.se lunchdags...

Lunch Atop a Skyscraper, originally uploaded by Balakov.

Ja, då rinner året ut mot sitt slut. Låt oss se fram mot ett nytt och händelserikt
år, där vi kan hänge oss kreativitetens gränslösa värld. I vilken form den än
väljer att inta. Ha det gott.

.se Saramago på sjukhus

Läste precis att José Saramago är inlagd på sjukhus i Lanzarote, på Kanarieöarna.
Hans tillstånd är stabilt men han är ligger fortfarande på intensiven. Jag hoppas
att han återhämtar sig snart, och att vi får njuta av hans skrivande i många år till.

.se julkänsla och bocken

Ett litet tips för er som inte riktigt känt julkänslan i år, och har varit
för lata för att julpynta ordentligt hemma. För det första måste ni gå
till Peppar på Torsgatan, ett stenkast från S:t Eriksplan, i Stockholm.
Restaurangen ser julpyntad på utsidan, men det inget om man jämför
med hur det ser ut när man kliver in. Där finns allt, från paket till
blinkande tomtar. Dessutom finn Scrooge där, i egen hög person.
Mitt i allt detta julöverflöd, kitschig som bara den, dyker en kypare
som är Scrooge personifierad, trevlig och hjälpsam, så länge ingen
får för sig att ta lagen i egna händer och flytta på ett bord eller stå i
vägen. Julkänslan försvinner i ett nafs då, sen går man på tå resten
av kvällen för att inte väcka den björn som sover…igen. Men hur
som helst är det en upplevelse, helt klart.

En annan diskussion som blossade upp under kvällen var Gävlebocken,
ingen hade hört nåt om den, så det borde betyda att dess impregnerade
kropp fortfarande stoltserar med all sin halm på ståtliga 13 meters höjd.
Här kan ni se den live, om ni inte befinner er i Gävle.

.es libertad de expresión

Todos tenemos libertad de expresarnos cómo creamos conveniente,
pero hay gente que por los cargos que llevan deberían pensárselo una
y dos veces antes de decir las cosas. En una entrevista para El Periódico,
José Luís Borau, presidente de la SGAE, dice lo siguiente sobre el canon:

Es que son unos céntimos. El canon no es un invento español.
Es una exigencia de la UE. De los 27 países, 25 están adscritos
a esa fórmula. Si no hubiera canon, incumpliríamos las normas
europeas. Hay gente que dice que compra sus artilugios y no se
bajan películas ni discos. Pero es que eso no se puede controlar.
Hay presunción de inocencia, sí. Pero también hay una presunción
de culpabilidad. Usted y yo cuando pagamos los impuestos, pagamos
por los delitos que cometen los demás. Pagamos la cárcel, la policía,
los guardias civiles... Pagamos impuestos por delitos que no
cometemos.

Ahora resulta que pagamos impuestos - yo los pago en Suecia - pero que
yo sepa, no pago impuestos por delitos que no cometo. Pago impuestos,
para que la sociedad funcione como tal, para que haya hospitales y
escuelas. Es curioso que el presidente de una asociación que según la
entrevista vela por los intereses de 88.000 socios se refiera a artilugios.
La verdad es que me llena de confianza su opinión.

Otro que debería morderse la lengua antes de hablar es el obispo
de Tenerife Bernardo Álvarez cuando esclareció su postura sobre
la homosexualidad y el abuso a menores, y quizás otros obispos
deberían de dejar de morderse la suya y decir algo al respecto.
Fue en una entrevista en el diario local La Opinión que dijo lo
siguiente a respuesta de "un abuso es una relación no consentida":

Puede haber menores que sí lo consientan y, de hecho, los hay.
Hay adolescentes de 13 años que son menores y están perfectamente
de acuerdo y, además, deseándolo. Incluso si te descuidas te
provocan. Esto de la sexualidad es algo más complejo de lo que parece.

y por si prefieres oírlo del obispo mismo entra aquí y dale al audio.

O mejor, que no se muerdan la lengua y muestren claramente lo que
opinan, mejor, la verdad sea dicha. Pero que luego no se quejen y
demanden a gente porque ésta también se haga valer de su derecho
a expresarse. Si hasta parece que hay algunos que están deseando
tener una dictadura para poder controlar todo.

No vaya a ser que Bisbal tenga razón diciendo que "en este país
hay demasiada libertad de expresión". Lo puedes oír aquí.

Y ya que estamos opinando...

.se guinness och tidning

Två nyheter på en sida. En ny spansk digitaltidning har sett dagens ljus
och om ni klickar på play får ni se en härlig Guinness-video, den sägs
vara rekorddyr, så först trodde jag att den handlade om Guinness rekordbok,
men det var ölet. Slutet är härligt.

.es la SGAE y el canon

No sé muy bien por qué motivos empecé a leer noticias sobre el canon, igual
era más que nada curiosidad por saber a que se refería este canon. Una de las
preguntas más importantes, sin entrar en la sinrazón del canon, es saber quien
controla a los que recaudan el canon, porque supongo que parte de este canon
se utilizará para pagar a la gente que gestiona este enorme aparato.

Porque una cosa es predicar y la otra es actuar en acuerdo con lo que enseñan.
Todos sabemos que el poder corrompe – de eso creo que no hay duda – y están
montando una torre de cristal – o igual otro material que no es tan transparente –
y ya veremos cómo acaba esto.

Varias organizaciones han denunciado a la SGAE – Sociedad General de Autores
y Editores – por supuestas ilicitudes en la gestión de sus recursos.
Ahora queda por ver que hace la Fiscalía contra la corrupción y criminalidad
organizada. De momento la SGAE contesta con la misma moneda, cosa que
se podría ver cómo un acto de infracción al derecho de autor. Claro que la
SGAE puede alegar que fueron ellos que tiraron la primera piedra.

Parece ser que el canon digital se está implantando poco a poco por Europa,
curiosamente cada país parece ser el núcleo del mal, según las respectivas
organizaciones. Una de las razones de éste canon dicen ser la piratería.
Pagamos el canon para que los artistas – uso esta palabra en afán de abarcar
a todos los campos en que éstos se desenvuelven – reciban una compensación
porque nosotros supuestamente compramos nuestros cd:s vírgenes para
copiar un disco.

El problema de este razonamiento es que supone que compramos espacios
de almacenamiento – ya sean CD:s o DVD:s vírgenes, mp3 o discos duros –
para copiar o violar los derechos intelectuales de los arriba mencionados
artistas. No tienen en cuenta por ejemplo la necesidad de copiar nuestras
fotos digitales – motivo por el cual muchos necesitan más y más discos
duros – regalar fotos a parientes y amigos o aquel video que grabamos
en una boda. Todos estos ejemplos los derechos de autor son nuestros,
pero tenemos que pagar un canon que nos han impuesto.

Lo que tampoco entiendo es que son estas mismas organizaciones
que quieren que dejemos de bajar música y películas por internet,
pero al mismo tiempo nos cobran un canon por si lo hiciéramos. O sea
la gente baja música y películas, camos a hacerles pagar un canon para
cuando quieran hacer copias o guardar estos archivos. Muy bien, pero,
¿y si no lo hacemos? ¿Quién es el que vela por nuestros derechos?

Para más inri me parece que la suposición de que cada canción bajada
significa una perdida de ganancias para los artistas – quizá habría que
decir para las discográficas – es absurda.

Todos los avances técnicos en este área, ya sean de distribución – como
la internet – ya sean formatos – mp3 – o la evolución del LP al CD,
video – DVD, foto – cine – televisión, siempre cogen a muchos por
sorpresa y en vez de sacar partido a las nuevas posibilidades, pisan
el freno con todas las fuerzas y dicen que es peligroso, malo y que
hay que pararlo a toda costa. Los elepés no murieron al final, aunque
sólo sigan vivos por sentimentalismo y muchos DJ:s. El cine sigue
funcionando a pesar de internet, dvd:s y todo lo que venga. Lo que
si muere es lo que no vale. Si no evolucionas al tacto de los cambios,
arriesgas quedarte estancado.

Ahora queda por ver qué pasa con toda esta historia. El País tiene la
nueva propuesta de tasas y aquí está la propuesta a las enmiendas al LISI
que es la Ley de Impulso de la Sociedad de la Información. No sé si hay que
interpretar “impulso” como irónico. En fin, os dejo por hoy con un par de
videos sobre el tema.

Campaña anti canon SGAE
1, 2 y 3...

Llamada a la SGAE

Debates en libertad

En la tele – sobre música en bodas

.se om morgondagen

Sitter framför datorn och i stället för att jobba surfar jag, det är ju
trots allt juletider och jag har skjutit lite åt sidan mitt fotobloggande,
eller snarare att titta på andras fotobloggar. Det finns inte en susning
att man kan läsa eller se allt som finns, men har man tur så hittar man
ett par favoriter på vägen. Förr eller senare måste man hitta rätt, får
man hoppas.

Det finns många som inte vågar ge sig hän åt sina ambitioner, och det
är väl på gott och ont. Vissa lever i det förflutna andra kör full fart
mot framtiden, och allt är gott, men nånstans däremellan finns nutiden,
och det är där vi måste leva. Det är den som vi måste suga ut all must
ifrån.

Snart är det dags för nyårslöften och det var nog flera år sen jag har
slutat att ge dem, inte för nån speciell anledning. Kanske helt enkelt
för i stället för löften har jag lite drömmar att ta itu med, och de kan
dyka upp oavsett årstid eller högtid.

I morgon är det 1 april i Spanien, nej, de har inte en annorlunda
tidräkning, men de firar vår ”april, april, jag kan lura dig dit jag vill”
den 28 december. Det är roligt att se hur svenska tidningar ibland
gör eko för nyheterna som dyker upp, särskilt i sporttidningar som
Marca och As, som är en källa för nyheter för Sportaftonbladet när
det gäller spanska ligan. Garanterat att det dyker upp en nyhet om
Ronaldinho – som i flera månader har varit så gott som såld – och
det kan visa sig vara mer än ett skämt…eller inte.

.se om drömmarnas konsistens

Annandag jul är redan i det förflutna, klockan är snart tre på morgonen
och i stället för att gå och lägga mig börjar jag att skriva det här, inte
för att jag blivit besatt av att blogga, inte ens för att jag känner att
jag måste publicera ett blogginlägg i morgon också.

Jag menar, jag vet inte ens om jag har nån som läser mig, men det hela
handlar mer om att skriva än att om att bli läst, även om det sistnämnda
är en extrakrydda i tillvaron. Om ni mot förmodan sitter där och läser
mig på andra sidan skärmen och har en flygbiljett i handen för att ni
ska i väg från vintermörkret i Sverige, och kanske ni har turen att er
flygning går mot Lanzarote så har jag ett tips på vad ni kan göra, när
ni tröttnat på stranden och sanden, om det nu är möjligt.

Sen hänger det lite på om ni är kulturintresserad och närmare bestämt
litteraturintresserade, för det finns en utställning som pågår fram till
den 16 januari som heter ” José Saramago: la consistencia de los sueños”.
Det är Fundación César Manrique som håller i det hela.

Saramago, som fyllde 85 år den 16 november är en av mina favoritförfattare,
och jag håller tummarna på att utställningen hittar till Stockholm, i annat
fall, så lär jag vara i Lissabon i april då utställningen kommer dit. Hoppas
jag i alla fall.

.se ifall du tänkte bygga en verklighetstrogen pyramid

Tydligen så är bara 5 % av Kataloniens lägenhetsbestånd hyresrätter
enligt följande nyhet, medan i Sverige påstås siffran vara 20 %. Jag kikade
lite snabbt i SCB och där finns det siffror till förbannelse, tydligen så är det
fortfarande flest hyresrätter bland flerbostadshusens lägenhetsbestånd,
men bostadsrätterna har ökat med 36 % sen 1990 (uppgifterna är från
nyårsafton 2006). 1 700 000 hyresrätter och 700 000 bostadsrätter.
Man tycker ju att man skulle kunna hitta siffror om en hyfsad korrekt
siffra på hur det ser ut, men jag orkar inte leta just nu. Direktlänk till
videofilen, om ni vill höra nyheten på katalanska.

Läste i en annan nyhetsartikel att egyptiska SCA (Supreme Council of Antiquities)
vill få till en ny upphovsrättslag som ska begränsa reproduceringen av
verklighetstrogna, dvs. exakta kopior av egyptiska föremål. SCA vill att
det ska krävas ett godkännande från Egypten och att en avgift ska betalas.

Alla upphovsrättsorganisationer måste gnutta händerna nu och sitta i spänd
väntan för att se om lagförslaget godtas. Den nuvarande lagen förbjuder inte
reproduktionen. SCA:s generalsekreterare Zahi Hawas säger att det t.ex.
finns i dagsläget ett trettiotal byggnader som har formen av Giza-pyramiderna.

Nu håller man på att diskutera i Spanien varat eller icke varat av det som förr
hette i Sverige kassettersättning och som nu heter privatkopieringsersättning,
och som till viss del är en absurd avgift.

Jag betalar alltså för varje dvd, som jag använder för att bränna mina bilder
eller göra back up på de videofiler som jag arbetar med, en viss summa för
att kompensera musiker, kompositörer, författare, regissörer, skådespelare,
producenter, m.fl. när deras arbeten kopieras.

Men de tar avgiften av mig även om jag inte har i avsikt att kopiera nåt,
så den avgift jag betalar borde på nåt sätt tillfalla mig. Men var finns de
blanketter som jag ska fylla i? Vi vanliga medborgare borde kanske skaffa
ett organisation som kräver in dessa pengar.

Det är en hett debatt i Spanien och jag kommer nog att göra ett inlägg på
spanska om det i morgon.

.se intelligens smittar inte av sig...

…men vi kan göra ett försök.

På väg hem från julaftonsfirandet möts vi av en kall vind när vi åker uppför
en av tunnelbanans rulltrappor i T-Centralen. Efter att ha gått förbi
spärrarna som ska hålla tjuvåkarna på rätt sida om lagen finns det en
elektronisk skylt precis innan man går igenom den långa tunneln
som leder till pendeltågen. Där står det att pendeln ska gå 00.22,
vilket kändes skönt eftersom vi hade tio minuter på oss. Fast klockan
hann slå 20 över så hade en ond föraning gömt sig nånstans mellan
mitt undermedvetna och mitt minne. Det plingade inte upp några
upplysningar om förseningar eller om att tåget var på väg in till
stationen. Jag misstänkte det värsta och insåg att SL, SJ eller vem
fan det nu är som sköter trafiken inte hade nåt emot att skjuta sig
själva i foten och göra resenärer förbannade.

Det borde rimligtvis vara ett enkelt problem att rätta, så här i
dataålderns gyllene tid, om det inte är det kanske det är hög tid
att se över ett så osmidigt skyltsystem. Det enda de hade lyckats
med var att få fram en rullande text:

”Särskild tidtabell julafton och juldagen. För mer info ring 08-6001000.”

Bra nummer att komma ihåg om man inte orkar wappa. Så frågan är:
Hur svårt kan det vara att ta bort från de elektroniska skyltarna de
avgångar som de uppenbarligen inte har nåt problem att ta bort rent
fysiskt?

När jag ändå är inne på det finns det en annan sak som irriterar mig
och det har varit så ganska länge. Vem finns spärrvakterna för? Visst,
de är där för att se till att vi betalar för oss, men när vi har fullföljt
den delen av avtalet, är de inte där för att serva oss? Jag tror att de
har feltolkat eller missförstått sin uppgift. Tycker att det är helt
okej att de sitter där och pratar i telefon eller läser böcker. De är ju
trots allt instängda i en liten bur, men det är inte vi resenärer som
har låst in dem där, så vi ska väl inte behöva ta deras frustration.

Det finns speciella ”barnvagnsdörrar” som öppnas från deras burar,
men det är nästan som man måste ha ett skriftligt brev från ledningen
för att de ska öppna den. Det räcker inte med en tung påse, illustrationen
är tydlig, barnvagn, väska eller rullstol. Det är som om de måste
godkänna väskans storlek innan de trycker på knappen. Eller om hundra
personer kliver av, hur svårt är det att låta folk gå ut den vägen i stället
för att milslånga köer ska bildas – visst, jag överdriver, men ändå. Är det
för mycket begärt att de tänker lite och underlättar för oss?

Men vad vet jag. De kanske är rädda att dörrarna slits eller så har de fått
direktiv att vara barnvagnar ska få passera den vägen. Eller så är det
helt enkelt kontrollen över dörren det som ger deras liv mening.

Nåja, det var en liten parantes. Nu återvänder vi till väntan på att
nästa tåg ska gå 00.52 och en annan spännande episod som
utspelade sig. Det finns ett antal bänkar och mitt emellan två av dem,
som är vända mot varandra, finns det en sån där stor automat med
läsk och godis. Det satt två killar snett mittemot varandra. Den ene
hade precis köpt en läsk i automaten och satt med den i handen.

Det här är alltså natten mellan julafton och juldagen. Det närmar
sig en man i kryckor och vänder sig till killen med läsken.

”Du ser ut att kunna det där med automaten.” ”Vadå? Nej.” Mannen
vänder sig till killen mittemot och vädjar. ”Kan du hjälpa mig? Jag
förstår inte mig på automaten.” Eftersom killen ser lika tveksam som
den förste tillägger han. ”Jag har pengar. Det är bara det att jag inte har
glasögon, så jag ser inte så bra.” Varpå killen svarar nåt i stil med ”Det
är enkelt” men gör inget åt saken. Mannen vänder sig nu till de som
sitter i bänken bakom läskkillen, men de ser också ut att vara lika
ointresserade. Jag reser på mig och säger att jag kan hjälpa honom.
Han tackar och frågar om det finns julmust och ger mig fyra femmor
som jag matar in i automaten, knappar in siffrorna samtidigt som jag
hör honom säga, ”jaså, är det så man gör.” Han får läsken och växeln.
Han tackar igen och jag sätter mig ner. Bägge killarna försvann också.

Jag antar att de skämdes över att de inte hade hjälpt honom, åtminstone
hoppas jag det. Visst mannen stank sprit och mynten likaså, men om vi
inte ens kan hjälpa nån att köpa en läsk, oavsett det faktum att det är
julafton, så borde man nog ta sig en tankeställare.

.se julafton för hela slanten

Ja, vad ska man skriva så här på julaftons eftermiddag, några timmar
före Kalle Anka? Det är bara att önska alla en riktig härlig jul, ät så
ni storknar.

Och ha inte dåligt samvete för att ni inte tvättar bilen, ni ger ju
tillfälligt röst åt dem som saknade den, och har ni riktigt tur, så
får ni nåt djupare än ”Tvätta bilen” eller underfundigare än vad
nån kommenterat i ett blogginlägg, när jag var på jakt efter vad
man brukar skriva i bilar: "I wish my wife was this dirty". Jag vet
inte det, inte för att jag är renligheten personifierad, utan helt enkelt
för att jag saknar bil, och körkort för den delen. Så en smutsig bil
kan belöna dig med ett leende, eller har du riktigt tur ett konstverk.

Mer om denne konstnär hittar ni här.

.se bilder, listor och bilder

Vid den här tiden på året, så här en dag före julafton har nog de flesta
tidningarna gjort en summering av året. Oftast sker det i listform, de
100 bästa bilderna, de mest avgörande ögonblick. Vi omges av listor
och minns medan vi tittar på bilderna hur vi mottog nyheterna när de
såg dagens ljus. Så häng med:

Reuters, World Press Photo – Winners gallery 2007, Årets bild
Pulitzer Prize 2007 - Feature Photography, Breaking News Photography
– bilden finns under fliken works. National Geographics top tio och
top tio nyhetsbilder, Nature’s Best Photography Awards 2007.

Om ni inte orkar vänta på årliga nomineringar av de bästa bilderna
så kan detta vara en bra länk för er. Nog om detta, det finns säkert
fler länkar, men det blir nog tillräckligt svårt att ta in alla de här bilderna.

Det är nåt speciellt med att titta på gamla bilder, och det finns nog
otroligt mycket att hämta på nätet, så om ni klickar på länken ovan
får ni se lite gamla bilder från USA.

Det finns egentligen ingen dålig årstid för fotografer känns det som,
vintern borde kanske vara det, i alla fall på grund av allt mörker, men
samtidigt så blir ljuset så mycket tydligare då. Nackdelen är väl att
det är så kallt att gå omkring och leta motiv, men som de mest käcka
brukar säga: Det finns inget dåligt väder, det finns bara dåliga kläder,
blä säger jag, även om det till viss del är sanning. Den andra delen är
skitsnack, för visst fan finns det dåligt väder. På tal om väder, så vill
jag att det snöar nån gång. Inte så mycket för den vita julens sak, även
om det vore trevligt, utan mer för att jag har gett mig fan på att jag
i år ska fånga snön när den faller. Det blir spännande att se om det går.

Det verkar bli en vit jul trots allt, jag vet inte om det blir det
vädermässig, men helt klart är det att Madrid slog Barça 0-1 på
Camp Nou, vitare än så kan det inte bli.

.se carver del 2

Här kommer en uppföljning på Carver-historien för några inlägg sen,
The New Yorker har publicerat ett tidigare outgivet utdrag på berättelsen
som senare skulle bli "What we talk about when we talk about love." Den
heter "Beginners" och ni hittar början här, sen är det bara att bläddra
vidare. Ha en trevlig lässtund. Ett tips är att trycka på print och skriva
ut den. Det rör sig om 18 sidor allt som allt, tror jag.

De dokument som följer är också ganska spännande. Vi börjar med redigeringen
av "Beginners".

Sen har vi brevväxling mellan Carver och Lish. Det blir väl till de mest
nyfikna. Det är utdrag ur brev som Carver skrivit till Lish mellan åren
1969 och 1983.

Och lite mer om det här.

Och så avslutar vi det hela med ett Carver-bildspel.

.se idéer och inspiration

Idéer är en färskvara och det finns alltid de som hinner före, det är väl
bara att kapitulera; eller inte. De goda idéerna smittar av sig, och ibland
så kommer det nya idéer av dem. Det är vad kreativitet handlar om, i viss
mån så när vi kreativitet genom att mata den med inspiration, genom att
omges av det vi vill skapa.

Det är många konstnärer som är stolta över att de inte har influerats av
nån, det är ett djärvt påstående. Jag har hört författare säga att de
har gjort ett medvetet val att inte läsa en viss genre för att inte riskera
att efterapa andra författare. Visst, risken finns, men kom igen. Jag talar
inte om plagiat, som ändå händer förvånansvärt ofta. Senast var det en
tv-kändis som jag aldrig hört talas om, men jag tittar sällan på
inredningsprogram, så det får bli ursäkten, boken som nu har dragits in
hette: ”Hitta hem - guiden till din personliga inredningsstil”. Ja,
kan man verkligen tala om personlig stil när man plagierar en
amerikansk bok i samma ämne? Han kanske borde tona ner hemsidan lite.

En gång i tiden skulle jag skriva en d-uppsats om imaginära världar
och tog fram en massa material som nu samlar damm i en arkiveringsmapp,
det finns många världar som tål att besökas och som kan inspirera.
Resor som kan göras utan att behöva sitta en massa timmar i ett flygplan.
Som Obaba, Macondo, Camelot, Middle-Earth (Midgård), Narnia, för att
nämna några drömmål. Sen har vi Paul Austers New York, Stephen Kings
Maine, Raymond Chandlers Los Angeles, José Saramagos Lissabon. Listan
kan göras lång.

Jag har nämnt tidigare mitt fotbollsintresse och jag hittade en sida
som gör det jag nämnde nyss, han hann före och han inspirerar mig.
Det är fantastiska bilder, inte bara fotbollsbilderna utan även de andra.
Ta en titt på Hans van der Meer.

Om ni är sugna på fler bilder så finns det lite bildreportage här.

.se Champions League-lottningen

Äntligen en snabb lottning. Här är åttondelsmatcherna i Champions League:

Celtic (Skottland) - Barcelona (Spanien)
Olympique Lyon (Frankrike) - Manchester U. (England)
Schalke 04 (Tyskland) - Oporto (Portugal)
Liverpool (England) - Inter (Italien)
Roma (Italien) - Real Madrid (Spanien)
Arsenal (England) - Milan (Italien)
Olympiacos (Grekland) - Chelsea (England)
Fenerbahce (Turkiet) - Sevilla (Spanien)

.se inom mig

Jag är kärlek,
varje bokstav i min poesi
blir till för att möta dina ögon

Mina drömmar är som droppar
som hänger på en skör tråd
så var försiktig,
minsta oförutsedda rörelse
kan rubba hela min existens

.se i väntans tider

Köplats 39 och det finns 49 handläggare. Det blir spännande att se
hur lång tid det tar. Jag har ringt till skatteupplysningen för att
registrera mig som frilansfotograf. En minut senare är jag på plats
26, dessutom kan man låta dem ringa upp en. Vilken fantastisk
service. Jag väljer dock att stå kvar och höra dem räkna ner. Tänkte
egentligen åka in till den nya skrapan som inte är en skrapa längre
och lämna min skatte- och avgiftsanmälan där, men det går ju att
göra på nätet, så… Nu är det bara 17 kvar.

På tal om telefonservice så ringde jag till Canon helpdesk i går för att
höra hur det går, de skulle höra av sig, men det hade de inte och tiden
gick. Det visade sig att killen som tog emot mitt första samtal hade
skrivit in alla uppgifter felaktigt, även om telefonnumren stämde. Nu
har jag i alla fall fått ett ärendenummer så jag får återkomma efter jul,
för även om supportkillen sa att de skulle ringa till mig i dag så tror
jag inte att de gör det. Japp under den här tiden har jag klättrat upp till
femte plats. Och se där var man framme. Nu är allt ifyllt men servern
kraschade eller nåt, så det gick nog inte fram. Jag pratade med en
tekniker och han skulle ringa efter fyra, så vi får se.

.es cárceles de papel

De vez en cuando me da por escribir algo en español, y hoy cómo ya tenía
mi entrada diaria en sueco publicada, será uno de esos días. A ver si son
más habituales. Trato de ser justo con los temas que trato, pero hay temas
que los tengo un poco olvidados, no por guardarles rencor ni nada, es más
cuestión de que no se me ocurre como empezar. Y cómo voy a mis anchas,
siempre me desvío por temas imprevistos.

Hace unos días me llegó un paquete de mi hermano así que tengo un nuevo
montón de El Jueves para leer, entre otras cosas, y el segundo paquete está
en camino, con más cosas para leer. Nada, que aquí me alimentan el estrés
lectivo – que será una de las enfermedades que afectará de lleno a algunos,
a otros no tanto.

En fin, cómo si tuviera poco por leer, y después de cepillarme todos los blogs
que tengo en mi RSS, he llegado a la conclusión de que necesito más blogs
en español, y la verdad sea dicha en sueco también. La mayoría de los que
leo están en inglés. Y el blog que solía leer en español, no sé dónde lo habré
metido. En fin, eso me pasa por encontrar lo en mi época pre-RSS. Ahora lo
tengo todo más controlado, o eso creo.

Así que me adentré en ese mar que no moja y encontré un par de islotes dónde
descansar. El primero con nombre sugestivo. La cárcel de papel.

Y de momento me quedo aquí. Voy a leer un Jueves, que me lo pide el cuerpo.

.se upphovsrätt på återbesök

Jag var på väg och lägga mig men kunde inte låta bli att kommentera
den här artikeln som jag läste på The Guardian.

Det handlar om en poet som menar att publiceringen på nätet av hennes
dikter utan att hon kan tjäna pengar på dem, dvs. om jag skulle lägga upp
en dikt av Wendy Cope, som jag tyvärr måste erkänna inte känner till, så
innebär det att jag hindrar möjliga köpare att gå till bokhandeln och köpa
hennes böcker för nu när de läst henne på nätet kan de vara nöjda med det.
Jag håller med Oliver Burkeman i det han skriver och anser samma sak,
att björntjänsten som hon anser sig utsatt är snarare en av de bästa komplimanger
hon kan få; och att genom att nån skriver om henne och kanske publicerar
nån av hennes dikter tar inte bort hennes möjligheter att tjäna pengar på
sitt skrivande, snarare tvärtom. Fler får möjlighet att upptäcka och uppskatta
henne. Enda nackdelen skulle vara om hon var en bluff och hon miste de
möjliga köpare som i annat fall skulle köpa grisen i säcken.

Men kom igen. Det här börjar bli absurt. Jag förstår att folk vill behålla
sin upphovsrätt och det är inte mer än rätt att de så gör, men det gäller
att inse vad det är de försvarar med näbbar och klor. De mest radikala
skulle säkert föredra att man bara skulle få läsa en bok man köpt en gång,
sen skulle man vara tvungen att köpa den på nytt, och inom en snar framtid
kommer de väl att bannlysa all andrahandshandel av böcker, antikvariat
blir plötsligt brottsnästen för de stora konglomeraten får ingen vinst av
att folk köper begagnade böcker. Det går ju inte för sig. Det är väl snart
dags att förbjuda biblioteken. De har i och för sig betalat för verken, men
det är ju allt för många som får tillgång till dem och då köper de inte dem.
Det är inte hållbart.

Och alla ställen som säljer andrahandsskivor, dvd och serietidningar.
Plötsligt spelar samlarvärdet en viktig roll i det hela. Rariteter säljer dyrt
och där är det ingen som talar om upphovsrätt. De kanske ska kräva sin
bit av kakan. Bolagen är snabba att kräva betalning men de är mer trög-
flytande när det gäller att betala mer. Ta manusförfattarstrejken i USA
som ett exempel.

Till syvende och sist handlar det om företagens rättigheter, inte de egentliga
upphovsmännen. De blir bara en bonde i ett schackspel som handlar om pengar.
Det är nog dags att skapa nya lagar som överensstämmer bättre med tiderna.
Om jag säger så här. Jag ska googla efter Wendy Cope och jag kommer säkert
att hitta hennes dikter och läsa dem. Faller jag för dem skulle jag köpa dem,
men det kommer inte att ändra hennes åsikt.

Däremot skulle jag bli förbannad om jag låt oss säga hittade mina dikter på
en annan sida och under nån annans namn. Det vore ett brott i mina ögon,
men om det skulle vara nån som gillar dem och har en sida om mig – nu är
jag inte berömd – än… hehehe. Men, jag känner många som använt sig av
andras poesi för att förföra en kvinna eller man, vare sig det är av en berömd
poet – säg Shakespeare, som levde i plagiaristernas tid, om det nu är ett ord,
eller nån som ligger närmare tidsmässigt och landmässigt.

Folk måste lära sig att se i nyanser, och det är väl av förklarliga skäl
nåt som lagen inte klarar av. Vi avslutar det hela med en artikel från
The New York Times.

.se tiden räcker till

Varför är vi människor som vi är? Ständigt på jakt efter nåt, sällan
nöjda med det vi har. Ligger det i vår natur att tro att gräset är
grönare på andra sidan staketet? Det finns ju alltid rum för förbättring,
det råder det väl inga tvivel om, men frågan är om alla verkligen är
intresserade av att bli bättre. Jag slås av det ständigt när jag hör folk
jämföra jobb och tycka synd om nån som jobbar med nåt som kanske
ligger under deras kapacitet eller som vissa anser vara ett dåligt jobb.

Vem säger att det är i jobbet som vi ska förverkliga oss? Ja, det kan
ju vara så att man anser att det är en vettig tanke eftersom vi tillbringar
så mycket tid där och knappt orkar med nåt annat under stora tidsperioder
av våra liv. Det må stämma, men ändå. Tvingar vi på våra egna drömmar
på andra personer för att må bättre själva?

Jag vet inte. Jag har lyssnat rätt mycket på en kille som heter Brooks Jensen
som har en podcast som har samma namn som en fototidning som han ger ut,
som jag aldrig sett eller läst. Lenswork. Han har många intressanta idéer om
fotografi. Tidningen han ger ut handlar om foto som konst, och om jag tänker
på det ska jag be nån som åker till USA köpa den åt mig. I nån av de här
podcasten som jag lyssnar – oftast på tåget på väg in till stan eller
på väg hem – talade han en gång om en ekonomisk term: ”opportunity cost”
men använde den för att belysa problemet med att få tiden att räcka till
för att göra de där sakerna som vi hör oss själva säga högt: ”Jag vill, men
jag har inte tid.” Den svenska termen för företeelsen är ”alternativkostnad”.

Jag tycker att NE förklarar det lite bättre: Alternativkostnaden för något
är värdet av det man "offrar" genom att använda resurserna till att uppnå
detta "något" i stället för att använda dem på bästa alternativa sätt. Nåja,
man får läsa det flera gånger innan det klarnar eller lyssna på LW0317
som ni hittar om ni klickar på länken och söker efter det numret.

Så det är bara att inse, vi har alla tillgång till dygnets 24 timmar
och väljer vad vi vill göra av dem, vissa saker är oundvikliga, andra
är nödvändiga. Nu ska jag välja en bild till min fotoblogg, så medan
tycker jag att ni ska drömma och sikta högt bland stjärnorna, för inget
är omöjligt.

Och så måste jag gratta min bror och det fantastiska teatersällskapet
Companyia La Impaciència som prisats för föreställningen.
Kan ni spanska så kan ni läsa om det här.

.se man lär sig nåt nytt varje dag... 1

Ja, vem har inte hört det förr, men det lustiga är att ibland lär man
sig nya saker där man minst anar det. Det är i och för sig inte så
konstigt att jag inte kände till det här, men det förvånade mig i alla
fall att apoteket säljer senap. Jag gillar inte senap så jag har aldrig
haft senapsabstinens som jag försökt råda bot på småtimmarna. Nu
finns det ju jouröppna apoteket, frågan är om man kan köpa sånt då.
Det får väl den som känner senapsabstinensen svara på.

Tydligen så sålde apoteket på gamla dar alla möjliga kryddor, nu verkar
de nöja sig med saffran och en kryddblandning för att göra egen glögg.

På tal om annat såg jag "Pans labyrint" i dag för tredje gången och de
otäcka scenerna var lika otäcka och det vackra fotografiet var lika
vackert. Se den, trots det brutala våldet är den oerhört vacker.

Och det var allt från en dator på T-Centralen i väntan på tåget hem.

.se som romarna sa: L

Otroligt men sant. Blogginlägg nummer 50. Det måste ju firas på något
sätt, eller vad tycker ni? Kanske genom att vara det kortaste hittills. Tur
att jag inte hörde några bifall eller jubel.

Just nu känns det att jag har ont i hela kroppen efter träningen i kväll,
så jag kanske ska vila i stället för att sitta och fundera på vad jag ska
skriva om. Jag har funderat lite kring copyright eller upphovsrätt som
det också kan heta. Det finns ju nya vindar som blåser, copyleft – väldigt
fyndigt namn – som sen formades till en mer allvarlig version av det hela
som heter creative commons eller CC.

Det tål att tänkas hur man vill skydda sina bilder till exempel, för att
ta nåt som jag funderat på, eller mina texter. Det är många som har
missuppfattat vad en CC-licens är och tror att det innebär att det är fritt
fram att använda det som faller under en sån licens, men det finns olika
typer av CC-licens. Jag är ingen advokat och tänker inte bena upp det hela,
men klicka på CC-länken i förra spalten så hittar ni mycket matnyttigt där.

Du klarade dig undan den här gången, Janne.

.se foto till salu 1

En liten snabbis i dag, kom precis hem och ska äta en macka alldeles
strax, var på Galleri Kontrast i dag och tittade på deras bokrea, och i
samma veva passade jag på att kolla på den pågående utställningen
som heter “Fotografi till salu” och handlar mycket riktigt om samma sak.

Det är ganska fantastiskt med ett galleri som ställer ut dokumentärfotografer
och som har en gedigen samling fotoböcker. I utställningen finns det ett antal
fotografier av olika svenska fotografer och alla är till salu, några hade till
och med sålts – till vad jag anser vara fantasisummor – eller kanske inte.

Jag funderar själv på att satsa på allvar på fotografering, men samtidigt
så har jag funderat lite på prissättningen när det gäller bilder, och visst,
man har materialkostad och en produktionskostnad, och så ska man få
betalt för kreativitet och exklusivitet – för oftast handlar det om en
begränsad upplaga. Frågan är om nån av dessa fotografer har inhandlat
en bild för det pris som de begär för sitt eget verk. Det kanske inte är
nödvändigt att de har gjort det, men samtidigt känns det att om de nu
tycker att det är ett vettigt pris att ta 30 000 för en bild, så borde det
också vara ett vettigt pris att betala.

Jag kommer att få tillfälle att återkomma till det här i dagarna, just nu
kurrar magen så jag ska ta hand om den. Jag kanske tycker att priserna
är för fjärran för vad min plånbok – som jag för övrigt inte använder –
har råd med, och visst, det är väl okej att “mecenater” väljer att sponsra
fotografer och att dessa fotografer kan livnära sig på sina bilder, men
hur ska vanliga människor ha råd att köpa bilder, handlar det om göra
konsten mer värld genom att hålla den borta från vem som helst?

Skulle jag ta 30 000 för en bild eller för den delen 7 500?

.se tillfällig ursäkt

ja, så kan det vara. Sitter och skriver på bloggen medan min kompis
håller på att skruva ihop en Ikea-bokhylla, av det smalare formatet
men jag tänkte att han skulle ha roligare om han gjorde det själv,
utan min inblandning - vet inte om han håller med. Det blir spännande
att se om alla skruvar och delar finns i paketet. Han har ju två barn
som hjälper till så det borde ju funka alldeles utmärkt.

Det spikas och hamras i rummet bredvid, så jag antar att jag får dra
mitt strå till stacken. Låt oss njuta av helgen, i den mån det går, jag
fick oväntat lite mer att göra efter en smärre fadäs i distributions-
ledet.

Det var Lucia i går, men jag såg ingen Lucia eller hästar utanför mitt fönster
och det vore tråkigt om de lagt ner den traditionen, så jag får anta att jag
helt enkelt missade att titta ut när Lucia-tåget drog förbi, med hästar och
vagnar. Jag som hade tänkt att återuppta mitt avbrutna bildbloggande med
den bilden, mörker och Lucia-tåg hade blivit ett svårfångat men säkert
stämningsfult foto.

Vi får se vad det blir för bilder i kväll när Triskel anordnar bolero-kväll. Jag
ska försöka fånga La última lágrima på bild. Jag ska prova för första gången
mitt enbenta stativ. Kort slut, som jag inbillar mig att radioamatörerna
avslutar sina sändningar.

.se sanningen i fotot

I de här dagarna så vävs lögner och sanningar samman och det gäller
inte enbart sånt som vi en gång trodde på och kanske vet bättre nu
på grund av eller tack vare att nån avslöjade sanningen för oss.

Fotot har alltid haft ett speciellt förhållande till sanningen.
Lite beroende på var det finns. Tidningar har ett ansvar att ge oss
sanning men ibland ”förbättrar” fotograferna sina bilder, nu för tiden
är det lätt med photoshop och liknande program. Fast att det är
möjligt att göra innebär inte att alla kan göra det och framför allt
så kanske man bör låta bli om man ska rapportera ett faktiskt förhållande.

Vi har till exempel ett aktuellt fall med libanesiske fotografen Adnan Hajj
som fotade Israels bombning i Beirut sommaren 2006. Han klonade in
lite extrarök, som Reuters redaktion missade, men han gjorde det så
dåligt att det dröjde inte länge förrän det upptäcktes. Han lyckades få med
hus i kloningen. För en längre artikel om just det här fallet kan ni gå hit.

Men, det är ingen ny företeelse som digital fotografins belackare säkert
vill påskina. Av nån anledning så har det funnits en strid mellan fotografins
analoga och digitala fotografer, om vad som är mer äkta. Det man gjorde
i mörkrummet gör man nu i datorn. Det är fortfarande bilden som är i centrum,
bilden och vad vi vill förmedla med den. Svartvitt har ställts emot färgbilder,
och jag gillar bägge. Historia har aldrig varit mitt starkaste ämne, måste väl
tacka mina lärare för det, men jag minns att det fanns nån bild i historieboken
där några politiska ledare försvunnit ur bilden efter att ha fallit ur grace. Ja,
så kan det gå. Jag hittade en väldigt belysande sida om just det här, så gå dit.

Sen är det viktigt att veta kontexten som ligger bakom en bild, som den
här som såg på Facebook.



Jag blev nyfiken och forskade lite i mitt privata bibliotek – ett av dem,
det som är byggt på ettor och nollor och hittade snabbt gamla artiklar
som handlade om bilden. Kontentan är väl att ironi inte alltid går hem,
hos inbitna fans.

Jag vill avsluta det hela med att bjuda er på en virtuell utställning,
praktisk när klockan är så mycket som den är nu, eller när vädret
är bitande kallt. Det är fotografen David Douglas Duncan och hans
bilder på Pablo Picasso. Vi börjar här.

Jag upptäckte fotografen i går på en tysk sida, men i dag hittade jag
en virtuell utställning som kändes mer lockande. Om ni inte mättar ert
utställningsbegär så finns det mer att välja på.

.se blåst på rosen

Kul att bli blåst ibland. I dag hamnade vi ett gäng på Limerick efter
att ha haft julglögg på jobbet. Inte oväntat att vi hamnade där av alla
ställen, de är rätt lokalpatriotiska när det gäller lokaler att gå ut till,
särskilt när utgångspunkten är jobbet. Hur som helst så satt vi där
och prata när det kom en man med en hink rosor. Vi satt vid ett runt
bord, och han stod och pratade med några ur sällskapet som stod vid
en sorts lucka/bardisk mellan två av ställets avdelningar. Jag hörde
inget av konversationen men tyckte att han verkade lustig, med sina
blommor och hink, kostym och handskar. Tydligen så skulle han
sjunga nån sång om man betalade en tia extra. Så för 50 spänn fick
man en ros och en sång. En vid bordet tyckte att vi skulle köpa en ros
och jag och Fredrik nappade – jag ville höra vad det var för sång
han skulle bräka ur sig. Vår käre rosförsäljare var snabb att snappa åt
sig mina 100 spänn och säga att han hade växel, som han inte hade – i
och för sig saknades bara en femma, men efter att ha sjungigt eller
snarare viskat, för inte fan hörde jag mycket av hans rossång, så försvann
han springande. Ja, damen som fick rosen var nöjd, jag var road, han som
föreslog det fick beröm – och betalade en femma för kalaset. Så lätt blir
man blåst på en ros. Fast rosen hade 90 dagars garanti, så fan om jag
ser honom igen. Pengarna tillbaks…

.se ett slag för översättarna

Översättare uppmärksammas alltför sällan, eller ja, de uppmärksammas
oftast på grund av dåliga översättningar, alltför sällan av de bra.
Att det görs misstag är det inget tvivel om, men världslitteraturen
som de flesta av oss känner den, bygger på att vi har läst översättningar
eller att våra föräldrar läst dem åt oss när vi var små. Visserligen
så har man en liten fördel just när det gäller barnlitteratur, att vi
har haft författare som Astrid Lindgren att förgylla våra drömmar,
men jag har även växt upp med bland annat Narnia-böckerna, ”Peter Pan”
och ”Den förtrollade mässingsknoppen”. Dessa böcker gjordes tillgängliga
genom översättningen.

Så tänk på det när du läser en bra bok, en bok som fångar dig, att orden
som rycker med dig till en annan värld, rätt ofta är skriven på ett annat
språk och berättas genom översättarens röst. Det är fortfarande
författarens ord, fast de har fått en annan språkdräkt.

Det finns ju många författare som talar flera språk och har haft åsikter
på sina översättare, bland annat Tolkien. Eller för att inte gå så långt
bak i tiden kan vi ta dagens artikel i The Guardian som handlar just
om en översättare som har dött och hur detta kan innebära att det landets
litteratur går samma väg till mötes – i den engelskspråkiga sfären, ska tilläggas.
Följ länken nedan:
http://blogs.guardian.co.uk/books/2007/12/losing_a_literature.html

Det är väl inte orimligt att författaren kan se att en viss översättare
lämpar sig till hans böcker. Det finns även de som valt att översätta sig
själva och det ger en ny dimension av frihet. Blir nåt märkligt i målspråket,
det vill säga det språket man översätter till, så kan han helt enkelt stryka
det med gott samvete, eftersom han har författarens tillåtelse.

Ja, nu ska jag lägga ner för idag, imorgon blir det lite glögg. Visst är det
härligt med såna traditioner. Jag måste erkänna att jag äntligen öppnade min
vaniljglögg och smakade den. Till mitt försvar kan jag säga att flaskan har
stått och väntat på invigning i två år. Det var härligt gott.

Och som grädde på moset vann Real Madrid 3-1. Kan man bli lyckligare?
Ja, om några dagar när jag kan smaka på konjakskakan som ligger på diskbänken
och kallnar.

.se tre sångerskor

I dag blir det en musikalisk fundering. Eftersom jag inte varit i Portugal
på ett tag så funderade jag på om Madredeus kommit ut med nåt nytt
så jag tog en snabbresa dit i går, genom att surfa lite. Det visade
sig att Teresa Salgueiro har bestämt sig att satsa på solokarriären
och andra projekt som hon har på gång, så hon har lämnat gruppen.

För er som inte känner till gruppen rekommenderar jag att se en
fantastisk film av Wim Wenders som heter ”Lisbon Story”. Nedan
ett klipp med bägge – dvs. film och Madredeus.



Det finns nog många grupper som splittrats just av att sångerskan,
eller sångaren valt att prova vingarna på egen hand. En annan grupp
som nyligen valde samma väg var Oreja de van Gogh. Amaia Montero
ska satsa på solokarriären.



Och när vi ändå håller på kan vi ta Ana Torroja, fast i det här fallet
var det nog ett gemensamt beslut, där alla medlemmar i Mecano
hade projekt de ville ta itu med. Den här låten väcker mig de mornar
som väckarklockan i min mobil ringer.



Jag stod i valet och kvalet en sommar för många år sen på Mallorca
och funderade på om jag skulle gå och se Mecanos konsert i Palma
eller köpa tre av deras skivor. Jag valde att köpa skivorna för de kändes
mer beständiga, fast jag kanske underskattade minnena.

.se håll ögonen öppna

Det har varit några tysta dagar till följd av vår katts tragiska bortfall
men nu när hon springer och busar med Svea, Millan och Sara, och
eventuellt Skummis ser nyfiket på, tänkte jag skriva om en liten sak
som jag stötte på under de senaste veckors bloggläsande, och det är
Sonys reklamkampanj för DSLR-kameran A700. Första gången jag
såg bilden tänkte jag inte så mycket på den förutom att jag tyckte
att det var en fantastisk bild. En leopard som står ansikte mot ansikte
med en babian, för er som inte sett bilden har ni den här nedan.



Jo, det jag läste i en blogg, kommer tyvärr inte ihåg vilken, men det
spred sig som en löpeld sen. Det handlade om falsk marknadsföring.
Bilden var tagen av John Dominis för det nu nedlagda Life Magazine
1965.

Det är nog snarare regel än undantag att bilder för en reklamkampanj
tas med reklamfotografens arbetskamera än med kameran som de ska
sälja, och det kan få oss konsumenter att köpa nåt som vi tror kan ta
bilder som sen inte är möjliga.

Men i det här fallet så är kampanjen väldigt subtil och det finns en skillnad
mellan original och reklambilden, en skillnad som troligtvis är photoshopad
för att belysa kampanjens slagord ”When timing is everything”. Här är
originalbilden som tillhör Getty Images som vattenstämpeln tydligt förkunnar.



Som alltid när det gäller bilder så måste man titta på dem noggrant, för att
smälta in dem och skillnaden mellan dessa två bilder handlar möjligtvis
om någon tusendel. I originalet ser man babianen klart och tydligt,
i reklambilden är den dold av en sandridå, vilket gör bilden ganska dramatisk.

Så visst, det är trots allt som en god vän säger, som reser ganska mycket till
olika delar av världen, att vi blir blåsta här i Sverige, men jag tror att
hela världen blir blåst på ett eller annat sätt, det är trots allt kapitalismen
som styr det mesta av våra handlingar. Ja, ta ICA:s köttskandal, som utan
tvivel kommer att dra in andra affärskedjor. För det är allt för många som
är dumsnåla och snålhet bedrar ofta vishet, för att ta till ett vedertaget
uttryck. Jag har svårt att tänka mig att det är bara ICA som kommit på den
strålande idén att ompaketera köttprodukter i stället för att slänga dem
och göra en förlust. Men var finns medborgarnas revolt? Vore det inte
passande med lite fjädrar och tjära att dela ut bland de ansvariga.

Håll ögonen öppna.