos.

Ahora resulta que pagamos impuestos - yo los pago en Suecia - pero que
yo sepa, no pago impuestos por delitos que no cometo. Pago impuestos,
para que la sociedad funcione como tal, para que haya hospitales y
escuelas. Es curioso que el presidente de una asociación que según la
entrevista vela por los intereses de 88.000 socios se refiera a artilugios.
La verdad es que me llena de confianza su opinión.

Otro que debería morderse la lengua antes de hablar es el obispo
de Tenerife Bernardo Álvarez cuando esclareció su postura sobre
la homosexualidad y el abuso a menores, y quizás otros obispos
deberían de dejar de morderse la suya y decir algo al respecto.
Fue en una entrevista en el diario local La Opinión que dijo lo
siguiente a respuesta de "un abuso es una relación no consentida":

Puede haber menores que sí lo consientan y, de hecho, los hay.
Hay adolescentes de 13 años que son menores y están perfectamente
de acuerdo y, además, deseándolo. Incluso si te descuidas te
provocan. Esto de la sexualidad es algo más complejo de lo que parece.

y por si prefieres oírlo del obispo mismo entra aquí y dale al audio.

O mejor, que no se muerdan la lengua y muestren claramente lo que
opinan, mejor, la verdad sea dicha. Pero que luego no se quejen y
demanden a gente porque ésta también se haga valer de su derecho
a expresarse. Si hasta parece que hay algunos que están deseando
tener una dictadura para poder controlar todo.

No vaya a ser que Bisbal tenga razón diciendo que "en este país
hay demasiada libertad de expresión". Lo puedes oír aquí.

Y ya que estamos opinando...

.se guinness och tidning

Två nyheter på en sida. En ny spansk digitaltidning har sett dagens ljus
och om ni klickar på play får ni se en härlig Guinness-video, den sägs
vara rekorddyr, så först trodde jag att den handlade om Guinness rekordbok,
men det var ölet. Slutet är härligt.

.es la SGAE y el canon

No sé muy bien por qué motivos empecé a leer noticias sobre el canon, igual
era más que nada curiosidad por saber a que se refería este canon. Una de las
preguntas más importantes, sin entrar en la sinrazón del canon, es saber quien
controla a los que recaudan el canon, porque supongo que parte de este canon
se utilizará para pagar a la gente que gestiona este enorme aparato.

Porque una cosa es predicar y la otra es actuar en acuerdo con lo que enseñan.
Todos sabemos que el poder corrompe – de eso creo que no hay duda – y están
montando una torre de cristal – o igual otro material que no es tan transparente –
y ya veremos cómo acaba esto.

Varias organizaciones han denunciado a la SGAE – Sociedad General de Autores
y Editores – por supuestas ilicitudes en la gestión de sus recursos.
Ahora queda por ver que hace la Fiscalía contra la corrupción y criminalidad
organizada. De momento la SGAE contesta con la misma moneda, cosa que
se podría ver cómo un acto de infracción al derecho de autor. Claro que la
SGAE puede alegar que fueron ellos que tiraron la primera piedra.

Parece ser que el canon digital se está implantando poco a poco por Europa,
curiosamente cada país parece ser el núcleo del mal, según las respectivas
organizaciones. Una de las razones de éste canon dicen ser la piratería.
Pagamos el canon para que los artistas – uso esta palabra en afán de abarcar
a todos los campos en que éstos se desenvuelven – reciban una compensación
porque nosotros supuestamente compramos nuestros cd:s vírgenes para
copiar un disco.

El problema de este razonamiento es que supone que compramos espacios
de almacenamiento – ya sean CD:s o DVD:s vírgenes, mp3 o discos duros –
para copiar o violar los derechos intelectuales de los arriba mencionados
artistas. No tienen en cuenta por ejemplo la necesidad de copiar nuestras
fotos digitales – motivo por el cual muchos necesitan más y más discos
duros – regalar fotos a parientes y amigos o aquel video que grabamos
en una boda. Todos estos ejemplos los derechos de autor son nuestros,
pero tenemos que pagar un canon que nos han impuesto.

Lo que tampoco entiendo es que son estas mismas organizaciones
que quieren que dejemos de bajar música y películas por internet,
pero al mismo tiempo nos cobran un canon por si lo hiciéramos. O sea
la gente baja música y películas, camos a hacerles pagar un canon para
cuando quieran hacer copias o guardar estos archivos. Muy bien, pero,
¿y si no lo hacemos? ¿Quién es el que vela por nuestros derechos?

Para más inri me parece que la suposición de que cada canción bajada
significa una perdida de ganancias para los artistas – quizá habría que
decir para las discográficas – es absurda.

Todos los avances técnicos en este área, ya sean de distribución – como
la internet – ya sean formatos – mp3 – o la evolución del LP al CD,
video – DVD, foto – cine – televisión, siempre cogen a muchos por
sorpresa y en vez de sacar partido a las nuevas posibilidades, pisan
el freno con todas las fuerzas y dicen que es peligroso, malo y que
hay que pararlo a toda costa. Los elepés no murieron al final, aunque
sólo sigan vivos por sentimentalismo y muchos DJ:s. El cine sigue
funcionando a pesar de internet, dvd:s y todo lo que venga. Lo que
si muere es lo que no vale. Si no evolucionas al tacto de los cambios,
arriesgas quedarte estancado.

Ahora queda por ver qué pasa con toda esta historia. El País tiene la
nueva propuesta de tasas y aquí está la propuesta a las enmiendas al LISI
que es la Ley de Impulso de la Sociedad de la Información. No sé si hay que
interpretar “impulso” como irónico. En fin, os dejo por hoy con un par de
videos sobre el tema.

Campaña anti canon SGAE
1, 2 y 3...

Llamada a la SGAE

Debates en libertad

En la tele – sobre música en bodas

.se om morgondagen

Sitter framför datorn och i stället för att jobba surfar jag, det är ju
trots allt juletider och jag har skjutit lite åt sidan mitt fotobloggande,
eller snarare att titta på andras fotobloggar. Det finns inte en susning
att man kan läsa eller se allt som finns, men har man tur så hittar man
ett par favoriter på vägen. Förr eller senare måste man hitta rätt, får
man hoppas.

Det finns många som inte vågar ge sig hän åt sina ambitioner, och det
är väl på gott och ont. Vissa lever i det förflutna andra kör full fart
mot framtiden, och allt är gott, men nånstans däremellan finns nutiden,
och det är där vi måste leva. Det är den som vi måste suga ut all must
ifrån.

Snart är det dags för nyårslöften och det var nog flera år sen jag har
slutat att ge dem, inte för nån speciell anledning. Kanske helt enkelt
för i stället för löften har jag lite drömmar att ta itu med, och de kan
dyka upp oavsett årstid eller högtid.

I morgon är det 1 april i Spanien, nej, de har inte en annorlunda
tidräkning, men de firar vår ”april, april, jag kan lura dig dit jag vill”
den 28 december. Det är roligt att se hur svenska tidningar ibland
gör eko för nyheterna som dyker upp, särskilt i sporttidningar som
Marca och As, som är en källa för nyheter för Sportaftonbladet när
det gäller spanska ligan. Garanterat att det dyker upp en nyhet om
Ronaldinho – som i flera månader har varit så gott som såld – och
det kan visa sig vara mer än ett skämt…eller inte.

.se om drömmarnas konsistens

Annandag jul är redan i det förflutna, klockan är snart tre på morgonen
och i stället för att gå och lägga mig börjar jag att skriva det här, inte
för att jag blivit besatt av att blogga, inte ens för att jag känner att
jag måste publicera ett blogginlägg i morgon också.

Jag menar, jag vet inte ens om jag har nån som läser mig, men det hela
handlar mer om att skriva än att om att bli läst, även om det sistnämnda
är en extrakrydda i tillvaron. Om ni mot förmodan sitter där och läser
mig på andra sidan skärmen och har en flygbiljett i handen för att ni
ska i väg från vintermörkret i Sverige, och kanske ni har turen att er
flygning går mot Lanzarote så har jag ett tips på vad ni kan göra, när
ni tröttnat på stranden och sanden, om det nu är möjligt.

Sen hänger det lite på om ni är kulturintresserad och närmare bestämt
litteraturintresserade, för det finns en utställning som pågår fram till
den 16 januari som heter ” José Saramago: la consistencia de los sueños”.
Det är Fundación César Manrique som håller i det hela.

Saramago, som fyllde 85 år den 16 november är en av mina favoritförfattare,
och jag håller tummarna på att utställningen hittar till Stockholm, i annat
fall, så lär jag vara i Lissabon i april då utställningen kommer dit. Hoppas
jag i alla fall.

.se ifall du tänkte bygga en verklighetstrogen pyramid

Tydligen så är bara 5 % av Kataloniens lägenhetsbestånd hyresrätter
enligt följande nyhet, medan i Sverige påstås siffran vara 20 %. Jag kikade
lite snabbt i SCB och där finns det siffror till förbannelse, tydligen så är det
fortfarande flest hyresrätter bland flerbostadshusens lägenhetsbestånd,
men bostadsrätterna har ökat med 36 % sen 1990 (uppgifterna är från
nyårsafton 2006). 1 700 000 hyresrätter och 700 000 bostadsrätter.
Man tycker ju att man skulle kunna hitta siffror om en hyfsad korrekt
siffra på hur det ser ut, men jag orkar inte leta just nu. Direktlänk till
videofilen, om ni vill höra nyheten på katalanska.

Läste i en annan nyhetsartikel att egyptiska SCA (Supreme Council of Antiquities)
vill få till en ny upphovsrättslag som ska begränsa reproduceringen av
verklighetstrogna, dvs. exakta kopior av egyptiska föremål. SCA vill att
det ska krävas ett godkännande från Egypten och att en avgift ska betalas.

Alla upphovsrättsorganisationer måste gnutta händerna nu och sitta i spänd
väntan för att se om lagförslaget godtas. Den nuvarande lagen förbjuder inte
reproduktionen. SCA:s generalsekreterare Zahi Hawas säger att det t.ex.
finns i dagsläget ett trettiotal byggnader som har formen av Giza-pyramiderna.

Nu håller man på att diskutera i Spanien varat eller icke varat av det som förr
hette i Sverige kassettersättning och som nu heter privatkopieringsersättning,
och som till viss del är en absurd avgift.

Jag betalar alltså för varje dvd, som jag använder för att bränna mina bilder
eller göra back up på de videofiler som jag arbetar med, en viss summa för
att kompensera musiker, kompositörer, författare, regissörer, skådespelare,
producenter, m.fl. när deras arbeten kopieras.

Men de tar avgiften av mig även om jag inte har i avsikt att kopiera nåt,
så den avgift jag betalar borde på nåt sätt tillfalla mig. Men var finns de
blanketter som jag ska fylla i? Vi vanliga medborgare borde kanske skaffa
ett organisation som kräver in dessa pengar.

Det är en hett debatt i Spanien och jag kommer nog att göra ett inlägg på
spanska om det i morgon.

.se intelligens smittar inte av sig...

…men vi kan göra ett försök.

På väg hem från julaftonsfirandet möts vi av en kall vind när vi åker uppför
en av tunnelbanans rulltrappor i T-Centralen. Efter att ha gått förbi
spärrarna som ska hålla tjuvåkarna på rätt sida om lagen finns det en
elektronisk skylt precis innan man går igenom den långa tunneln
som leder till pendeltågen. Där står det att pendeln ska gå 00.22,
vilket kändes skönt eftersom vi hade tio minuter på oss. Fast klockan
hann slå 20 över så hade en ond föraning gömt sig nånstans mellan
mitt undermedvetna och mitt minne. Det plingade inte upp några
upplysningar om förseningar eller om att tåget var på väg in till
stationen. Jag misstänkte det värsta och insåg att SL, SJ eller vem
fan det nu är som sköter trafiken inte hade nåt emot att skjuta sig
själva i foten och göra resenärer förbannade.

Det borde rimligtvis vara ett enkelt problem att rätta, så här i
dataålderns gyllene tid, om det inte är det kanske det är hög tid
att se över ett så osmidigt skyltsystem. Det enda de hade lyckats
med var att få fram en rullande text:

”Särskild tidtabell julafton och juldagen. För mer info ring 08-6001000.”

Bra nummer att komma ihåg om man inte orkar wappa. Så frågan är:
Hur svårt kan det vara att ta bort från de elektroniska skyltarna de
avgångar som de uppenbarligen inte har nåt problem att ta bort rent
fysiskt?

När jag ändå är inne på det finns det en annan sak som irriterar mig
och det har varit så ganska länge. Vem finns spärrvakterna för? Visst,
de är där för att se till att vi betalar för oss, men när vi har fullföljt
den delen av avtalet, är de inte där för att serva oss? Jag tror att de
har feltolkat eller missförstått sin uppgift. Tycker att det är helt
okej att de sitter där och pratar i telefon eller läser böcker. De är ju
trots allt instängda i en liten bur, men det är inte vi resenärer som
har låst in dem där, så vi ska väl inte behöva ta deras frustration.

Det finns speciella ”barnvagnsdörrar” som öppnas från deras burar,
men det är nästan som man måste ha ett skriftligt brev från ledningen
för att de ska öppna den. Det räcker inte med en tung påse, illustrationen
är tydlig, barnvagn, väska eller rullstol. Det är som om de måste
godkänna väskans storlek innan de trycker på knappen. Eller om hundra
personer kliver av, hur svårt är det att låta folk gå ut den vägen i stället
för att milslånga köer ska bildas – visst, jag överdriver, men ändå. Är det
för mycket begärt att de tänker lite och underlättar för oss?

Men vad vet jag. De kanske är rädda att dörrarna slits eller så har de fått
direktiv att vara barnvagnar ska få passera den vägen. Eller så är det
helt enkelt kontrollen över dörren det som ger deras liv mening.

Nåja, det var en liten parantes. Nu återvänder vi till väntan på att
nästa tåg ska gå 00.52 och en annan spännande episod som
utspelade sig. Det finns ett antal bänkar och mitt emellan två av dem,
som är vända mot varandra, finns det en sån där stor automat med
läsk och godis. Det satt två killar snett mittemot varandra. Den ene
hade precis köpt en läsk i automaten och satt med den i handen.

Det här är alltså natten mellan julafton och juldagen. Det närmar
sig en man i kryckor och vänder sig till killen med läsken.

”Du ser ut att kunna det där med automaten.” ”Vadå? Nej.” Mannen
vänder sig till killen mittemot och vädjar. ”Kan du hjälpa mig? Jag
förstår inte mig på automaten.” Eftersom killen ser lika tveksam som
den förste tillägger han. ”Jag har pengar. Det är bara det att jag inte har
glasögon, så jag ser inte så bra.” Varpå killen svarar nåt i stil med ”Det
är enkelt” men gör inget åt saken. Mannen vänder sig nu till de som
sitter i bänken bakom läskkillen, men de ser också ut att vara lika
ointresserade. Jag reser på mig och säger att jag kan hjälpa honom.
Han tackar och frågar om det finns julmust och ger mig fyra femmor
som jag matar in i automaten, knappar in siffrorna samtidigt som jag
hör honom säga, ”jaså, är det så man gör.” Han får läsken och växeln.
Han tackar igen och jag sätter mig ner. Bägge killarna försvann också.

Jag antar att de skämdes över att de inte hade hjälpt honom, åtminstone
hoppas jag det. Visst mannen stank sprit och mynten likaså, men om vi
inte ens kan hjälpa nån att köpa en läsk, oavsett det faktum att det är
julafton, så borde man nog ta sig en tankeställare.

.se julafton för hela slanten

Ja, vad ska man skriva så här på julaftons eftermiddag, några timmar
före Kalle Anka? Det är bara att önska alla en riktig härlig jul, ät så
ni storknar.

Och ha inte dåligt samvete för att ni inte tvättar bilen, ni ger ju
tillfälligt röst åt dem som saknade den, och har ni riktigt tur, så
får ni nåt djupare än ”Tvätta bilen” eller underfundigare än vad
nån kommenterat i ett blogginlägg, när jag var på jakt efter vad
man brukar skriva i bilar: "I wish my wife was this dirty". Jag vet
inte det, inte för att jag är renligheten personifierad, utan helt enkelt
för att jag saknar bil, och körkort för den delen. Så en smutsig bil
kan belöna dig med ett leende, eller har du riktigt tur ett konstverk.

Mer om denne konstnär hittar ni här.

.se bilder, listor och bilder

Vid den här tiden på året, så här en dag före julafton har nog de flesta
tidningarna gjort en summering av året. Oftast sker det i listform, de
100 bästa bilderna, de mest avgörande ögonblick. Vi omges av listor
och minns medan vi tittar på bilderna hur vi mottog nyheterna när de
såg dagens ljus. Så häng med:

Reuters, World Press Photo – Winners gallery 2007, Årets bild
Pulitzer Prize 2007 - Feature Photography, Breaking News Photography
– bilden finns under fliken works. National Geographics top tio och
top tio nyhetsbilder, Nature’s Best Photography Awards 2007.

Om ni inte orkar vänta på årliga nomineringar av de bästa bilderna
så kan detta vara en bra länk för er. Nog om detta, det finns säkert
fler länkar, men det blir nog tillräckligt svårt att ta in alla de här bilderna.

Det är nåt speciellt med att titta på gamla bilder, och det finns nog
otroligt mycket att hämta på nätet, så om ni klickar på länken ovan
får ni se lite gamla bilder från USA.

Det finns egentligen ingen dålig årstid för fotografer känns det som,
vintern borde kanske vara det, i alla fall på grund av allt mörker, men
samtidigt så blir ljuset så mycket tydligare då. Nackdelen är väl att
det är så kallt att gå omkring och leta motiv, men som de mest käcka
brukar säga: Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga kläder,
blä säger jag, även om det till viss del är sanning. Den andra delen är
skitsnack, för visst fan finns det dåligt väder. På tal om väder, så vill
jag att det snöar nån gång. Inte så mycket för den vita julens sak, även
om det vore trevligt, utan mer för att jag har gett mig fan på att jag
i år ska fånga snön när den faller. Det blir spännande att se om det går.

Det verkar bli en vit jul trots allt, jag vet inte om det blir det
vädermässig, men helt klart är det att Madrid slog Barça 0-1 på
Camp Nou, vitare än så kan det inte bli.

.se carver del 2

Här kommer en uppföljning på Carver-historien för några inlägg sen,
The New Yorker har publicerat ett tidigare outgivet utdrag på berättelsen
som senare skulle bli "What we talk about when we talk about love." Den
heter "Beginners" och ni hittar början här, sen är det bara att bläddra
vidare. Ha en trevlig lässtund. Ett tips är att trycka på print och skriva
ut den. Det rör sig om 18 sidor allt som allt, tror jag.

De dokument som följer är också ganska spännande. Vi börjar med redigeringen
av "Beginners".

Sen har vi brevväxling mellan Carver och Lish. Det blir väl till de mest
nyfikna. Det är utdrag ur brev som Carver skrivit till Lish mellan åren
1969 och 1983.

Och lite mer om det här.

Och så avslutar vi det hela med ett Carver-bildspel.

.se idéer och inspiration

Idéer är en färskvara och det finns alltid de som hinner före, det är väl
bara att kapitulera; eller inte. De goda idéerna smittar av sig, och ibland
så kommer det nya idéer av dem. Det är vad kreativitet handlar om, i viss
mån så när vi kreativitet genom att mata den med inspiration, genom att
omges av det vi vill skapa.

Det är många konstnärer som är stolta över att de inte har influerats av
nån, det är ett djärvt påstående. Jag har hört författare säga att de
har gjort ett medvetet val att inte läsa en viss genre för att inte riskera
att efterapa andra författare. Visst, risken finns, men kom igen. Jag talar
inte om plagiat, som ändå händer förvånansvärt ofta. Senast var det en
tv-kändis som jag aldrig hört talas om, men jag tittar sällan på
inredningsprogram, så det får bli ursäkten, boken som nu har dragits in
hette: ”Hitta hem - guiden till din personliga inredningsstil”. Ja,
kan man verkligen tala om personlig stil när man plagierar en
amerikansk bok i samma ämne? Han kanske borde tona ner hemsidan lite.

En gång i tiden skulle jag skriva en d-uppsats om imaginära världar
och tog fram en massa material som nu samlar damm i en arkiveringsmapp,
det finns många världar som tål att besökas och som kan inspirera.
Resor som kan göras utan att behöva sitta en massa timmar i ett flygplan.
Som Obaba, Macondo, Camelot, Middle-Earth (Midgård), Narnia, för att
nämna några drömmål. Sen har vi Paul Austers New York, Stephen Kings
Maine, Raymond Chandlers Los Angeles, José Saramagos Lissabon. Listan
kan göras lång.

Jag har nämnt tidigare mitt fotbollsintresse och jag hittade en sida
som gör det jag nämnde nyss, han hann före och han inspirerar mig.
Det är fantastiska bilder, inte bara fotbollsbilderna utan även de andra.
Ta en titt på Hans van der Meer.

Om ni är sugna på fler bilder så finns det lite bildreportage här.

.se Champions League-lottningen

Äntligen en snabb lottning. Här är åttondelsmatcherna i Champions League:

Celtic (Skottland) - Barcelona (Spanien)
Olympique Lyon (Frankrike) - Manchester U. (England)
Schalke 04 (Tyskland) - Oporto (Portugal)
Liverpool (England) - Inter (Italien)
Roma (Italien) - Real Madrid (Spanien)
Arsenal (England) - Milan (Italien)
Olympiacos (Grekland) - Chelsea (England)
Fenerbahce (Turkiet) - Sevilla (Spanien)

.se inom mig

Jag är kärlek,
varje bokstav i min poesi
blir till för att möta dina ögon

Mina drömmar är som droppar
som hänger på en skör tråd
så var försiktig,
minsta oförutsedda rörelse
kan rubba hela min existens

.se i väntans tider

Köplats 39 och det finns 49 handläggare. Det blir spännande att se
hur lång tid det tar. Jag har ringt till skatteupplysningen för att
registrera mig som frilansfotograf. En minut senare är jag på plats
26, dessutom kan man låta dem ringa upp en. Vilken fantastisk
service. Jag väljer dock att stå kvar och höra dem räkna ner. Tänkte
egentligen åka in till den nya skrapan som inte är en skrapa längre
och lämna min skatte- och avgiftsanmälan där, men det går ju att
göra på nätet, så… Nu är det bara 17 kvar.

På tal om telefonservice så ringde jag till Canon helpdesk i går för att
höra hur det går, de skulle höra av sig, men det hade de inte och tiden
gick. Det visade sig att killen som tog emot mitt första samtal hade
skrivit in alla uppgifter felaktigt, även om telefonnumren stämde. Nu
har jag i alla fall fått ett ärendenummer så jag får återkomma efter jul,
för även om supportkillen sa att de skulle ringa till mig i dag så tror
jag inte att de gör det. Japp under den här tiden har jag klättrat upp till
femte plats. Och se där var man framme. Nu är allt ifyllt men servern
kraschade eller nåt, så det gick nog inte fram. Jag pratade med en
tekniker och han skulle ringa efter fyra, så vi får se.

.es cárceles de papel

De vez en cuando me da por escribir algo en español, y hoy cómo ya tenía
mi entrada diaria en sueco publicada, será uno de esos días. A ver si son
más habituales. Trato de ser justo con los temas que trato, pero hay temas
que los tengo un poco olvidados, no por guardarles rencor ni nada, es más
cuestión de que no se me ocurre como empezar. Y cómo voy a mis anchas,
siempre me desvío por temas imprevistos.

Hace unos días me llegó un paquete de mi hermano así que tengo un nuevo
montón de El Jueves para leer, entre otras cosas, y el segundo paquete está
en camino, con más cosas para leer. Nada, que aquí me alimentan el estrés
lectivo – que será una de las enfermedades que afectará de lleno a algunos,
a otros no tanto.

En fin, cómo si tuviera poco por leer, y después de cepillarme todos los blogs
que tengo en mi RSS, he llegado a la conclusión de que necesito más blogs
en español, y la verdad sea dicha en sueco también. La mayoría de los que
leo están en inglés. Y el blog que solía leer en español, no sé dónde lo habré
metido. En fin, eso me pasa por encontrar lo en mi época pre-RSS. Ahora lo
tengo todo más controlado, o eso creo.

Así que me adentré en ese mar que no moja y encontré un par de islotes dónde
descansar. El primero con nombre sugestivo. La cárcel de papel.

Y de momento me quedo aquí. Voy a leer un Jueves, que me lo pide el cuerpo.

.se upphovsrätt på återbesök

Jag var på väg och lägga mig men kunde inte låta bli att kommentera
den här artikeln som jag läste på The Guardian.

Det handlar om en poet som menar att publiceringen på nätet av hennes
dikter utan att hon kan tjäna pengar på dem, dvs. om jag skulle lägga upp
en dikt av Wendy Cope, som jag tyvärr måste erkänna inte känner till, så
innebär det att jag hindrar möjliga köpare att gå till bokhandeln och köpa
hennes böcker för nu när de läst henne på nätet kan de vara nöjda med det.
Jag håller med Oliver Burkeman i det han skriver och anser samma sak,
att björntjänsten som hon anser sig utsatt är snarare en av de bästa komplimanger
hon kan få; och att genom att nån skriver om henne och kanske publicerar
nån av hennes dikter tar inte bort hennes möjligheter att tjäna pengar på
sitt skrivande, snarare tvärtom. Fler får möjlighet att upptäcka och uppskatta
henne. Enda nackdelen skulle vara om hon var en bluff och hon miste de
möjliga köpare som i annat fall skulle köpa grisen i säcken.

Men kom igen. Det här börjar bli absurt. Jag förstår att folk vill behålla
sin upphovsrätt och det är inte mer än rätt att de så gör, men det gäller
att inse vad det är de försvarar med näbbar och klor. De mest radikala
skulle säkert föredra att man bara skulle få läsa en bok man köpt en gång,
sen skulle man vara tvungen att köpa den på nytt, och inom en snar framtid
kommer de väl att bannlysa all andrahandshandel av böcker, antikvariat
blir plötsligt brottsnästen för de stora konglomeraten får ingen vinst av
att folk köper begagnade böcker. Det går ju inte för sig. Det är väl snart
dags att förbjuda biblioteken. De har i och för sig betalat för verken, men
det är ju allt för många som får tillgång till dem och då köper de inte dem.
Det är inte hållbart.

Och alla ställen som säljer andrahandsskivor, dvd och serietidningar.
Plötsligt spelar samlarvärdet en viktig roll i det hela. Rariteter säljer dyrt
och där är det ingen som talar om upphovsrätt. De kanske ska kräva sin
bit av kakan. Bolagen är snabba att kräva betalning men de är mer trög-
flytande när det gäller att betala mer. Ta manusförfattarstrejken i USA
som ett exempel.

Till syvende och sist handlar det om företagens rättigheter, inte de egentliga
upphovsmännen. De blir bara en bonde i ett schackspel som handlar om pengar.
Det är nog dags att skapa nya lagar som överensstämmer bättre med tiderna.
Om jag säger så här. Jag ska googla efter Wendy Cope och jag kommer säkert
att hitta hennes dikter och läsa dem. Faller jag för dem skulle jag köpa dem,
men det kommer inte att ändra hennes åsikt.

Däremot skulle jag bli förbannad om jag låt oss säga hittade mina dikter på
en annan sida och under nån annans namn. Det vore ett brott i mina ögon,
men om det skulle vara nån som gillar dem och har en sida om mig – nu är
jag inte berömd – än… hehehe. Men, jag känner många som använt sig av
andras poesi för att förföra en kvinna eller man, vare sig det är av en berömd
poet – säg Shakespeare, som levde i plagiaristernas tid, om det nu är ett ord,
eller nån som ligger närmare tidsmässigt och landmässigt.

Folk måste lära sig att se i nyanser, och det är väl av förklarliga skäl
nåt som lagen inte klarar av. Vi avslutar det hela med en artikel från
The New York Times.

.se tiden räcker till

Varför är vi människor som vi är? Ständigt på jakt efter nåt, sällan
nöjda med det vi har. Ligger det i vår natur att tro att gräset är
grönare på andra sidan staketet? Det finns ju alltid rum för förbättring,
det råder det väl inga tvivel om, men frågan är om alla verkligen är
intresserade av att bli bättre. Jag slås av det ständigt när jag hör folk
jämföra jobb och tycka synd om nån som jobbar med nåt som kanske
ligger under deras kapacitet eller som vissa anser vara ett dåligt jobb.

Vem säger att det är i jobbet som vi ska förverkliga oss? Ja, det kan
ju vara så att man anser att det är en vettig tanke eftersom vi tillbringar
så mycket tid där och knappt orkar med nåt annat under stora tidsperioder
av våra liv. Det må stämma, men ändå. Tvingar vi på våra egna drömmar
på andra personer för att må bättre själva?

Jag vet inte. Jag har lyssnat rätt mycket på en kille som heter Brooks Jensen
som har en podcast som har samma namn som en fototidning som han ger ut,
som jag aldrig sett eller läst. Lenswork. Han har många intressanta idéer om
fotografi. Tidningen han ger ut handlar om foto som konst, och om jag tänker
på det ska jag be nån som åker till USA köpa den åt mig. I nån av de här
podcasten som jag lyssnar – oftast på tåget på väg in till stan eller
på väg hem – talade han en gång om en ekonomisk term: ”opportunity cost”
men använde den för att belysa problemet med att få tiden att räcka till
för att göra de där sakerna som vi hör oss själva säga högt: ”Jag vill, men
jag har inte tid.” Den svenska termen för företeelsen är ”alternativkostnad”.

Jag tycker att NE förklarar det lite bättre: Alternativkostnaden för något
är värdet av det man "offrar" genom att använda resurserna till att uppnå
detta "något" i stället för att använda dem på bästa alternativa sätt. Nåja,
man får läsa det flera gånger innan det klarnar eller lyssna på LW0317
som ni hittar om ni klickar på länken och söker efter det numret.

Så det är bara att inse, vi har alla tillgång till dygnets 24 timmar
och väljer vad vi vill göra av dem, vissa saker är oundvikliga, andra
är nödvändiga. Nu ska jag välja en bild till min fotoblogg, så medan
tycker jag att ni ska drömma och sikta högt bland stjärnorna, för inget
är omöjligt.

Och så måste jag gratta min bror och det fantastiska teatersällskapet
Companyia La Impaciència som prisats för föreställningen.
Kan ni spanska så kan ni läsa om det här.

.se man lär sig nåt nytt varje dag... 1

Ja, vem har inte hört det förr, men det lustiga är att ibland lär man
sig nya saker där man minst anar det. Det är i och för sig inte så
konstigt att jag inte kände till det här, men det förvånade mig i alla
fall att apoteket säljer senap. Jag gillar inte senap så jag har aldrig
haft senapsabstinens som jag försökt råda bot på småtimmarna. Nu
finns det ju jouröppna apoteket, frågan är om man kan köpa sånt då.
Det får väl den som känner senapsabstinensen svara på.

Tydligen så sålde apoteket på gamla dar alla möjliga kryddor, nu verkar
de nöja sig med saffran och en kryddblandning för att göra egen glögg.

På tal om annat såg jag "Pans labyrint" i dag för tredje gången och de
otäcka scenerna var lika otäcka och det vackra fotografiet var lika
vackert. Se den, trots det brutala våldet är den oerhört vacker.

Och det var allt från en dator på T-Centralen i väntan på tåget hem.

.se som romarna sa: L

Otroligt men sant. Blogginlägg nummer 50. Det måste ju firas på något
sätt, eller vad tycker ni? Kanske genom att vara det kortaste hittills. Tur
att jag inte hörde några bifall eller jubel.

Just nu känns det att jag har ont i hela kroppen efter träningen i kväll,
så jag kanske ska vila i stället för att sitta och fundera på vad jag ska
skriva om. Jag har funderat lite kring copyright eller upphovsrätt som
det också kan heta. Det finns ju nya vindar som blåser, copyleft – väldigt
fyndigt namn – som sen formades till en mer allvarlig version av det hela
som heter creative commons eller CC.

Det tål att tänkas hur man vill skydda sina bilder till exempel, för att
ta nåt som jag funderat på, eller mina texter. Det är många som har
missuppfattat vad en CC-licens är och tror att det innebär att det är fritt
fram att använda det som faller under en sån licens, men det finns olika
typer av CC-licens. Jag är ingen advokat och tänker inte bena upp det hela,
men klicka på CC-länken i förra spalten så hittar ni mycket matnyttigt där.

Du klarade dig undan den här gången, Janne.

.se foto till salu 1

En liten snabbis i dag, kom precis hem och ska äta en macka alldeles
strax, var på Galleri Kontrast i dag och tittade på deras bokrea, och i
samma veva passade jag på att kolla på den pågående utställningen
som heter “Fotografi till salu” och handlar mycket riktigt om samma sak.

Det är ganska fantastiskt med ett galleri som ställer ut dokumentärfotografer
och som har en gedigen samling fotoböcker. I utställningen finns det ett antal
fotografier av olika svenska fotografer och alla är till salu, några hade till
och med sålts – till vad jag anser vara fantasisummor – eller kanske inte.

Jag funderar själv på att satsa på allvar på fotografering, men samtidigt
så har jag funderat lite på prissättningen när det gäller bilder, och visst,
man har materialkostad och en produktionskostnad, och så ska man få
betalt för kreativitet och exklusivitet – för oftast handlar det om en
begränsad upplaga. Frågan är om nån av dessa fotografer har inhandlat
en bild för det pris som de begär för sitt eget verk. Det kanske inte är
nödvändigt att de har gjort det, men samtidigt känns det att om de nu
tycker att det är ett vettigt pris att ta 30 000 för en bild, så borde det
också vara ett vettigt pris att betala.

Jag kommer att få tillfälle att återkomma till det här i dagarna, just nu
kurrar magen så jag ska ta hand om den. Jag kanske tycker att priserna
är för fjärran för vad min plånbok – som jag för övrigt inte använder –
har råd med, och visst, det är väl okej att “mecenater” väljer att sponsra
fotografer och att dessa fotografer kan livnära sig på sina bilder, men
hur ska vanliga människor ha råd att köpa bilder, handlar det om göra
konsten mer värld genom att hålla den borta från vem som helst?

Skulle jag ta 30 000 för en bild eller för den delen 7 500?

.se tillfällig ursäkt

ja, så kan det vara. Sitter och skriver på bloggen medan min kompis
håller på att skruva ihop en Ikea-bokhylla, av det smalare formatet
men jag tänkte att han skulle ha roligare om han gjorde det själv,
utan min inblandning - vet inte om han håller med. Det blir spännande
att se om alla skruvar och delar finns i paketet. Han har ju två barn
som hjälper till så det borde ju funka alldeles utmärkt.

Det spikas och hamras i rummet bredvid, så jag antar att jag får dra
mitt strå till stacken. Låt oss njuta av helgen, i den mån det går, jag
fick oväntat lite mer att göra efter en smärre fadäs i distributions-
ledet.

Det var Lucia i går, men jag såg ingen Lucia eller hästar utanför mitt fönster
och det vore tråkigt om de lagt ner den traditionen, så jag får anta att jag
helt enkelt missade att titta ut när Lucia-tåget drog förbi, med hästar och
vagnar. Jag som hade tänkt att återuppta mitt avbrutna bildbloggande med
den bilden, mörker och Lucia-tåg hade blivit ett svårfångat men säkert
stämningsfult foto.

Vi får se vad det blir för bilder i kväll när Triskel anordnar bolero-kväll. Jag
ska försöka fånga La última lágrima på bild. Jag ska prova för första gången
mitt enbenta stativ. Kort slut, som jag inbillar mig att radioamatörerna
avslutar sina sändningar.

.se sanningen i fotot

I de här dagarna så vävs lögner och sanningar samman och det gäller
inte enbart sånt som vi en gång trodde på och kanske vet bättre nu
på grund av eller tack vare att nån avslöjade sanningen för oss.

Fotot har alltid haft ett speciellt förhållande till sanningen.
Lite beroende på var det finns. Tidningar har ett ansvar att ge oss
sanning men ibland ”förbättrar” fotograferna sina bilder, nu för tiden
är det lätt med photoshop och liknande program. Fast att det är
möjligt att göra innebär inte att alla kan göra det och framför allt
så kanske man bör låta bli om man ska rapportera ett faktiskt förhållande.

Vi har till exempel ett aktuellt fall med libanesiske fotografen Adnan Hajj
som fotade Israels bombning i Beirut sommaren 2006. Han klonade in
lite extrarök, som Reuters redaktion missade, men han gjorde det så
dåligt att det dröjde inte länge förrän det upptäcktes. Han lyckades få med
hus i kloningen. För en längre artikel om just det här fallet kan ni gå hit.

Men, det är ingen ny företeelse som digital fotografins belackare säkert
vill påskina. Av nån anledning så har det funnits en strid mellan fotografins
analoga och digitala fotografer, om vad som är mer äkta. Det man gjorde
i mörkrummet gör man nu i datorn. Det är fortfarande bilden som är i centrum,
bilden och vad vi vill förmedla med den. Svartvitt har ställts emot färgbilder,
och jag gillar bägge. Historia har aldrig varit mitt starkaste ämne, måste väl
tacka mina lärare för det, men jag minns att det fanns nån bild i historieboken
där några politiska ledare försvunnit ur bilden efter att ha fallit ur grace. Ja,
så kan det gå. Jag hittade en väldigt belysande sida om just det här, så gå dit.

Sen är det viktigt att veta kontexten som ligger bakom en bild, som den
här som såg på Facebook.



Jag blev nyfiken och forskade lite i mitt privata bibliotek – ett av dem,
det som är byggt på ettor och nollor och hittade snabbt gamla artiklar
som handlade om bilden. Kontentan är väl att ironi inte alltid går hem,
hos inbitna fans.

Jag vill avsluta det hela med att bjuda er på en virtuell utställning,
praktisk när klockan är så mycket som den är nu, eller när vädret
är bitande kallt. Det är fotografen David Douglas Duncan och hans
bilder på Pablo Picasso. Vi börjar här.

Jag upptäckte fotografen i går på en tysk sida, men i dag hittade jag
en virtuell utställning som kändes mer lockande. Om ni inte mättar ert
utställningsbegär så finns det mer att välja på.

.se blåst på rosen

Kul att bli blåst ibland. I dag hamnade vi ett gäng på Limerick efter
att ha haft julglögg på jobbet. Inte oväntat att vi hamnade där av alla
ställen, de är rätt lokalpatriotiska när det gäller lokaler att gå ut till,
särskilt när utgångspunkten är jobbet. Hur som helst så satt vi där
och prata när det kom en man med en hink rosor. Vi satt vid ett runt
bord, och han stod och pratade med några ur sällskapet som stod vid
en sorts lucka/bardisk mellan två av ställets avdelningar. Jag hörde
inget av konversationen men tyckte att han verkade lustig, med sina
blommor och hink, kostym och handskar. Tydligen så skulle han
sjunga nån sång om man betalade en tia extra. Så för 50 spänn fick
man en ros och en sång. En vid bordet tyckte att vi skulle köpa en ros
och jag och Fredrik nappade – jag ville höra vad det var för sång
han skulle bräka ur sig. Vår käre rosförsäljare var snabb att snappa åt
sig mina 100 spänn och säga att han hade växel, som han inte hade – i
och för sig saknades bara en femma, men efter att ha sjungigt eller
snarare viskat, för inte fan hörde jag mycket av hans rossång, så försvann
han springande. Ja, damen som fick rosen var nöjd, jag var road, han som
föreslog det fick beröm – och betalade en femma för kalaset. Så lätt blir
man blåst på en ros. Fast rosen hade 90 dagars garanti, så fan om jag
ser honom igen. Pengarna tillbaks…

.se ett slag för översättarna

Översättare uppmärksammas alltför sällan, eller ja, de uppmärksammas
oftast på grund av dåliga översättningar, alltför sällan av de bra.
Att det görs misstag är det inget tvivel om, men världslitteraturen
som de flesta av oss känner den, bygger på att vi har läst översättningar
eller att våra föräldrar läst dem åt oss när vi var små. Visserligen
så har man en liten fördel just när det gäller barnlitteratur, att vi
har haft författare som Astrid Lindgren att förgylla våra drömmar,
men jag har även växt upp med bland annat Narnia-böckerna, ”Peter Pan”
och ”Den förtrollade mässingsknoppen”. Dessa böcker gjordes tillgängliga
genom översättningen.

Så tänk på det när du läser en bra bok, en bok som fångar dig, att orden
som rycker med dig till en annan värld, rätt ofta är skriven på ett annat
språk och berättas genom översättarens röst. Det är fortfarande
författarens ord, fast de har fått en annan språkdräkt.

Det finns ju många författare som talar flera språk och har haft åsikter
på sina översättare, bland annat Tolkien. Eller för att inte gå så långt
bak i tiden kan vi ta dagens artikel i The Guardian som handlar just
om en översättare som har dött och hur detta kan innebära att det landets
litteratur går samma väg till mötes – i den engelskspråkiga sfären, ska tilläggas.
Följ länken nedan:
http://blogs.guardian.co.uk/books/2007/12/losing_a_literature.html

Det är väl inte orimligt att författaren kan se att en viss översättare
lämpar sig till hans böcker. Det finns även de som valt att översätta sig
själva och det ger en ny dimension av frihet. Blir nåt märkligt i målspråket,
det vill säga det språket man översätter till, så kan han helt enkelt stryka
det med gott samvete, eftersom han har författarens tillåtelse.

Ja, nu ska jag lägga ner för idag, imorgon blir det lite glögg. Visst är det
härligt med såna traditioner. Jag måste erkänna att jag äntligen öppnade min
vaniljglögg och smakade den. Till mitt försvar kan jag säga att flaskan har
stått och väntat på invigning i två år. Det var härligt gott.

Och som grädde på moset vann Real Madrid 3-1. Kan man bli lyckligare?
Ja, om några dagar när jag kan smaka på konjakskakan som ligger på diskbänken
och kallnar.

.se tre sångerskor

I dag blir det en musikalisk fundering. Eftersom jag inte varit i Portugal
på ett tag så funderade jag på om Madredeus kommit ut med nåt nytt
så jag tog en snabbresa dit i går, genom att surfa lite. Det visade
sig att Teresa Salgueiro har bestämt sig att satsa på solokarriären
och andra projekt som hon har på gång, så hon har lämnat gruppen.

För er som inte känner till gruppen rekommenderar jag att se en
fantastisk film av Wim Wenders som heter ”Lisbon Story”. Nedan
ett klipp med bägge – dvs. film och Madredeus.



Det finns nog många grupper som splittrats just av att sångerskan,
eller sångaren valt att prova vingarna på egen hand. En annan grupp
som nyligen valde samma väg var Oreja de van Gogh. Amaia Montero
ska satsa på solokarriären.



Och när vi ändå håller på kan vi ta Ana Torroja, fast i det här fallet
var det nog ett gemensamt beslut, där alla medlemmar i Mecano
hade projekt de ville ta itu med. Den här låten väcker mig de mornar
som väckarklockan i min mobil ringer.



Jag stod i valet och kvalet en sommar för många år sen på Mallorca
och funderade på om jag skulle gå och se Mecanos konsert i Palma
eller köpa tre av deras skivor. Jag valde att köpa skivorna för de kändes
mer beständiga, fast jag kanske underskattade minnena.

.se håll ögonen öppna

Det har varit några tysta dagar till följd av vår katts tragiska bortfall
men nu när hon springer och busar med Svea, Millan och Sara, och
eventuellt Skummis ser nyfiket på, tänkte jag skriva om en liten sak
som jag stötte på under de senaste veckors bloggläsande, och det är
Sonys reklamkampanj för DSLR-kameran A700. Första gången jag
såg bilden tänkte jag inte så mycket på den förutom att jag tyckte
att det var en fantastisk bild. En leopard som står ansikte mot ansikte
med en babian, för er som inte sett bilden har ni den här nedan.



Jo, det jag läste i en blogg, kommer tyvärr inte ihåg vilken, men det
spred sig som en löpeld sen. Det handlade om falsk marknadsföring.
Bilden var tagen av John Dominis för det nu nedlagda Life Magazine
1965.

Det är nog snarare regel än undantag att bilder för en reklamkampanj
tas med reklamfotografens arbetskamera än med kameran som de ska
sälja, och det kan få oss konsumenter att köpa nåt som vi tror kan ta
bilder som sen inte är möjliga.

Men i det här fallet så är kampanjen väldigt subtil och det finns en skillnad
mellan original och reklambilden, en skillnad som troligtvis är photoshopad
för att belysa kampanjens slagord ”When timing is everything”. Här är
originalbilden som tillhör Getty Images som vattenstämpeln tydligt förkunnar.



Som alltid när det gäller bilder så måste man titta på dem noggrant, för att
smälta in dem och skillnaden mellan dessa två bilder handlar möjligtvis
om någon tusendel. I originalet ser man babianen klart och tydligt,
i reklambilden är den dold av en sandridå, vilket gör bilden ganska dramatisk.

Så visst, det är trots allt som en god vän säger, som reser ganska mycket till
olika delar av världen, att vi blir blåsta här i Sverige, men jag tror att
hela världen blir blåst på ett eller annat sätt, det är trots allt kapitalismen
som styr det mesta av våra handlingar. Ja, ta ICA:s köttskandal, som utan
tvivel kommer att dra in andra affärskedjor. För det är allt för många som
är dumsnåla och snålhet bedrar ofta vishet, för att ta till ett vedertaget
uttryck. Jag har svårt att tänka mig att det är bara ICA som kommit på den
strålande idén att ompaketera köttprodukter i stället för att slänga dem
och göra en förlust. Men var finns medborgarnas revolt? Vore det inte
passande med lite fjädrar och tjära att dela ut bland de ansvariga.

Håll ögonen öppna.

.se lite inspiration...

Jag tror att jag äntligen sprang ifrån min förkylning, åtminstone hoppas
jag det för i morgon ska jag vara flyttkarl några timmar och sen får man
belöning för det också, vilket är det bästa. Jag har inte varit hemifrån sen
i söndags, mest legat i sängen och tyckt synd om mig själv, men min dator
i knäet och skrivit lite av det som har publicerats de här dagarna.

Jag har några bloggar tänkta om fotografering som är mitt största intresse
just nu, bortsett från CSS-hackandet som driver mig till vansinne. Får man
till nåt som fungerar så blir det inte validerat och då blir det ju inte godkänt,
så jag måste hitta lösningar som är accepterade och inte använda mig av
alla nödlösningar som folk ständigt kommer på.

Jag har inte fotat på hela veckan, jag har inte jobbat på hela veckan heller,
men jag är nog mer frustrerad över fotandet. I morgon måste jag hursomhelst
ringa om kameran och höra vad de säger på Canons helpdesk. På tal om Canon
så svarade jag på nån enkät och en av sakerna som togs upp var Canon vs Nikon,
som är väl fotografernas motsvarighet till datavärldens PC vs Mac. Jag har mina
klara favoriter, men på fotomässan fanns det en monter som imponerade och det
var inte Canons, Nikon hade lagt ner otroligt mycket mer för att locka till sig
så väl nya som sina gamla kunder. Jag menar, de hade en serviceverkstad för
kamerorna. Jag vet inte om Canon har så pass stor marknad och Nikon försöker
erövra den, eller om Canon helt enkelt inte vill satsa på Sverige. Det blir
spännande att se hur det blir nästa fotomässa, för de kan knappast ha undvikit
att se varandras montrar.

Jag hoppas att jag blir klar med CSS-hemsidan den här veckan, för nästa vecka
är jag frisk och jobbar igen.

Jag höll på att glömma, det var ju inspirationen vi skulle komma till, så nu när ni
har tröttnat på mig, så gå tillbaka några ord och klicka på till, så får ni några tankar
om det.

.se fotbollsnamn del 2

Ja, det blev ingen vinst, och det gladde säkert många, i synnerhet
sportkommentatorn som borde vara neutral, men men, det fanns ju
en svensk i tyska laget, även om det inte var därför han höll på dem.
Hur som helst, så pratade han själv om uttal, inte på de spanska och
portugisiska namnen, utan på Hunt – om det skulle vara ett tyskt ”u”
eller om det var ett engelskt namn. Tydligen hade han forskat i det, eller
åtminstone påstod det. Det visade sig vara ett knivigt namn eftersom fadern
är tysk och modern engelska, men han är född i Tyskland och bor där, och
har hittills spelat med Tysklands U21-landslag så han borde ha det tyska
uttalet på namnet.

Nu har spanska ligan visats i Sverige ett antal år, och även om jag inte vet
om så är fallet, så antar jag att det är ett heltidsjobb att vara sportreporter.
Vilket innebär att de borde ägna lite tid åt uttalet av de spelare som de ska
kommentera. Jag antar att på grund av tradition att svenska spelare oftare
gått till Italien, och att Italien har varit mer framgångsrikt än Spanien, så
är man mer bekant med hur de italienska spelarna uttalas. Jag kan köpa det,
men hur förklarar man att de brasilianska råkar ut för samma sak. De är
trots allt de mest framgångsrika. ”ce” och ”ci” i spanska och portugisiska
blir inte ”che” och ”chi” som på italienska. Det är inte så jäkla svårt att
uttala rätt. Men det kanske är nån sorts skyddsmekanism för att mildra
alla andra fel som de gör.

Sportkommentatorer i Sverige gillar att tala statistik och överöser oss
med den matchen igenom. Alla finurligheter som han kommer på måste
man höra flera gånger, hellre det än att berätta om matchen. Men det blir
också fel. Jag håller med att Real Madrids försvar är kasst, men att säga
att de släppt in 30 mål den här säsongen är helt absurt, och så säger han,
”ja, trots det så har det gått bra i ligan”. Ja, de har släppt in 13, märk väl,
13 mål. 30 mål är vad de har gjort, men det kanske inte är så lätt att läsa
statistik när man är exalterad över att tyskarna håller på att vinna.

Hur som helst, efter en bra dag för spanjorerna i går, blev det en dålig dag
i dag, Real Madrid förlorade utan att göra så mycket väsen. De kan bättre
och Valencia spelade 0-0 och Champions League äventyret är över för
deras del.

Så det här erbjudandet går ut till Lasse Kinch – som kommenterade i dag –
och tv4-reportrarna. Kontakta mig så kan vi säkert komma överens om
ett arvode så att jag kan lära er en gång för alla hur Butragueño, Marcelo,
Cicinho, Helguera, Xavi, Pepe (som hur man än vrider och vänder det
spelar för portugisiska landslaget – och liksom Deco – måste klassas in
som portugis och inte brasilianare) Samma med Higuaín. Hans pappa var
från Argentina och spelade som proffs för Brest i Frankrike, när Higuaín var
tio månader lämnade de Frankrike, men han har varit franskt medborgare
under alla dessa år, först i januari 2007 ansökte han om argentinskt
medborgarskap. Lustigt nog kan han ingen franska alls. Ja, så frågan är
om trots detta ska kalla honom fransman.

Nåja, man kan inte vinna alla matcher, och när väl förlusten har lagt sig
är sportgrodor ganska roliga, så tack för dem Lasse, men
uttalskurserbjudandet står kvar. På tal om sportgrodor kan ni gå hit.

.se fotbollsnamn del 1

Det har inte framkommit tidigare, men jag gillar fotboll. Gillar är nog
fel ord. Det är mycket mer än så. Framför allt gillar jag Real Madrid
och just nu är det paus i matchen mot Werder Bremen i Champions League.
Tyvärr så ligger vi under med 2-1, men döm till min förvåning när
Kommentatorn summerar första halvlek genom att säga att Ronaldinho kvitterade,
det visar sig att Real Madrid har gjort en blixtvärvning mitt i säsongen,
och att han mot alla regler får spela i Champions League trots att han
spelade i Lyon i går när Barcelona kryssade 2-2. Ja, det är fantastiskt.
Redan i början undrade jag lite om Werder Bremens högerback, han som
skulle stoppa Robinho (eller Ronaldinho – om kommentatorn får döpa om honom)
hette Metzelder, men vad fan, vad vet jag, han är ju tysk och vi möter
ett tyskt lag så visst är det möjligt. I annat fall förklarar det varför
Werder Bremen kommer så lätt förbi Reals försvar när vår back Metzelder ägnar
sitt försvarsarbete åt att försöka stoppa Robinho (eller ja, se ovan). Nu med facit
i hand, eller i skrivbordet framför mig så heter backen Mertesacker. Börjar på
M i alla fall, alltid nåt.

Det fanns en artikel om det här i går (läs tisdag 27 november) i DN:s Kulturdel,
TV & Radio-sektionen sid 20. Eller för er som föredrar nätversionen:


Nu börjar andra halvlek, så det kommer en följdpost efter matchen.
Om vi vinner.

Eller rättare sagt, när vi vinner.

.se fångad i en malström

Jag sparar på allt, både av sentimentala skäl och av tron att jag kommer
att ha nytta för det senare. Jag har alla mina mejl, sen jag började mejla
och det är ett stort antal, även om jag nu för tiden raderar mycket från
de olika e-postlistor som jag är med. Därför är det ytterst irriterande att
jag inte hittar det mejl som jag letar efter. Jag börjar fundera om min
ordnade datorvärld som styrs av ettor och nollor har råkat ut för nån slags
malström, av samma sort som den som drabbar vissa strumpor som kanske
på grund av gediget användande förstått hur det går till och lagt benen på
ryggen och försvunnit.

Hur som helst, så har jag mycket som ligger i startgroparna, i väntan på
att tiden hämtar andan eller att nåns gudomliga inspiration ska drabba
mig, oväntat och skoningslöst.

Ja, nåt som varit lite oväntat var att inse att av det här årets månader
återstår knappt en och några dagar, så på söndag är det första advent,
och då kan man se fram emot lite glöggdrickande, jag har en flaska glögg
hemma, som jag ständigt glömmer bort, så nu är den antingen lagrad
eller glöggens motsvarighet till vinäger, om den nu har en sån fas.

Så, nu är det bortsprungna mejlet lokaliserat, skönt att man har kontroll
på vissa malströmmar åtminstone. Strumporna fortsätter att försvinna, och
det finns garanterat nån som lagt mer tid på att fundera på vart de tar vägen.
När jag blir tillräckligt nyfiken på det ska jag googla och se.

.se akronymer och annat

Man hinner fundera ganska mycket när man sitter hemma sjuk
och inte riktigt orkar sätta igång med nåt. Förutom att fortsätta
att fundera på CSS, så kom jag att tänka på RSS, som är ett
fantastiskt sätt att hålla koll på när olika bloggar aktualiseras.

Vi omges av så många akronymer, och ju oftare vi använder dem,
ju ofta vi hör dem och ser dem användas, desto svårare blir det att
säga vad akronymerna står för. DSLR är en term som inte säger nåt
till dem som inte sysslar med fotografering. Akronymen står för
Digital Single-Lens Reflex. Det är det som är så härligt med internet,
är det nåt som man är osäker på så kan man googla på det. Det är bara
att skriva define:dslr så får man svar.

Mycket på nätet är av förklarliga skäl byggt efter de engelska tecknen.
Även om arbetet att föra in bland annat svenska bokstäver i webbadresser
och så har hållit på länge, men det tycks inte riktigt fungera som det ska.
Det finns säker många exempel, men det som fick mig att le häromdagen
var mejladressen till DN På Stan, ja, den kunde lika gärna ha varit till DN:s
matavdelning. Hur som helst så ska man mejla till pastan@dn.se,
det är strålande.

.se hjärnans psykologi

Nu är det upp till bevis. Hur lättlurade är vi? Har vi Sherlock Holmes
blod i oss eller är vi mer som inspektör Clouseau? Skarpsinne mot rena
rama turen. Efter alla polisserier och kriminaldeckare borde vi vara väl
förberedda för ett enkelt korttrick, eller? Är handen snabbare än ögat?
Ja, ibland så är det nog så, beroende på vems hand och hur vältränat ögat är.
Varsågoda.

.es vida imperial

El otro día vi por casualidad un programa cultural sueco llamado Kobra,
y el tema a tratar eran los americanos en Irak. Y fue interesante recibir
información sobre los americanos en Irak y su ciudad de Esmeralda
contada por un corresponsal del Washington Post que lo vivió en vivo
y en directo y escribió un libro titulado “Imperial Life in the Emeral City”.

El escritor se llama Rajiv Chandrasekaran y su libro que se va a filmatizar
se llama en español “Vida imperial en la ciudad Esmeralda”. Es una denuncia
sobre la manera de llevar la reconstrucción de Irak, que en vez de estar basada
y llevada por gente con experiencia está dirigida en una elección de representantes
basadas en el amiguismo y una política a la par del régimen de Bush.

A mi no me va la política, pero en cierta manera después de ver este programa
y la película de Michael Moore “Sicko”, me pregunto cuanto tiempo tardará
la gente en despertarse de estas pesadillas. Lo que me sorprendió de “Sicko”
es que no iba sobre la gente que no estaba asegurada, sino que trataba de los
problemas que tienen los que están asegurados – que la verdad sea dicha eran
muchos.

No se muy bien como funciona el SVT Play en España, pero por probar…
http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=12790

.se "nytt" Carver

Det är lika bra att passa på att man kommit i gång med bloggandet,
så får min läsare en chock nästa gång han tittar in, efter att ha varit
tyst de tre första veckorna i november spurtar jag.

För alla Raymond Carver-älskare finns det en tvåeggad nyhet, det talas
om att ge ut en ny samling med hans gamla noveller, ny i den mån att de
kommer vara så som Carver ursprungligen hade tänkt sig dem. Det är
nämligen så att mycken av den still som kännetecknas Carvers
författande sägs bära hans redaktör Gordon Lishs sigill. Vi får helt
enkelt avvakta och se vad Carvers änka Tess Gallagher slutligen
kommer fram till. Så kommer myten om Carvers prosa att krossas? Det är
tveksamt. Det är möjligt att Gordon Lish finslipade och gav Carver
stilistiska idéer om hur texten skulle vara, men att tala om spökskrivare
är nog att ta i. Jag blev förvånad när jag läste en artikel om det i en spansk
litteraturtidning för ett år sen, så jag ser fram emot att läsa ”rå”-versionen
av Carver.

Vill ni ha lite mer kött på benen om den kommande utgivningen så kan ni
hitta det här och här är en artikel om Gordon Lish.

.se sjuk av skönhet

Tydligen är Florens en stad som man ska besöka med en gnutta försiktighet,
risken tycks vara stor att man drabbas av panikångest när man ser stadens
skönhet. Det talas om Stendhals syndrom, och hur den vackra konsten greppar
tag i vissa människors fantasi. I Florens finns bl.a. Michelangelos David,
och det sägs att statyn väcker lustar och avund. Allt detta framhugget av
Michelangelo för drygt 500 år sen ur ett enormt marmorblock.

Mer om syndromet kan ni hitta i SvD:s Understrecket-artikel Sjuk av skönhet.

Ja, det är möjligt att vi överrumplas av konstens perfektion, att vi är
så pass mottagliga för den när vi är avslappnade och på semester
att vi fångas i en väv av tvivel och förvirring. Tydligen så finns
de flesta fallen av detta syndrom i Florens, så frågan är om man ska
våga sig dit nån gång i framtiden. För säkerhetsskull får man väl se till
att ha med sig Europeiska sjukförsäkringskortet.

.se ett gratistips och lite annat

Ett litet tips som kan vara för intresse för alla som vill lära sig
Photoshop är att Moderskeppet har tillgängliggjort en grundkurs
som man kan ladda ner här, eller så kan man se den online.

Så nu har ni nåt att roa er med ett tag. Nu ska jag försöka jobba lite
och glömma bort min förkylning ett tag, med lite tur så går den på det
och lämnar mig ifred.

Hur klarade sig översättare förr i tiden utan internet. Jag antar att de
hade ett grymt kontaktnät, och att telefonen gick varm långa stunder
på jakt efter allahanda experter. Vi kanske har blivit lite väl beroende
av all teknik som omger oss, prova att gå tre dagar utan mobiltelefon,
så kan du känna följderna av det efteråt, först är det lite som att lämna
klockan hemma – om man är klockbärare – man känner sig naken, sen
är alla upprörda för att de har ringt och inte fått tag på dig. Som om
att ha ett mobilnummer innebär att man ska vara tillgänglig så fort
nån ringer.

Det är tvära sväng just nu. Och det är precis en vecka till att december
ska börja och då blir det dags för lite glöggdrickande, ser fram emot det.
Frågan om det blir nån resa i december eller om jag får roa mig med
att jobba. Vi får se vad resegudarna har för planer för mig.

.es placeres prohibidos

No tengo certeza, pero creo recordar que en un tiempo remoto
lo más interesante de la película era cómo acababa, pero al pasar
de los años este final se convirtió en una especie de tabú que no
había que divulgar. La muestra más evidente de ello creo que fue
cuando vi la película de el Sexto Sentido de Shyamalan unas semanas
(o meses, no estoy seguro) después de que saliera en cartelera allí
por el año 2000. Me sorprendió que ninguna de las personas que me
lo recomendaron me hubieran dado la más mínima pista de que iba.
No sé porque me puse a pensar en esto hoy, ni a cuento de que, pero
sé que al leer “Cometas en el Cielo” de Khaled Hosseini, es una de las
cosas que chocan al chaval protagonista al llegar a Estados Unidos.
Nadie quiere hablar del final de las películas.

Al mismo tiempo recuerdo una polémica que hubo en Suecia a raíz que
la última película del señor de los anillos o si fue la primera de
Las Crónicas de Narnia que iba a estrenarse, cuando un periódico sueco
comentaba el final de la historia. Se sentían defraudados porque ahora
ya no tenía gracia ver la película. Es un poco cómo quejarse porque
alguien cuenta como va a acabar La pasión de Cristo, de Mel Gibson.
No digo que los finales no sean importantes, pero al mismo tiempo
es cómo se llega a ese final, lo que verdaderamente vale la pena.

De todas formas creo que seguiré sin contar finales y tampoco leeré el
final de las novelas, aunque tengo que confesar que muchas veces leo
la primera frase de un libro para ver si hay algo que me llama la atención.
A veces leo la última con un poco de morbo por saber cómo acaba el libro
y un poco de miedo de leer algo que aún no debería saber. Placeres prohibidos.

.se och allt har sin gilla gång

Att tiden går olika fort håller nog de flesta med om. Det som slår mig
är hur ofta jag blir förvånad över att saker och ting har hänt för så pass
länge sen, och nu talar jag inte om korståg, eller franska revolutionen,
eller annat som ligger i vårt historiska medvetande. Jag talar om saker
som jag har upplevt, inte direkt på plats, men ändå varit en del av det,
som när muren föll. Det känns som om det var i går och ändå var det
för 18 år sen. Samtidigt så känns sommaren så avlägsen just nu, även
om snön har smält bort här utanför.

Så muren föll för 18 år sen, och sen dess har tyvärr nya murar rests
på andra platser. När ska vi nånsin finna den ro att bara vara, leva
och låta leva?

.se novemberpost till slut

Jag har inte skrivit på ett tag, även om jag känt hur det kliar
i fingrarna, jag har inte postat några bilder heller på ett tag,
trots att jag har flera som står på tur för att se internetdagens
ljus. En av anledningarna är det vi ständigt brottas med, vårt
dagliga arbete, samt allt man vill hinna med att göra, som att
sova, äta och titta på tv. Ja, allt livsviktigt, för att inte tala
om att ge sig ut på stan och träffa vänner och stifta nya
bekantskaper. Ja, allt det har jag gjort, till råga på allt är det
filmfestival i Stockholm som jag helt och hållet har missat,
eller kommer att missa, å andra sidan hann jag med fotomässan
som kändes mer angenäm att gå på. Såg en skrivare som jag ska
köpa i mitt nästa liv, eller då lär den här skrivaren ha gått i graven,
men det är riktigt kul att få ut A2-utskrifter, trots den halvtimmeslånga
kön. En av dem utskrifterna hänger på min vägg just nu, och den är
mäktig, vet inte om det beror på att den är grymt snygg eller om det
är för att det jag som har tagit bilden.

Andra anledningen är att jag i min vilja att lära mig CSS har gjort
slutuppgiften på min internetkurs och det tog en hel del tid
att sätta sig in i alla de olika möjligheterna som fanns och även
om jag inte helt och hållet är nöjd med hur hemsidan blev till slut,
så är jag i alla fall på god väg att få till den, inför en framtida
lansering, förhoppningsvis kommer den innan skrivaren som jag
nämnde lite längre upp.

Tredje anledningen är jakten på information, vare sig det handlar
om översättning, CSS-lösningar, eller fotografering. Ja, det sistnämnda
har varit den stora boven i dramat tack vare att jag hittade Magnums blogg,
och nu är det inte privatdetektiver jag talar om, och att de gett en lista
på ett 80-tal fotobloggar som de tycker är bra, så det är klart
att jag var tvungen att ta en titt.

I samma veva fick jag veta att bl.a. plattfiskar har en kalkbildning i innerörat
som kallas otolit, och som har två funktioner, den ena som är nyttig för
fiskarna, som är att hålla balansen och den andra som är nyttig för
forskarna, för att otoliten är som en trädstams ringar, den avslöjar fiskens
ålder.

Nu är det i alla fall klart att bl.a. Spanien, Sverige och Portugal
är klara för EM. Dessutom är det snart helg. Vad mer kan man
begära?

.es nuestros secretos

Hace un par de años leí sobre esto, y hoy me volví a topar con ello.
Para mantenerlo fresco en el recuerdo lo dejo aquí. Un par de libros
más para casa...



Aunque mientras tarde de convencerme a mi mismo para comprar los libros
me voy a entretener aquí.

.se en bild eller tusen ord, tusen ord om foto

Ett foto är en bild framställd genom fotografering.
När det hela begav sig framställdes dessa bilder genom
att låta material kemiskt eller fysikaliskt påverkas av
ljuset. Processen är till viss del annorlunda nu, men vi
målar fortfarande med ljus och mörker, och alla nyanser
däremellan.

Vad är första frågan som vi ställer oss när vi ser ett foto?
Det beror förstås på sammanhanget. Allt som omger bilden
är viktigt. Det styrs till viss del på var vi ser fotot. Vi tolkar
det olika beroende på kontexten som det befinner sig i. Men låt
oss återgå till frågan. Första frågan kommer enbart om vi
inte redan känner till svaret, men så är det väl oftast med frågor.
”Vem tog fotografiet?” Följdfrågan blir ”Varför togs fotografiet?”
Är det en utställning kanske man kan skönja en röd tråd, det finns
oftast en bildtext som till viss del styr hur vi ska uppfatta fotografiet.

Vissa bilder öppnar för andra frågor: ”Hur togs fotot?” ”I vilket
sammanhang?”

Det finns många klassiska fotografier, som fångat upp kritiska
ögonblick i mänsklighetens historia, och än mer häpnadsväckande
fotografier som fångat kritiska ögonblick i vår egen, personliga
historia.

Nu kan jag inte tala för andra, men jag översköljs dagligen, medvetet
eller omedvetet, frivilligt och påtvingat av en stor mängd bilder. Hur
stor? Säg det… Tittar du på en film på tv eller bio, så har du bara där
sett 1 500 bilder. På en minut. Då talar jag om de bildrutor som en
filmminut består av och struntar helt i filmens innehåll, som antagligen
har en hel del bilder inbäddade i bildrutorna.

Den första meningen som jag kopplar till fotografering är att en bild
är värd mer än tusen ord. Så nu satsar jag på tusen ord om fotografi.
Först tänkte jag ta en bild och skriva tusen ord om den, men det
får bli ett senare projekt.

Jag tror inte riktigt på det där att man inte kan äta kakan
och ha den kvar. Jo, okej, just ordagrant så är det så, men
i överförd filosofisk betydelse – ha tålamod med mig nu –
så behöver man inte nöja sig med en sak. Hur ofta har man inte hört:
”Men du kan inte göra så. Du kan inte äta kakan och ha den kvar.”
Ska vi slå vad?

Det som fick mig att tänka på det var en sak som Chris Orwig har sagt.
Chris-vem kanske ni säger. Han är en av flera fasta punkter jag har i min
Photoshop-inlärnings tillvaro. Han kan sin sak, men stirrar sig inte blind
på allt det tekniska. Berättelsen är som följer. Han hade plockat fram två
klänningar åt sin dotter och frågat vilken av dem hon gillade mest. Vilken
som var hennes favorit.

Dottern tog klänningarna och sa: ”Båda.” Helt apropå kakor…
Och så är det lite grann, varför ska vi göra ett val mellan två saker
som vi vill ha. Äsch. Jag tar båda.

Bilder och text fungerar var för sig, men ett foto kan förändra
sin betydelse när det ställs i en kontext. Det kan vara något
så enkelt som utställningens namn som ska gå som en röd tråd
i alla bilder, en text som ger, för att ta ännu en liknelse, bilden
eller snarare betraktaren mer kött på benen.

Till syvende och sist är fotografiets tolkning subjektiv, men orden
kan bli en kompass som visar i vilken riktning man ska gå. I lika hög
grad kan orden vinna styrka genom att fotografierna bekräftar eller
belyser det sagda. Men i och med det uppstår ett annat problem, särskilt
i vår tid, där bilden med lätthet kan manipuleras med Photoshop eller
liknande program. Men det får bli mer om det i ett annat inlägg.

Vilka är då fotografierna som påverkar oss starkast? Om man bortser
från de privata, de som är tagna inom vår närmaste krets. Krigsfotografier
är det första som jag kommer på, men tyvärr blir man avtrubbad
av att se dem dag in och dag ut i tidningen. Samtidigt besitter bilderna
en otrolig kraftfullhet och krigsfotografen ställs inför ett stort dilemma.
Jag håller på att fundera om just den problematiken. Nu är det inte alltid
möjligt att göra något i en krigssituation, och de gör ju faktiskt något genom
att dokumentera det som händer, förhoppningsvis sätter bilden stenen
i rullning så att det sker en förändring. Krigsfotograferna riskerar sina
liv, och senaste exemplet på det är den japanska fotografen Kenji Nagai,
som sköts av den burmesiska militären den 27 september.

En annan sorts bilder som påverkar oss kanske mer omedvetet är
reklamfotograferingen. Det finns dock olika typer av reklam, och det
finns ett fotografi som har blivit väldigt omtvistat på sistone.
Ämnet i sig är ytterst känsligt – Anorexi. Fotografen heter Oliviero Toscani.
Innan kampanjen för No.l.ita har han arbetat med bland annat Benetton.
Det är å andra sidan en fotograf som inte skyr några medel
för att uppnå målet, på gott och ont. Vad man än tycker om
hans bilder så kan man inte neka till att han fantasi. Ta inte mitt ord
för det. Ta en titt i hans hemsida.

Här är en annan bild som är väldigt vågad, särskilt i ett kristet land
som Italien:

För mig personligen handlar fotografering om att se vad alla ser
och fånga det ingen tänkt på, det är en ständig jakt på nya vinklar,
nya tolkningar, tills vi kommer till den punkt då det är dags
att återuppta det gamla för vi befinner trots allt i en rund värld,
så allt når slutligen runt och då är det dags att börja om.

Så vad är en bra bild och hur kan vi ta den? Ja, återigen är vi inne på
subjektiva värderingar, och särskilt när det gäller fotografi så vet vi
utan några som helst tvivel att det finns mer än svart och vitt.
Alla bilder fångar ett ögonblick, hur långt det ögonblicket är beror på
hur länge bländaren släpper in ljuset. Just det där att frysa ett ögonblick
är en ganska magisk och innan det var möjligt utopisk företeelse.

Fortsättning följer…

.se bibliotekskonferens

Sitter på universitetsbiblioteket och skriver på min uppsats
om undertextning. Någonstans bakom pelarna står det en kille
och pratar i mobil med någon kompis och berättar om sina
lägenhetsaffärer. Han pratar ganska högt, eller i alla fall
om man tänker att han står i ett bibliotek, i och för sig
nära trappan som går ner till nedre plan. Men allvarligt,
vem bryr sig om hans affärer, måste jag lyssna på det?
Är det så svårt att gå ut och ha det samtalet?

Såg i direktsändning på dn.se att Doris Lessing
fick Nobelpriset i litteratur. Henne har jag i alla fall
hört talas om, även om jag inte läst henne. Än så länge
har jag nog bara läst en författare innan han fått Nobelpriset.
Tror jag…

Ja, dvs. av författare som fått Nobelpriset hittills.

Skönt att jag inte behöver ange någon källa för det, har nog
med källangivelser i min uppsats.

Nu ska jag skriva lite till och sen äta lunch.
Eller så postar jag det här och sen äter lunch.

Ja, lunch får bli den gemensamma nämnaren
för vad jag ska göra härnäst.

P.S. på tal om direktsändning och nobelpriset så har Nobelstiftelsen
startat en Youtube-kanal "The Nobel Prize" De är moderna de.

.es pasaba por aqui...

Como si no tuviera otra cosa que hacer me voy a poner a escribir esto.
A lo mejor es justamente por tener un millón de cosas por hacer que sigo
sentado ante el ordenador con una copa de coñac y un puro – los dos virtuales,
porque ni lo uno ni lo otra me va – pero ya que mi hermano me lo acaba de
mencionar en un correo electrónico, me veo así. Sentado ante el ordenador
con una copa de coñac y un puro y empiezo a toser. Ya ves, como decía, no
estoy acostumbrado.

La ventaja o desventaja de tener un trabajo que me apresa durante horas
delante de un ordenador – quien no lo tiene – es que cuando no me apetece
trabajar puedo disimular que lo hago – el jefe, que soy yo, no se entera –
y así pasan las horas. Nada, por hoy creo que voy a dejar al ordenador
descansar un poco. Me voy a duchar, ponerme algo rojo, en apoyo de la
rebelión de los monjes y demás en Myanmar o Burma como antes se llamaba
e iré a Estocolmo, si los trenes van como toca.

.se ett nät för mina ord

Det finns så mycket som jag vill skriva om, idéerna kommer
som regndropparna som fallit titt som tätt denna sommar
som redan funnit sitt slut. Hösten börjar färga min vardag,
allt som var grönt börjar skifta färg, och allt är så otroligt vackert.

Jag samlar på böcker enligt en vän och tittar jag runt omkring mig så är jag
benägen att hålla med, till viss del, även om det känns som det inte riktigt
är en hundraprocentig sanning. Men visst, jag älskar böcker i alla dess
former, och i det yrke som jag livnär mig på tar ordböckerna en speciell
plats. Hade jag bara den lugn och ro som säkerligen skulle krävas skulle
jag sätta mig ner och sammanställa en ordbok.

Har du tid en sekund? Titta på det här videoklippet. Det handlar
just om denna kärlek till ord, och hur traditionen ibland fängslar oss
att gå i samma spår som andra har gått före oss, utan att riktigt veta
varför.



Erin har en blogg, så förlora några minuter där.

Hon talar om serendipity, dvs. förmågan att av en ren slump göra en upptäckt.
Och det är så allting fungerar, mer eller mindre. Vi är ute på jakt efter något
och ibland hittar vi rätt, ibland hittar vi något helt annat än vad vi letade
efter, som till slut kan visa sig vara mer rätt än det vi ursprungligen var
på jakt efter.

Det är därför jag alltid försöker att ha kameran med mig. Jag hamnade
hos Erin när jag egentligen var på jakt efter lite information och idéer
till kommande inlägg om fotografering. Internet är serendipity i kvadrat,
för att hålla oss till en någotsånär begriplig matematisk enhet.

Är flax en bra motsvarighet till det engelska ordet? Ja, låt oss säga att det
är det. Dessutom gillar vi undertextare kortare ord.

Att surfa på nätet är bitvis ett målinriktat tidsfördriv. Det är min kontakt
med en värld som befinner sig långt från Stockholm, både rymdmässigt
och tidsmässigt. Det finns ett dussin sidor som jag återkommer till
dagligen.

Bitvis är det också en målinriktad fisketur, för att använda Erins liknelse.
Det är en jakt på ord i sitt sammanhang, en jakt för att hitta stöd till ett ord
som hamnat utanför ordböckerna som frodas i mina bokhyllor.

Nätet är en djungel som lockar mig till safari då och då. Det var så jag hamnade
i TED-prisernas där jag stiftade bekantskap med Erin McKean.
I biblioteken kan man fråga bibliotekarien om råd när man letar efter något,
i det virtuella och ibland interaktiva nätet kan man alltid fråga Google,
eller någon annan sökmaskin. Det finns sidor som samlar på saker, som YouTube,
del.icio.us eller digg.

Nätet är som att hoppa hage, från länk till länk, man vet aldrig var man
hamnar. När jag ändå är inne på ord i dag så kan jag ge en länk
till. Det är ordnördarnas hemsida. Det är en podcast om engelska.

När vi ändå är inne på ord och språk så finns ju även språket på P1
som podcast för de som missar den när den sänds på radio.
Så vi kan kalla det som SR, podradio.
Här är RSS-länken. http://sr.se/Podradio/xml/p1_spraket.xml