I kväll var jag på fotografföreläsning. Vet inte om det direkt blir en
presentation av fotografen, mer kanske intrycken som jag fick av honom.
Denna gång var det Håkan Elofssons tur. Tekniken ställde till det
i början så vi startade lite senare och datorerna fortsatte att krångla
ett tag, men det var bra.
Bristen på bilder gav rymd åt orden.
Han berättade om när han flyttade upp till Stockholm, hur han började
på GFU och tog mod till sig och bad att få ta ett porträtt på Christer
Strömholm. Ett porträtt hemma hos Strömholm hade en annan lärare
rått honom att ta. Sen rullade det på. Han berättade att han jobbade
för tidskriften ETC och blev Strömholms kopist bland annat.
Sen kom bilderna, efter att en i publiken lånade sin mac. Och vilka bilder
sen. Han visade bilder från Bombay, det var nog dem som fastnade mest.
Gatubilder med de märkligaste situationerna. ”Höftbilder” tagna sittandes
i en taxibil. Håkan berättade att första kvällen när han kom hem till hotellet
var han lite splittrad. Han hade fotat folk som levde på gatan. Folk som inte
kunde dölja sig bakom ett hus fyra väggar. Han sa en mening som förmodligen
blir titeln på boken och utställningen som förhoppningsvis blir av. Just nu kommer
jag inte på den, så både ni och jag får vänta tills det blir dags för utställningen.
Jag ska skriva om rätten till ens eget ansikte vid ett senare tillfälle, läste om det
i en blogg i dag så det var lustigt att han nämnde det också.
På tal om utställningen så berättade han om än där han parat ihop bilder,
gjort diptyker och gett författare (har för mig, men det kan ha varit vänner
som skrev, är lite osäker nu) en påse med kylskåpsmagneter så fick de
författa något med hjälp av dem. Sen blev det vernissage med bilder och texter.
Vilken idé. Jag vill också göra något sånt. Ju mer jag tänker på det, desto mer
vill jag förena ord och bild. En diptyk av bokstäver och bilder.
Kameran är sköld och nyckel, sa Håkan. Den gör oss passiva, åskådare.
Inte hans ord. Åter till hans ord. Han menar att troligtvis nästan alla
fotografer är blyga. Åter till mina. Blyga bakom kameran fryser vi den
verklighet vi väljer att rama in. Vi vill vara osynliga, ta bilden, fånga
ögonblicket, föreviga situationen.
Det blir mer om bildinramning vid ett annat tillfälle.
Men kameran är också nyckeln. Den gör oss åskådare men också
en del av det som händer.
Jag lämnade föreläsningen nästan sist av alla, och gick mot tåget,
men valde en annan väg än den jag brukar ta, till viss del ledd
av min kamera. Min sköld och nyckel.
Jag stötte på en gammal vän. Vi gick förbi varandra. Jag pratade
i telefon, men vände mig om, sa att jag skulle ringa tillbaks. Hon
hade också vänt sig om. Vi kramades och pratade en stund.
Det var nog säkert fem eller tio år sen jag stötte på henne senast.
Hon var sig lik. Vi pratade en stund och hon fick mitt visitkort.
Jag ville ta en bild av henne, men valde att låta bli. Hon sa att hon
hade två barn. Jag vill ta porträtt på hennes familj.
En tjej på föreläsningen ställde sista frågan, eller i alla fall den som
etsade sig fast. ”Hur blir man fotograf? Vad krävs? Vad har du för råd?”
Är det meningen att man ska bli en fotograf så finner man en väg. Ja,
tänkte jag. Man gör nog det.
Håkan har ingen hemsida, men ni hittar säkert några av hans bilder
om ni googlar honom.
Dagen började med regn och fortsatte med solsken.
Allt är så underbart härligt och snart fyller man år dessutom.
.
