efter en heldag med studioblixtar och kamerablixtar både inne och utomhus, hade vi picknick några i klassen och njöt av solen och av lite fotoglädje i gott sällskap. Sen bar det av till ett folkhav på Riddarholmen, och en eld som såg ut att sluka Stadshuset.
Jacques-Henri Lartigue [larti´g], föddes den 13 juni 1894 i Courbevoie utanför Paris. Han ställde ut sina bilder i Galerie d’Orsay tillsammans med Brassaï, Man Ray och Doisneau. Men trots att han förde nån sort fotografisk dagbok så var hans stora intresse måleri. Det var först när han var 69 som han slog igenom som fotograf. Då Museum of Modern Art (MoMA) i New York hade ett retrospektiv med honom och hans portfolio publicerades i tidskriften Life. Märkligt nog finns inte de bilderna i Life-arkivet som google har hand om. Han dog 1986 i Nice.
Varje dag när jag åker in till stan eller är på väg hem slås jag av ljuset över Riddarfjärden, i dag hade solen hunnit gå ner och himlen var färgad av detta nattliga bestyr, men väl på tåget var det ingen idé att kliva av, solen och ljuset hade nog försvunnit under den tid det skulle ta för mig att kliva av i Stockholms Södra och gå tillbaka till en utsiktspunkt över Stockholm, som till exempel Monteliusvägen.
Men så är det ibland man får njuta av utsikten utan att trycka av nån bild. Insupa den och inspireras.
Det är nåt speciellt med vatten och ljuset i samklang.
Hela dagen idag och än fattas det. Kampen fortsätter. Måste välja ut bilder till utställningen också, men nu känns deklarationen i alla fall inte lika pressande. In till storstan nu, se om jag hinner en sväng förbi och kolla körsbärsträden, om de fortfarande är i blom eller inte. Sen är det konsert, eller ja, snart.
Det handlar inte om religion, det handlar om fotboll. Det handlar om en spelare som jämt och ständigt kritiseras av så många, inte minst av alla kära sportkommentatorer, men gång på gång ger han svar på tal. Och inte för inte är han den bästa målskytten i Champions League. Ja, det handlar om Raúl.
I går pratade jag om tystnad och lite om de ord som omringar den. Vår identitet byggs upp genom åren, men det finns även många tolkningar om hur vi är. Hur folk uppfattar oss, och ibland är det lätt att foga sig till de tolkningarna. Tystnaden ja. Vi lär återkomma till den så småningom men just nu blickar jag ut över Riddarfjärden och insuper alla färger som himlen pryder sig med efter att solen har lagt sig.
De nya fantastiska accesskorten har ett stort problem, normalt sett och så har det varit ganska många år, så många som jag har kommit hem sent på natten med ett kort som gått ut samma natt som utekvällen eller jobbkvällen började så har det alltid fungerat att åka med det till nästa morgon, men så är det inte med accesskortet. Det slutar gälla tolv, eller en minut i, osäker nu vilket, men kontentan är att efter det måste man lita på spärrmänniskornas eller buschaufförernas välvilja, igår hade jag turen att stöta på bägge. Efter att ha tagit mig till t-centralen insåg jag att mitt kort inte fungerade längre som det skulle så jag försökte ladda det, men automaterna för att ladda kortet vägrade acceptera att jag fört över pengar till det efter första misslyckade försöket. Så jag fick förklara för busschauffören dilemmat och han visste om det som tur var och tyckte att jag skulle klaga på SL om det, vilket jag kommer att göra. Nu är jag tillbaka till vanliga korten utan nån magnetisk funktion, trist men det är ju bara i stan som man kan ladda dem än så länge. Och jag behövde ta mig in till stan i dag så jag hade ju inget val. Jag pratade med kvinnan i spärren och hon sa att även om accesskorten slutade fungera så gällde de till 04.30 nästa dag. Ja, hur svårt är det att göra så det funkar även elektroniskt? Borde vara en lätt match.
För de som inte såg matchen så finns det ett litet videoklipp här på nåt utrikiskt språk. Holländska blev det.. Två forna Real Madrid-spelare stod bakom första målet. Soldado nickade in efter ett inlägg av Granero. I första halvlek hade Real Madrid inte mycket att hämta. Men Higuaín kvitterade i 45:e minuten. Andra halvlek började bättre, men Getafe tog återigen ledningen efter ett dundermål av Albín. På det svarade den nyinbytte Guti med ett suveränt frisparksmål i krysset. Sen brakade helvetet loss. Domaren blåser straff mot Pepe efter att Casquero faller i straffområdet när han känner Pepes hand på ryggen. Pepe blir vansinnig, helt och hållet galen och det han gör ska man inte göra på en fotbollsplan, än mindre när man är ett betalt proffs och många människor ser upp till en. Han sparkar som tur är i luften efter att ha först träffat Casquero i benet, sen klappar han väl till Albín också. Det är rött kort. Och han lär stängas av minst sex matcher.
Men efter allt det trista så räddade Casillas den dåligt slagna straffen och Higuaín avgör i slutminuten. Jag hoppade och det hög till i revbenet men fan vad skönt. Pepe har gjort stor skada. Han är en bra back, men så där får man inte göra. Men men, vi avslutar med det roliga.
Då och då dyker det upp lite pärlor i reklamvärlden. Det finns trots allt många talangfulla människor som är kreativa när de får chansen. De säger att sex säljer, här handlar det om att hålla barn från vissa kanaler.
Vårklädseln kan vila ett tag till, skönt i solen så länge man är i lä. Just nu är det isbjörnar på gatorna. Skriver detta i väntan på tåget, efter en måndag med fem baskiska kortfilmer, tre av dem var riktigt bra. Bättre än de fem första vi såg för två måndagar sen.
James Francis "Frank" Hurley föddes den 15 oktober 1885 och dog den 16 januari 1962. Han var en australisk fotograf och äventyrare. Han deltog i expeditioner till Antarktis. Följ den här länken för att se bilder därifrån.
På bilden ovan ser vi Hurley. Den är hämtad härifrån.
Han var även officiell krigsfotograf för de australiska styrkor som slogs i bägge världskrigen. Nu är det bara att bänka sig ner och kolla på den här sexdelade filmen.
Om du är nyfiken på hans expeditioner och annat som rör honom, så finns hans dagböcker och andra av hans verk inskannade och till allmän beskådan på följande länk som går till Australiens nationalbibliotek.
Seriepremiär i dag, och himlen var grå och täckt med moln, matchstart och det börjar falla såna där vita saker från himlen, kanske lite mer hagel än snö, men som tur var så var det bara nån som roade sig där uppe med oss ett kort ögonblick, sen fick solen lysa igenom molnen allt oftare och när matchen slutade kunde jag lägga mig på Zinkens inte alltför sköna gräsmatta och pusta ut. Fick en rejäl smäll i en närkamp då jag blev helt däckad. Typ armbåge i bröstet, så nu får man väl ta det lite lugnt. Inget skrattande. Just nu känns det jättevarmt här inne men ute är vindarna inte snälla. Det blir härligt när det blir lite värmare ute, längtar till kortärmat och grönt gräs, picknick och sol. Sitter fortfarande och filar på ett fotografinlägg och det dyker upp mer och mer material, så det verkar bli en serie. Fick den här av brorsan. Asjobbig musik så stäng av den, idén är väl genomtänkt och utförandet lika så.
Annie Leibowitz [li:´bəvits] säger att en fotografs liv ”är livet sett genom ett objektiv”. Som de tidigare fotograferna så är det ibland bilderna man känner igen utan att riktigt veta vem fotografen bakom dem är. Som nakenbilden på en gravid Demi Moore eller skivomslaget till Bruce Springsteens megasuccéplatta ”Born in the USA”. Ska vi gå bak lite längre i tiden så finns ju den där bilden på en naken John Lennon som klamrar sig fast Yoko Ono. John Lennon dog fem timmar senare.
Här hittar ni några av Leibowitz förstasidor för Rolling Stone, det roliga är att det finns ljudfiler så man kan höra henne berätta om historien bakom bilderna. John Lennon igen, den 21 januari 1971. Rolling Stones, eller två av dem: Mick Jagger and Keith Richards.
Hon föddes den 2 oktober 1949. Hon började sin karriär på tidskriften Rolling Stone, sen hakade hon på Rolling Stones världsturné 1975. Nu jobbar hon bland annat åt tidskriften Vanity Fair.
Hon hade ett långvarigt förhållande med den nu bortgångna författaren Susan Sontag. Dagens film har regisserats av systern Barbara Leibovitz.
2006 kom den retrospektiva boken A Photographer's Life, 1990–2005. Brookling Museum hade en utställning och här hör vi Leibovitz
och Jane Sarkin.
Såg precis att New York Times har en special tillägnad henne och hennes senaste bok – tror jag – som heter Women, här hittar ni 21 porträtt på kvinnor med en historia bakom varje foto. Dessutom finns det en intervju som man kan lyssna på här och en essä av den ovan nämnda Susan Sontag som har den intressanta rubriken ”A Photograph Is Not an Opinion. Or Is It?”
En gång i tiden var jag extremt fascinerad av djur och jag är nog det än även om andra passioner har en mer framstående roll just nu. Men djurprogram är ur utbildningssynpunkt väldigt givande och de ger mig tillfälle att väcka en slumrande beundran över naturens alla små underverk.
Igelkottar och fladdermöss är väl sånt som man kan se då och då här i Sverige. Men jag kunde inte ana att det fanns så många olika fladdermössarter. Säg en siffra. Hur många tror du? Jag garanterar att det är fler.
Chiroptera, som de heter på latin har två underordningar, storfladdermöss (Megachiroptera) med cirka 185 arter och småfladdermöss (Microchiroptera) med cirka 930 arter. Allt enligt NE.
Bara en sak som att stjärnmullvaden har 22 fingerliknande utskott i nosen som fungerar som känselspröt. Om den vidrör ett knappnålshuvud så kan den känna det på 600 punkter samtidigt. Så det kan man kalla känsligt om nåt.
Jag trodde att den var betydligt större än vad jag nu ser att den är i klippet som följer.
Det blir nog mer djur framöver. Det är roligt. Namnen på djuren på engelska och latin finns om ni följer länken för varje djur. Courtesy of Wikipedia.
It is no accident that you are reading this. I am making black marks on white paper. These marks are my thoughts, and although I do not know who you are reading this now, in some way the lines of our lives have intersected... For the length of these few sentences, we meet here.
It is no accident that you are reading this. This moment has been waiting for you, I have been waiting for you. Remember me.
nej, jag bara skojar. Det blir inget blogginlägg på finska. Det dröjer nog ett tag innan man kan skriva på ett språk som man har noll koll på, men man kanske lär sig nåt. Sitter och översätter ett program som tidigare har översatts på finska så jag har texterna till "hjälp". Min översättning av ovanstående - eller snarare engelskan blev valpen är utom räckhåll.
orkar inte riktigt jobba, eller gör jag det? Orkar inte riktigt ta ställning till om jag orkar jobba eller inte. Kanske man ska lämna kontoret i alla fall. Jag har ju kameran med mig och tanken var att fota lite men himlen hotar om regn så jag tvekar i att ge mig ut på gatorna. Det var verkligen folktomt i dag. Det påminde lite om sommar, inte vädermässigt men det var som om alla hade semester.
Nu ska jag lägga upp lite bilder i fotobloggen. Sen kanske jag ska försöka få nåt gjort jobbmässigt. Har ju hela helgen full med jobb.
I dag bläddrade jag igenom magasinet Filter, nummer sju var ute, och de hade en artikel/portfolio med Anders Petersen. Där stod det bland annat att han kommer att ha en utställning på Moderna Museet i maj, närmare bestämt är det en utställning där det även kommer att finnas bilder av Eva Klasson och Christer Strömholm. Åter till verkligheten. 9 maj till 20 september.
Jag köpte magasinet. Jag vet inte om det här med portfolion var en tillfällighet, men det gäller att stöda när tidskrifter kommer med nåt bra, så att de fortsätter med det. Kändes som om det var dags att se hur tidskriften var nu när den funnits i ett års tid lite drygt. Jag sitter och filar på ett annat inlägg men det här kom emellan. Först var det tänkt som en avslutning på det jag håller på att skriva, men det kändes som om det är bättre att det står självt. Det gäller att köpa sig lite tid.
Då var det dags för Diane Arbus som jag stiftade bekantskap genom filmen Fur. Inget i hennes liv, hennes bilder eller hennes död var en olyckshändelse eller ordinärt, skrev Richard Avedon. Eller det där med stifta bekantskap med en fotograf kan vara lite relativt för ibland , det är nog vanligare nu, så har man sett många bilder som man inte vet var de kommer ifrån eller vem som ligger bakom. Moderna Museet hade en utställning med henne 2005-2006 och här är vad de skrev som biografi.
Dokumentären nedan ger kanske en sannare bild än filmen, som trots allt hette ”an imaginary portrait of Diane Arbus”. Diane Arbus föddes den 14 mars 1923 i New York och tog sitt liv den 26 juli 1971. Tillsammans med sin man drev hon en fotostudio, men drogs mer och mer åt att fotografera människor som levde i utanförskap. Exempel på detta kan lät fås genom att googla på hennes namn och bilder. Då lämnar jag er med Master Photographer än en gång. Mycket nöje.
...redan i dag. Det var snabbt jobbat av Hammarby. Vilken fullträff. 14 minuter in på allsvenska premiären gjorde Emil Johansson 0-1 rätt upp i krysset.
I går satt jag ute på Mosebackes stora terrass och njöt av solen, ja, jag kanske ska säga att det inte var för att den värmde mig överhuvudtaget utan det var det otroligt vackra ljuset som speglade sig i fasader och himmelen. Värmen var redan förbi, det var ju trots allt den 2 april, men att serveringen var öppen var bara det ett vårtecken.
Andra tecken som inte har nåt att göra med våren – tror inte det i alla fall – var den stora råttan som jag såg springa ner under träplankorna till en av de än så länge stängda barerna.
Det var skönt att bara sitta där efter att ha sprungit runt några timmar på morgonen och fotat Stadshuset – dagens snabbuppgift var att fota arkitektur och jag hade turen att få ett av de platser som jag fotar ofta. Det var småkyligt att stå där och trots att det var tillräckligt ljus för att slippa använda stativ så satte jag upp det. Jag måste förr eller senare börja använda det. Det underlättar att prova olika exponeringar på exakt samma utsnitt av verkligheten.
Så nu satt jag på Mosebacke med stativ och hela kittet, och njöt av tillvaron.
Det är lustigt att så vitt skilda utsikter som Plattan och Söder kan vara lika fascinerande, åtminstone för mig. Jag satt på Teaterbaren i Kulturhuset och blickade ner mot torget som jag fullkomligen älskar att fota. Må de aldrig täcka över det. Vi tog en pre-påsk-fika ett gäng från GFU där så det blev ofrånkomligt att jag tog fram kameran – när den är med så åker den nog allt som oftast fram – och tog lite bilder och så tog jag fram en fotobok jag lånat. Fotografen hette Ramón Masats och jag kommer att återkomma till honom vid ett senare tillfälle.
Men åter till Mosebacke så satt jag där och ömsöm skrev och funderade ömsöm fotade. Lenine skulle spela på Kägelbanan och som förband spelade Baquetum, och jag var i valet och kvalet om jag skulle orka vara kvar tills det var spelningsdags, men det är ju betydligt lättare att vänta när vädret är givmilt. Det blev även foton på Baquetum och Lenine.
Glädjen finns i glädjens väntrum. Jag ska förklara mig, eller snarare parafrasera en spansk vetenskapsman som heter Eduard Punset. Han har ett tv-program som heter Redes som jag aldrig har sett och jag känner enbart till honom sen i dag. För ungefär fyra-fem timmar sen när jag loggade in i facebook och såg att en vän i Spanien hade blivit ”fan” av honom. Så nyfiken som man är gick jag in i ”fan”-sidan och läste några av kommentarerna, det handlar om en person, om jag har förstått det rätt som vill göra vetenskapen tillgänglig för fotfolket. Jag lyssnar på en youtubelänk där Eduard befinner sig i Puebla, i Mexiko och håller en monolog. Frasen som jag börjar det här inlägget med kommer ungefär efter en tretton minuters tal. Men det var inte den första frasen som jag fastnade för när han pratade, utan det var en liknelse om vetenskapen.
Eduard sa följande:
”Marx decía de los monetaristas, para él eran los científicos… Decía: 'trabajan, piensan en un pozo, sabiendo cada vez más de menos, hasta que lo saben todo de nada.'” Som i en svensk översättning ungefär skulle låta som följer:
”Marx sa att monetaristerna, för honom var det vetenskapsmännen… Han sa att när de jobbar tänker de på en brunn, de vet mer och mer om mindre, tills de vet allt om inget.”
Det är många intressanta tankar som ryms under de 28 minuterna som han pratar. Jo, men om vi ska återgå till det han sa om glädjen och glädjens väntrum, så sa han att hans hund som nu är död, eller dematerialiserad, lärde honom en läxa innan hon dog. Varje dag när han skulle få mat, så hoppade hunden som en galning, skuttade och skällde så att Eduard knappt kunde gå ut till terrassen för att lägga ner hundskålen.
Han sa att det var hundens sanna glädje, i glädjens väntrum, eftersom glädjen var att hon skulle få mat. Sen när skålen låg där så åt hunden ibland, och ibland struntade hon i maten. Det var som en annan hund. Just när han sa det tänkte jag på brorsan och hans hund och katter. Där är det också kalabalik när det är matdags, men där blir all mat alltid uppäten. Glädjen för maten utmynnar i ett matfrosseri.
Efter alla dessa grå dagar gör solens än inte alltför varma strålar att man blir glad. Det är dags att öppna dörrarna och njuta av solen.
Vi har alla olika nivåer för att uppnå glädjen. Och de nivåerna är inte alltid konstanta kan jag tänka mig. Jag skriver glädje, jag kunde ha skrivit lycka eller kanske till och med kärlek...
