.se om resan hem

Efter ett par dagar som jag inte riktigt hunnit med är det dags,
här kommer renskrivningen av flygstrapatserna hem. Allt som
är inom parentes är kommentarer till det jag skrev då.

Sitter på planet på väg tillbaka till Stockholm och funderade
ett tag på att hämta datorn och skriva där i stället så att jag
sen bara kunde lägga upp det, men tjejen i gångsätet sover
så sött så jag får ta det på papper först.

Nån timme efter att jag skrev förra blogginlägget (.se 100 km/h,
den 24 januari) bestämde jag mig för att vila lite i soffan med
katten i famnen och smådåsade i väntan på att telefonen skulle
säga att det var dags att gå upp.

När jag sen var påklädd kollade jag upp att flyget avgick enligt
tidtabell, eller åtminstone inte var inställd, och sen packade jag
ner datorn. Jag hade chansen att testa en ”palestina” – det vill
säga en västsele för att ha kamerahuset plus två objektiv runt
midjan i stället samt en större fotoväska som passade min
bärbara bättre. Men till slut kändes det som om jag skulle ha
för mycket med mig i säkerhetskontrollen på flygplatsen och
så var jag dessutom ovan, så jag skippade det. Dessutom var
väskselen lite liten för mig, men jag tror ändå att det är ett
skönare sätt att transportera sin utrustning på. Coca vaknade
av mina sista packningsförberedelser men var nog mest sur
för att jag släpat henne hit och dessutom skulle åka iväg. Hon
gillar nog inte väskor.

1,85 € kostade bussbiljetten till flygplatsen. Det går ju inte
att jämföra med Arlandabussarnas 110 kronor direkt. Vid
incheckningen sa de at jag hade övervikt, nåt som Iberia
tidigare blundat förr, fast det kanske gäller att stå framför
rätt person. Hon sa att jag skulle bli tvungen att betala, och
jag sa okej. 50 € skulle det gå på. Som tur i oturen så ville
hon ha kreditkort och inte betalkort, så hon föreslog att jag
skulle ta min 18,4-kilos väska som handbagage, detta trots
att jag redan hade kameraväskan + datorn. Nåväl det var
hennes förslag för att jag skulle slippa betala 50 €, så varför
skulle jag klaga.

Jag tog rulltrappan upp till passkontrollen, eller säkerhetskontrollen
snarare, men en tanke gnagde i mitt huvud. Jag hade för mycket
handbagage och det skulle säkert inte få plats i bagageluckan i planet.
”Äsch, jag checkar in väskan i alla fall.” Så jag tog bort väskkvittot
från boardingkortet och gick till en annan incheckningsdisk – en bra bit
från den som jag för en kvart sen checkat in den andra väskan – och sa
att jag ville nog checka in väskan i alla fall, att den var för tung för att
ha som handbagage; vilket hon i incheckningsdisken höll med om, eftersom
man bara får ha 10 kg som handbagage. Hon fick min biljett och mitt pass och
checkade in väskan, sen frågade hon när allt var klart om jag hade checkat
in nån mer väska. ”Nej…” (en liten vit lögn)

Det var en riskabel blåsning egentligen för det fanns en möjlighet
att väskan syntes i systemet. Vi får väl se när jag kommer till Arlanda,
om väskan kom fram. Ja, det är ett sätt att spara 50 €, men å andra
sidan känns det som Iberia var skyldig mig mer än så, efter
Madridstrulet, inte själva flygplatsstängningen utan mer allt det som
hände dan efter.

.

.se brorsan i stan...

...men vi gick om varandra i T-Centralen, så medan han tog
pendeln hem stod jag och väntade på nästa flygbus, och nästa,
och nästa... ungefär som i tiderna före mobilen. Ringde hem,
men ingen svarade där heller. Kallt var det också. Kollade in
lite pocketböcker och läste personalens rekommendationer,
för att sen springa ut och se om han var med i nästa buss.
Ringde hem än gång till och då svarade han. Japp, så var det
bara att åka hem.

Det är lustigt att man kan gå om varandra så där, undrar hur
ofta det händer utan att man är medveten om det - nu var jag
ju det inte heller, men jag menar utan att man blir medveten
om det senare. Man borde GPS-spåra två personer under en
veckas tid och se hur ofta man korsar varandras vägar och
hur nära man är ett möte. Intressant, eller? Jag tycker det.
Betydligt intressantare än Big Brother-liknande såpor. En
kartläggning av slumpen och tillfälligheterna. Eller kalla det
ödet om du vill.

.

.se 100 km/h

Vinden viner och fönster och dörrar slår. Klockan är halv tre
på natten och jag vakar i väntan på att klockan ska bli sex, halv
sju då jag ska åka till flygplatsen. Men frågan är om några plan
lyfter med den här vinden. Ska jag råka ut för samma pärs på väg
hem som på väg hit? Fast i stället för snö så är det vinden som
ställer till det. Vindarna tros uppnå 100 km/h, så det blir blåsa av.

.

.se att resa eller inte resa

Sitter på tåget hem i stället för i ett flygplan på väg mot Spanien
för det är snöstorm i Madrid och Barajas har stängt flygplatsen,
det känns lite märkligt eftersom det är plus fem i Stockholm och
strålande solsken.

Vet inte om jag ska passa på att fota eller bara åka hem och slappa
några timmar, det är ju lite frustrerande att åka ut till Arlanda och
vända, det är ju inte direkt det man är inställd på. Världen är lite
uppånedvänd. Det är ju vinter både här och där, men just nu slår
den hårt där, här är det ganska milt. Okej, vissa dagar är det minus
tio i Stockholm. Men i dag är det plusgrader.

Skönt att man kunde lämna väskorna på Arlanda, enda dumma är
att jag lämnade min dunjacka där också, men det borde vara lugnt.
Just nu är jag väldigt sugen på mackorna jag har i en liten platspåse,
det skulle ha blivit min flygplanslunch, men nu får jag njuta av det
hemma i soffan.

Samtidigt som jag åker baklänges på tåget – ja, med ryggen mot
färdriktningen lyssnar jag på radio, och fastnar på en sångerskas
text. Här kommer de fyra första raderna:

"I want to be rich and I want lots of money
I don't care about clever I don’t care about funny
I want loads of clothes and f@#kloads of diamonds
I heard people die while they are trying to find them"

Jag gillar fyndiga låtar. Ska kolla om jag hittar videon till den,
då blir det en Youtube-länk. Och det blev det :)

¤

.se på resande fot

Ja, idag fick jag se flygplansinstruktionerna fem gånger
på samma flyg. De tre första var inte riktade till mig. Det var
teckenspråk på hög nivå, bokstavligen. Ibland kändes det
lite som charader när teckenspråkstolken gav innebörd åt
allt det flygvärdinnan gjorde.

Att ha ett barn bakom sig i flyget är oftast inget drömscenario,
men eftersom jag vakat hela natten – eller snarare packat och gjort
i ordning allt som jag behövde ha med mig och vara klar med
inför resan – så hade jag klart för mig vad jag skulle göra.

Sova.

Så jag bad flygvärdinnan om en kudde och vaknade tre timmar
senare. Jag kan inte påstå att jag var utvilad, men det kändes
helt okej.

Det var allt om resan. Nu är jag i säker hamn och även om jag jobbat
halva dagen så känns det bra att vara i Spanien. Man kan ta promenader
i solen, äta Donuts och Panteras Rosas och helt enkelt njuta lite extra.

Vi får se om jag kan ladda ner mitt jobb ikväll så att jag kommer igång
med det hela och slipper stressa allt för mycket imorgon. Det ska nog
gå bra. Missar Champions League-matcherna, men är inte så spännande,
jag väntar nog till finalen, och nöjer mig med sammandragen.

Än väntar det bästa, vi är trots allt i sobrasadans och ensaimadans
förlovade land och det var en evighet sen jag åt endera av dem. Jag blir
sugen av bara tanken.

.se titta vi flyger...

Första flyget till Mallorca, som går en 15 tidigare dessutom.
Det blir uppesittarkväll inatt, annars vaknar jag inte, inte efter
dagens strapatser med att få en undertext inbränd i en videofil.
Det var en pärs. Har jag tur blir jag hämtad på flygplatsen, vet
mer när jag landar i Madrid. Kanske att man skickar en rapport
därifrån, beroende på hur tidiga vi är och hur trött jag är. Jag
räknar med att sova Stockholm-Madrid i alla fall.