"Now, no matter what the mullah teaches, there is only one sin,
only one. And that is theft. Every other sin is a variation of theft.
Do you understand that?" […]
"When you kill a man, you steal a life," Baba said.
"You steal his wife's right to a husband, rob his children of a father.
When you tell a lie, you steal someone's right to the truth.
When you cheat, you steal the right to fairness. Do you see?"
Jag har läst ut Flyga drake (The Kite Runner - Cometas en el Cielo)
och citatet är hämtat därifrån. Den handlar om en värld som jag inte
känner till, och därför var det en trevlig överraskning
som en nyfunnen vän gav mig när hon rekommenderade boken.
Den utspelar sig i Kabul, Afghanistans huvudstad, och staden beskrivs före
och efter kriget, och den visar hur människor deshumaniseras av kriget,
å andra sidan blir andra mer humaniserade.
Det är en berättelse om att drivas från sitt land, och att sen återvända
som främling till det många år senare. Tyvärr är det ett öde som ständigt
drabbar nya människor, och det är alltför många som ger utlopp
för sin grymhet med kriget som ursäkt.
Det roliga var att efter att ha läst ut boken så funderade jag varför ingen
flyger drake på vintern i Sverige, men det kanske de gör. Vi kanske måste
lyfta blicken oftare för att se och drömma om annat än det som omger oss.
Det är som jag ibland funderar över paraplyets vara och inte vara – själv
gillar jag regnet för det mesta – och funderar varför det samlar damm
under vintern. Därför ler jag ibland när någon trotsar gängse bruk
och driver bort snöflingor med paraplyet.
Slutligen såg jag ”Blood Diamonds” och återigen ligger kriget där
och drabbar oss vanliga människor, men vi är åskådare. Vi hör talas
om konflikterna men allt blir statistik. Vi blir immuna mot bilderna.
Krigsreportrarna fångar upp bilder från en värld som kunde ha varit
vår, och jag känner mig maktlös. Diamanten är kvinnans bästa vän,
sjunger de och konfliktdiamanterna förlänger krigen. Vapen och diamanter
blir till ett kretslopp av ondska och freden är en utopi som många drömmer
om, men vad gör maktens män för att uppnå en världslig status quo,
där målen inte längre är att nå rikedom, där vi börjar värdesätta andra värden.
Är det så naivt att tro att vi någonsin kommer att sluta döda varandra
för en bit jord? Antagligen. Men låt mig drömma om det ett tag.
Jag åkte tunnelbana med en kompis på väg till matchen häromdagen,
packad som en mänsklig sardinburk med fotbollsfans, och det var ju
oundvikligt att de två grupperingarna skulle finna anledning
att bråka med varandra. Jag älskar fotboll, men har aldrig förstått att man
slösar sin tid på att hata motståndarna, det är så destruktivt och det är ju
betydligt härligare att älska de man gillar och strunta i resten.
Folk har glömt hur man gör när man beter sig vänligt mot varandra.
Vi har det för bra helt enkelt. Vi behöver inte varandra längre.
Det trevligaste den kvällen var att bli kroppsvisiterad innan vi
kom in till arenan. Det är trevligt med lite närkontakt, särskilt
en så kall kväll och med en så trevlig tjej.
På tal om att vi inte behöver varandra så är det skönt när människor
gör oväntade saker, som när jag var på väg hem från matchen i går,
och jag väntade på tåget och var i min egen värld och hade ont i kroppen.
Det kändes som om målvakten krossat mina revben – jag hoppas att
det inte är så, men hur som helst så gjorde det ont att andas. Då kom det
fram en tjej och frågade hur det var fatt, så världen är inte helt förlorad
än. Det finns hopp för oss…
