Jag har då och då stött på den reaktionen på bilder som jag gillar
och som motivet i bilden ogillar och inte funderat så mycket på det,
men så hörde jag det här:
Kan det vara så, att vi ser oss själva spegelvänt, kan lösningen
helt enkelt vara att spegelvända bilden, skulle det göra att bilden
är mer okej? Kanske kan vara värt att prova det. Men det är ju så,
den enda gången vi ser oss själva är i en spegel, ja, vi ser ju
oss själva på bilder också, men de ”speglar” oftast inte vår bild
av oss själva.
...är en serie som jag stötte på när jag var inne på SVT Play. De har visat
två avsnitt av sex och här är det första av dem som handlar om porträtt.
Det är intressant att följa och höra fotografer komma med sina tips och råd.
Del två som handlar om bröllopsfoto hittar du här.
Dilemmat med att ta många bilder är att man sen måste fixa till dem, skriva nyckelord så att man ska kunna hitta bilderna snabbt vid ett senare tillfälle. Just nu har jag porträttbilderna som jag tog inför tredje uppgiften i GFU som jag måste fixa. Jag har ju bilder så att jag kan gå förbi pianotjejen och ge dem, men jag tänkte mejla till henne också. Prio ett är att fixa de bilderna, sen har jag porträtt- och hästbilderna jag tog med Anna och Klara. De satt jag lite med i dag så de borde också bli klara till i morgon.
Först måste jag bli klar med översättningen som är intressant eftersom den handlar om fotboll, samtidigt är det lite trist att de inte visar några matchbilder om det de pratar om, för att dokumentärbudgeten inte täcker filmsekvenserna från matcherna. Det är ju lite trist att de pratar om historiska mål och visar bilder från när respektive lag tränar.
Sen måste jag ju fixa dimbilderna – vissa ska upp på fotobloggen, det gäller i och för sig nästan alla bilder utom dem med pianotjejen, även om kanske hennes fingrar som spelar åker upp. Sen ska några upp på facebook, och eventuellt här. Vi får se.
Och så har vi bilderna från bröllopet. De borde jag också göra i ordning imorgon. Tur att tiden växer på träd…
Jag ska göra ett försök på det där med att fota främlingar, inte på avstånd eller genom höftskott utan genom att gå fram och prata med dem först. Vi får se hur det går. Jag har funderat lite över vad man ska säga, men vet inte riktigt. Finns för många skumma typer så chansen är väl stor att man blir avfärdad innan man hinner säga mu. Sen ska jag i alla fall ta porträttbilder på Anna är det tänkt, hon ska ut och rida så jag följer med till stallet och kollar vad som sker där – om jag inte stannar i stan och jagar människor. Det visar sig… alldeles strax.
Det går snabbt när man har roligt. Nu gäller det att göra sig redo, för februari är än kortare - dagmässigt åtminstone, vi får se hur den känns tidsmässigt. Fotoutbildningen på Folkuniversitetet är i full gång. Nu gäller det att komma igång på jobbet också.
I morgon ska jag ge mig ut på porträttjakt - så se upp om ni är ute på stan och nån går fram mot er med en kamera. Det är kanske jag.
Nyåret vaknade till fyrverkeri, vind och snö. Jag tänker inte så mycket på hur mycket pengar som sprängs där uppe i luften, det är ändå upp till var och en vad man gör med sina pengar, och själv har jag alltid varit förtjust i fyrverkerier. Men det känns ganska menlöst att ungar springer omkring veckor före och efter nyår och smäller dem, eller skjuter dem mot folk. Jag är inte för förbud, tror inte riktigt att ett förbud skulle hjälpa, men jag skulle hellre se att proffs skötte fyrverkeriet och att man fick se något makalöst i stället för spridda skurar som det är nu. Inleda nyåret med en riktig ljus- och ljudupplevelse.
Läste precis en intressant blogginlägg om porträttfotografering, och har lite småfunderingar om det. Jag är inte så intresserad av just fotografera hemlösa – det överlåter jag åt prinsen – men skulle gärna fotografera folk på gatan. Det finns ett par sätt att närma sig problemet och de är mer eller mindre lämpliga beroende på situationen och det man vill fota. Visst det handlar om porträtt, men ibland är situationen viktigare än personerna som fotograferas – fast då är det frågan om det fortfarande kan kallas för porträtt. Kan det det?
Den enkla lösningen är att ta bilderna på distans, men det är ingen sport, å andra sidan så kan det vara ett bra sätt att ta porträtt utan att få med motivets typiska fotopose.
Men som Capa sa, är fotot inte bra så är det för att du inte var tillräckligt nära och när det gäller porträtt så ska man helst vara nära, av flera motiv. Visst ska bilden tala för sig själv, men ibland kan det vara tacksamt att ge den lite hjälp, en hjälp som är så viktigt när det gäller översättning och i viss grad också fotografering.
Det handlar om farbror Samman och fru Hang, för det hjälper oss att förstå fotot på ett bättre sätt. Märk väl att det inte är alls nödvändigt alla gånger, men sammanhang och bakgrund ger bilden mer kontrast och skärpa. Ibland kan namnet på fotot vara fullt tillräckligt.
Det finns en hel skola när det gäller gatufotografering, och en av fotograferna som har fängslat mig är Jeff Mermelstein. Ni hittar hans bilder här. Det som jag tycker mest häpnadsväckande med honom är hans sätt att ta bilder och frågan om det skulle fungera att göra så i Stockholm eller någon annan stad i Europa. Vågar man prova på?
1a
1b
2 – om den elfte september, makalösa bilder.
Det är ju ett sätt att ta sig an problemet rakt på, utan rundturer. Kameran i högsta hugg och ta bilder när nåt intressant dyker upp, största problemet är väl att människoflödet i New York är lite större än vad det är i Stockholm och andra städer. Ok, det innebär en resa till New York, men man kanske måste ta en liten uppvärmning här först. Inspirerande och lite skrämmande.
Smygtagna foton, särskilt när det gäller höftskott är en konst i sig, och det ger möjligheter att ta foton utan att väcka misstankar, det gäller då att se till att man inte har blixten på, även om det går att bortförklara första gången: ”Oj då, så klantig jag är. Jag kommer jämt åt blixten.”
Men det bästa och svåraste är nog att be om tillstånd. Det är svårt att gå fram till människor och fråga om man får fota dem. Det gäller att komma med en bra anledning, och få dem att godta den, och den bästa anledningen är sanningen, så varför vill jag fota främlingar. Ja, innan man börjar får man rannsaka sig själv. Vad är man ute efter? Jag har ett par fotoprojekt som jag vill göra, som jag får skäl att återkomma till i kommande blogginlägg. Åtminstone två av dem handlar om porträttfotografering, men innan de kan påbörjas måste man se till att ha en stadig bas att stå på, och ha allt klart för sig. Det är åtminstone vad jag tror.
Vad kan vara bra att ha som startkapital? Som utgångspunkt tror jag att det är viktigt att kunna visa vad man gör, så ett medtaget bildalbum, tänker mig ett i storleken 10-15 med porträttbilder – som är målet – så att den tillfrågade får sig en idé av vad jag försöker åstadkomma. Sen är det bra att ha visitkort för att möjliggöra en kontakt. En av de funderingar som jag har i projektväg kan jag avslöja redan nu. Jag fick den av den här bilden.
