I dag publicerade Fundação José Saramago på Facebook ett litet videoklipp från dokumentären "José Saramago - Le temps d'une mémoire" som Carmen Castillo regisserat. Eftersom åtminstone Saramago skulle prata portugisiska i den, så sökte jag lite mer information och även om IMDB inte hade något så gav jag inte upp. Jag hittade en italiensk sida som heter Arcoiris TV och där fanns det både information - på italienska då - samt möjligheten att se filmen online. Vilken lyckoträff.
...dog i dag 87 år gammal i sitt hem på Lanzarote. Han föddes den 16 november 1922 i lilla byn Azinhaga i Portugal. Han var en stor författare och han har lämnat bakom sig mästerverk som kommer leva för evigt hos mig. Jag träffade honom på bokmässan i Lissabon 1998 och han var redan då gammal - 76 år - men tog långa kliv när han gick, lång som han var och rörde sig mer ungdomligt än jag. En otrolig ödmjuk och tillmötesgående människa. Jag beklagar sorgen för oss alla som älskade honom, än mer för dem som stod honom nära.
...slutar att skriva på sin blogg. Men den goda nyheten är att det är för att koncentrera sig på sin nya bok. Dessutom kan vi snart sjunka in i historien om Kain, Adams och Evas äldste son, ni vet han som dödade Abel. Den kommer ut i samband med bokmässan i Frankfurt. Vet inte riktigt när den svenska översättningen väntas komma.
Saramago säger i en intervju i El País att de enda som kan förändra världen är pessimisterna eftersom optimisterna är nöjda som det är. Fast å andra sidan kan man säga att pessimisterna kanske skiter i att förändra nåt eftersom de anser att det bara kommer att bli sämre, eller att det inte finns nån lösning. Det handlar nog om var man befinner sig och hur pessimismen eller optimismen tar form.
Intervjun som är ett samtal mellan Saramago, Meirelles (han som regisserade Guds stad [Cidade de Deus] och Den trägne odlaren [The Constant Gardener, svenska titeln är boktiteln, tror inte att filmens titel översattes] och nu är aktuell med Blindheten [Ensaio sobre a cegueira, filmen lär väl behålla den engelska titeln – Blindness] och tidningens reporter handlar om övergången från bok till film.
Filmen är producerad i Kanada vilket verkar innebära att den troligtvis inte släpps som biofilm i Sverige utan kommer som dvd. Det står inget om filmen i SF i alla fall. I Spanien har filmen premiär den 13 mars och enligt bland annat CDON så släpps dvd:n den 18 samma månad.
José Saramago är en författare som jag gillar väldigt mycket och en av böckerna som jag gillar mest är ”O ano da morte de Ricardo Reis”, ”Året som Ricardo Reis dog”. Jag hade turen att ha upptäckt honom när jag läste portugisiska på universitetet och han är ett av skälen till min Lissabon-förälskelse, långt innan jag kom till staden och insåg att den förälskelsen var sann, att den bestod av något som inte var kött och ben, utan asfalt, stål, kakel och en flod som bytt namn när den rann in i Portugal från Spanien. Tajo hade blivit Tejo, och som en poesi rann den genom mina ådror och gav mig en portugisisk själ, med ord av fado, genomdränkta med saudade – en längtan – till vad? Ja, det får jag återkomma till när jag funnit det.
Det här inlägget handlar i princip om Saramago. Han skriver en blogg och det var glädjande att upptäcka den. Det är klart att för att ni ska ha glädje av den måste ni kunna portugisiska eller spanska. För er som kan det och inte har upptäckt den eller Saramago hoppas jag att det här öppnar en ny värld för er.
För att återgå till ”O ano da morte de Ricardo Reis” så har jag hittat en liten guldgruva, denna gång kanske bara för de som kan portugisiska men i och för sig kan det vara av intresse för dem som vill få en inblick i en författares arbete med en bok.
Det är BNP – Biblióteca Nacional de Portugal – Portugals motsvarighet till KB, som har en José Saramago-samling, där de bland annat har manuskriptet till ”O ano da morte de Ricardo Reis”, med handskrivna rättningar, en dagbok gjord efter händelser, väderrapporter och annat matnyttigt som stod i tidningarna från augusti /september 1936 – då romanen utspelar sig. Allt startar här.
I denna Saramago-resa upptäckte jag också att Fundação José Saramago ska husera i Casa dos Bicos i Lissabon, så nu vet jag en av platserna som jag ska besöka nästa gång jag är där.
Läste precis att José Saramago är inlagd på sjukhus i Lanzarote, på Kanarieöarna. Hans tillstånd är stabilt men han är ligger fortfarande på intensiven. Jag hoppas att han återhämtar sig snart, och att vi får njuta av hans skrivande i många år till.
Annandag jul är redan i det förflutna, klockan är snart tre på morgonen och i stället för att gå och lägga mig börjar jag att skriva det här, inte för att jag blivit besatt av att blogga, inte ens för att jag känner att jag måste publicera ett blogginlägg i morgon också.
Jag menar, jag vet inte ens om jag har nån som läser mig, men det hela handlar mer om att skriva än att om att bli läst, även om det sistnämnda är en extrakrydda i tillvaron. Om ni mot förmodan sitter där och läser mig på andra sidan skärmen och har en flygbiljett i handen för att ni ska i väg från vintermörkret i Sverige, och kanske ni har turen att er flygning går mot Lanzarote så har jag ett tips på vad ni kan göra, när ni tröttnat på stranden och sanden, om det nu är möjligt.
Sen hänger det lite på om ni är kulturintresserad och närmare bestämt litteraturintresserade, för det finns en utställning som pågår fram till den 16 januari som heter ” José Saramago: la consistencia de los sueños”. Det är Fundación César Manrique som håller i det hela.
Saramago, som fyllde 85 år den 16 november är en av mina favoritförfattare, och jag håller tummarna på att utställningen hittar till Stockholm, i annat fall, så lär jag vara i Lissabon i april då utställningen kommer dit. Hoppas jag i alla fall.
