Det finns ju goda aspekter med det hela, men det gäller att se det från
alla vinklar och här kommer en ny. I mitt jobb som översättare är ju
sökoptimeringen lite problematisk, för Google kanske inte visar de
svar som skulle hjälpa mig utan mer de jag brukar titta på.
Fotografiska har som bekant en utställning med Robert Mapplethorpe och som också säkert är bekant så tog han bilder på fler saker än blommor, vilket ledde till att bilderna som Fotografiska la upp på Facebook plockades bort. Kan tyckas övernitiskt. Nu är de där igen, men med en ruta som täcker över de känsliga områden och den lyder: Facebook - friendly square. Ja... Såg detta i dag, men det hände nog för en månad sen, men men.
På lördag ska jag träffa gamla skolkamrater från tiden då jag pluggade i Spanien, som barn, så det var en väldans massa år och jag har Facebook att tacka för återträffen. Jag ser det som en chans att återfå lite minnen som finns någonstans där inne i min hjärna. Det var en tid före mobiler och det fotades inte lika mycket som nu, inte runt omkring mig i skolan i alla fall. Tror jag...
...förutom när jag satt och översatte var nog när jag uppdaterade mitt facebook-status. Så det kommer här. Så finns det på tre ställen. På väg mot världsherraväldet. Först tar vi internet och sen tar vi...
is fishing in the bering sea, it's really cold, big waves but the gigant queen crabs are filling my pockets full with gold. Down with more pots! Just wish the swearing Captain Haddock was here to drink all this Loch Lomond whisky because its undrinkable. I will stick with the caipirinhas, just for medical purposes. I don't want to get scruvy.
Japp, caipirinha mot skörbjugg. Det är doktorns rekommendation. Lime i stora doser.
Glädjen finns i glädjens väntrum. Jag ska förklara mig, eller snarare parafrasera en spansk vetenskapsman som heter Eduard Punset. Han har ett tv-program som heter Redes som jag aldrig har sett och jag känner enbart till honom sen i dag. För ungefär fyra-fem timmar sen när jag loggade in i facebook och såg att en vän i Spanien hade blivit ”fan” av honom. Så nyfiken som man är gick jag in i ”fan”-sidan och läste några av kommentarerna, det handlar om en person, om jag har förstått det rätt som vill göra vetenskapen tillgänglig för fotfolket. Jag lyssnar på en youtubelänk där Eduard befinner sig i Puebla, i Mexiko och håller en monolog. Frasen som jag börjar det här inlägget med kommer ungefär efter en tretton minuters tal. Men det var inte den första frasen som jag fastnade för när han pratade, utan det var en liknelse om vetenskapen.
Eduard sa följande:
”Marx decía de los monetaristas, para él eran los científicos… Decía: 'trabajan, piensan en un pozo, sabiendo cada vez más de menos, hasta que lo saben todo de nada.'” Som i en svensk översättning ungefär skulle låta som följer:
”Marx sa att monetaristerna, för honom var det vetenskapsmännen… Han sa att när de jobbar tänker de på en brunn, de vet mer och mer om mindre, tills de vet allt om inget.”
Det är många intressanta tankar som ryms under de 28 minuterna som han pratar. Jo, men om vi ska återgå till det han sa om glädjen och glädjens väntrum, så sa han att hans hund som nu är död, eller dematerialiserad, lärde honom en läxa innan hon dog. Varje dag när han skulle få mat, så hoppade hunden som en galning, skuttade och skällde så att Eduard knappt kunde gå ut till terrassen för att lägga ner hundskålen.
Han sa att det var hundens sanna glädje, i glädjens väntrum, eftersom glädjen var att hon skulle få mat. Sen när skålen låg där så åt hunden ibland, och ibland struntade hon i maten. Det var som en annan hund. Just när han sa det tänkte jag på brorsan och hans hund och katter. Där är det också kalabalik när det är matdags, men där blir all mat alltid uppäten. Glädjen för maten utmynnar i ett matfrosseri.
Efter alla dessa grå dagar gör solens än inte alltför varma strålar att man blir glad. Det är dags att öppna dörrarna och njuta av solen.
Vi har alla olika nivåer för att uppnå glädjen. Och de nivåerna är inte alltid konstanta kan jag tänka mig. Jag skriver glädje, jag kunde ha skrivit lycka eller kanske till och med kärlek...
Det talas då och då ganska mycket om Facebook, ansiktsboken som vissa kallar den. Och det talas mycket om för och emot att vara med i ett nätverk där alla dina vänner vet vad du gör. Jag har flera vänner som valt att inte gå med för att de A inte hinner med eller B anser sig vilja ha ett privatliv. Jag har så länge jag kan minnas – inte riktigt sant, men nästan – chattat på alla möjliga och omöjliga sätt, jag gillar datakommunikation och har hållit på med det sen internet var bara barnet. Inte för att jag har nåt emot andra typer av interaktioner, och så klart föredrar dem, men allt har sin stund.
De pratade på radion i dag om ett fenomen som inte fanns före Facebook, eller ja, det fanns men kanske inte var lika påtaglig. Säg att du är i ett förhållande och har skrivit så i Facebook. Jag har den engelska versionen, men oavsett version så är det en ikon som följer med när man skriver in att man har ett förhållande och det är ett hjärta. Om man ändrar från ”singel” till ”har förhållande” så leder det garanterat till ett stort flöde av nyfikenhet bland vänner – vilket i sig är ganska naturligt.
Facebook är ju trots allt ett nätverk för vänner – både nära och lite mer flyktiga bekantskaper från jobb- eller skoltiden. Vissa vänner är utomlands och det är ju ett sätt att hålla folk uppdaterade. Det var inte just det här de nämnde på Facebook utan vad som händer när man skriver att förhållandet är slut, när man gör det och hur länge man ska vänta för att inte såra den respektive partnern. Eller som en tjej berättade, hon ville först berätta för sina vänner att det var slut, men före detta pojkvännen ändrade sin status till singel, så då visste ju alla vänner. Och det fick ju mig att le lite. Alltså oavsett hur man gör så blir det jobbigt för nån av parterna. Som en kille sa så visst gjorde det ont när hon ändrade status till singel, men det som verkligen gjorde ont var när hon några dagar senare skrev: Jag är kär. Åh, och symbolen för att man är singel igen och har gjort slut är ett brustet hjärta. Passande, inte sant?
Men sen är det också så att det som syns i din status är det du väljer att berätta. Det är inget tvång att skriva hur gammal man är, om man är singel eller i förhållande. Man kan också välja hur stor insyn man ska låta vissa personer ha.
Men till syvende och sist är det alltid ett personligt val. Vissa tar det hela på alltför stort allvar. Ju fler kanaler man är nåbar på desto bättre, tycker jag.
Det har blivit viktigt att skriva ett inlägg per dag, det kliar i fingrarna annars. Har jag så mycket viktigt att säga? Troligtvis inte, men va fan. Om det inte vore för den svenska radioprataren så skulle jag kunna inbilla mig att jag var på ett internetkaffé utomlands och drack min apelsinjuice, men det är inte direkt nåt som tyder på att det skulle vara så. Näpp, ville bara säga hej, nu ska jag till krogen och träffa lite vänner och vara social.
Nyhet i tidningen i dag att facebook skulle implodera, för många användare. Vi får väl se, antalet användare påverkar ju inte nämnvärt när det är knappt några som orkar uppdatera sina profiler nu för tiden.
En glad nyhet är att imorgon blir det sovmorgon. Äntligen! Eller kanske inte, kanske åker jag en snabbis in till stan, på vinst och förlust. Inget jag kan avslöja mer om nu. Hursomhelst så är det här ingen kalender, så jag tänker inte berätta mer.
Lördag morgon, tidigt, eller ja, allt är väl relativt i den här världen och vad som känns tidigt för mig är väl sent för andra, men det får stå för dem. Sitter och väntar på jobb och strösurfar, eftersom jag inte är på mitt kontor så blir det att jag surfar på måfå, har inga favoriter att tillgå till eller RSS-flöden som måste tilläggas är en suverän uppfinning. Jag har säkert sagt det tidigare, men det tål att sägas om och om igen. Jo, anledningen att jag började surfa var för att jag inte kom in på facebook, strul med servern eller också så är den spärrad här. Vilket som, summa summarum är att jag inte kommer in, så jag får hitta på annat, därav surfandet.
Så jag googlade lite om facebook och funderade på om det är på väg att dö ut eller inte, för mig så har den fortfarande användbara funktioner, men livet på internet är annorlunda än verkligheten och livslängden betydligt kortare. Det känns som aktiviteten har avstannat lite, en sorts status quo i väntan på vad som ska komma härnäst, eller snarare att vi ska förstå vad som är nästa steg, för troligtvis så finns det redan en klick människor som använder det nya, hippa och kommande oumbärliga grejen. Men som sagt googlandes i Google, än så länge är de min och många andras sökmotor nummer ett – ”make no evil” – bra företagsmotto, eller?
Jo, de hittade jag den här artikeln i Times, en nyhet om en grupp på facebook som heter The Facebook Mass Suicide Club, det är ingen domedagssekt som ligger bakom, tack och lov för det, utan det handlar om människor som känner sig så uppslukade av facebook att de anser att deras enda val är att ta självmord, eller i faktiska termer radera sitt användarnamn. Ja, vad ska man säga om det. Känns svårt att bli riktigt uppslukad av facebook på det sättet, men to each one his own som engelsmännen säger…eller nåt.
Ja, tanken med det hela är att sluta att leva genom datorn och i stället träffa sina vänner IRL som det så fint heter på nätspråk. Tanken är god, men är det nödvändigt att vara så drastisk? Ja, för vissa är det väl det.
