.se den kvinnohungrige komplimangsprinklaren

Jag hann faktiskt med att se en film häromdagen. Den hette ”Freedom Writers”
och det var den andra filmen på kort tid som handlade om problematiken
mellan lärare och ”problembarn”. Även om ”Half Nelson” mer kändes som
problemlärare mot problembarn. Den här typen av filmer får mig alltid
att tänka på ”Döda poeters sällskap”, den kom ut på den tiden då man
översatte filmtitlar – det känns allt mer sällsynt att man gör det nu för
tiden. På gott och ont.

Jag har inte riktigt koll på hur det är med de andra filmerna,
men ”Freedom Writers” bygger på en sann historia, och det känns som om
många människor skulle behöva en injektion av det läraren Erin Grunwell
hade som drivkraft. En brinnande tro på sitt kall och att inget är omöjligt.
Är det naivt att tro så blint på medmänniskor, att inte ta andras sanning
som sin egen? Och varför ryggar folk tillbaka för denna optimism? Är det
så farligt att bli smittad av den?

Dessa elever som Erin fick ta hand om i Woodrow Wilson High School
i Kalifornien hade var grupperade i olika gäng. Skolan var en del av ett
integrationsprojekt, som flera av lärarna såg som misslyckat, men det var
ett misslyckande som de skyllde på integrationen, inte på deras egna åsikter
eller olust att bilda dessa ”gängmedlemmar”. Ser de ungdomarna
som förbrytare utan någon framtid annan än att vara just det, hur ska då dessa
ungdomar lyckas bli något annat.

Gängbildningen är kanske inte lika stor i förorterna i Stockholm,
eller övriga Sverige – av vad jag har erfarit eller läst mig till –
men problematiken är snarlik. Elever trängs i klassrum och har lärare
som tänker mer på pensionen än på läroplanen, och kanske än mindre
på att anpassa läroplanen till eleverna. För vi är alla ”monster” i avbild av vår
skapare. Människor inser nog inte makten som deras ord besitter. Berömmet
ger oss vingar och kritiken tynger ner oss. Hur många gånger behöver vi höra
att vi inte duger till för att tro på det? Hur många gånger kan vi låta någon
skratta åt vårt uttal, eller tankar, eller drömmar för att vi ska hålla allt
inombords? Eller i värsta fall låta dem dö ut.

Vi är inte alla lyckliga nog att få göra det vi vill eller drömt om, men
borde vi inte besitta modet att bryta oss loss från det som gör att vi mår
dåligt, oavsett vad det är?

Det har länge pågått en diskussion om vi är frukt av vårt arv eller av vår miljö.
Jag är varken lärare, psykolog, politiker eller antropolog, men det innebär
inte att jag saknar åsikter eller intresse att höra andras. En gammal
lärare sa en gång till mitt svar att jag inte var intresserad
av politik att allt var politik. Det var oundvikligt,
och visst, det kanske är så, till den grad att
allting är kultur eller varför inte
poesi. Det är klart att en
sak inte förhindrar
en annan om
man inte
tänker
på
den
berömda:
man kan inte
äta kakan och ha den
kvar. Varför följa konventioner?
Varför följa logiken, i stället för att försöka
bryta sig loss från den? Det är när man bryter mot
logiken, mot alla regler som fängslar oss, som vi verkligen
kan bli fria, fast det är en sanning med modifikation, missförstå mig
rätt – min radbrytning hjälper inte läsligheten av texten, men jag gillar den
visuella effekten. På tal om visuella effekter sitter det en dam bredvid
mig på pendeln – är försenad till en fest – och hon virkar. Det
kanske är mer logiskt att hon gör mönster av garn med
sin penna, virknålen – själv sitter jag med min
penna – tangentbordet. Eller så är jag
ute och cyklar. Det är mina
tankar som formar
alla ord,
min
poesi.

Är du kvar? Ta ett djupt andetag – jo, jag förstår att du har andats hela tiden,
men gör det medvetet nu och skriv sedan ner något, eller läs, eller titta
på filmen, vi ses.

P.S. namnet från detta inlägg är taget från Khemiris ”Montecore”, som
bryter ner språket för att sedan lekfullt bygga upp det igen.

.se nyinflyttad

djurdag 034, uppladdad av Miguel.

Lillen föddes 18 april 2007

.se allt handlar om tajming

Ja, det är så vi lär oss att gå, att cykla,
att prata - ett steg, en tramp, ett ord som följs av ännu ett.
Gör vi det för snabbt, okoordinerat , taktlöst, ja, då faller vi
garanterat.

Vid vissa tillfällen faller det sig naturligt, allt känns otvingat,
som när porslinsblommorna öppnar sig och låter doften omfamna oss,
så fort som natten har lagt beslag på rummet, och allt blir så
intensivt plötsligt. Sötman i luften blir förtrollande.

Ja, allt handlar om magik och förmågan att tro på den, att låta sig
dras med, utan att tänka. Säger jag som om inte förr, allt som oftast
är efterklok – i bästa fall.

Ibland är det kul att tänka högt, särskilt om man sitter ensam,
då behöver man inte bromsa tankarna, fast för att uppnå den
friheten behöver man nog inte tänka högt. Otyglade tankar kan
vara förrädiska, för de lyssnar sällan till förnuft, inte till det
förnuft som vi vill kännas vid.

Människor befinner sig för det mesta på olika skeden i sina liv.
Det är oundvikligt att det är så, antingen har man hittat sin plats
eller så är man på genomresa. Däremellan finns det tusen nyanser
i alla regnbågens färger.

Fick två böcker rekommenderade i lördags. Efter all facklitteratur
de senaste två åren kan det vara skönt att dras in i andras
tankevärldar (författarnas – och ibland även översättarnas, som trots
allt har en hand med i allt vi läser på svenska av utländska författare)
och se hur träffsäkra mina vänners rekommendationer var.

Böcker är oftast bättre än filmer, snappade jag upp i ett samtal
bredvid mig, och visst är det så, även om filmen ibland kan bli
en öppning till böckernas värld. Det finns bara en film som jag gillar
mer än boken. Bara en, men vilken film det är! Å andra sidan
finns det filmer gjorda på böcker som jag aldrig skulle läsa och
som jag för sent inser att jag inte borde ha sett heller.

Som sagt, allt handlar om tajming.

.se om hopp

Man ska inte ge upp hoppet, eller förlora det. Ibland kan det vara
dumt att hysa hopp om något som man inte kan uppnå, men att leva
på hoppet gör oss lite mänskligare, det sägs ju vara det sista
som överger oss, så vi kan ju inte bara låta det fara.

Ibland tror vi att vi förlorat något, som sedan visar sig vara
närmare än vi trott. Världen är inte oskuldsfull, människor
är inte alltid det vi tror att de är. Är du också en god
människokännare? Kanske gör vi dem en björntjänst genom
att tro det bästa om dem, eller genom att tro det värsta.

Det sägs att tillfället gör tjuven, men jag tror eller åtminstone
hoppas, på tal om hopp, att tillfället även öppnar möjligheter
för människans bästa sidor att titta fram.

Pressen är överväldigande, prestationsångest gör att vi slutar
att skriva, att vi låter musiken tystna, att vi slutar göra det
vi älskar, för att vi inte är eller kommer att bli tillräckligt bra.

Kärlek är som eld, vid rätt avstånd och under rätt omständigheter
värmer den oss, ger oss trygghet. Men det är lätt att bli bränd.
Och här sitter jag och leker med elden, försöker omfamna den,
ler för att blidka den.

Mitt bland alla tankar tänker jag på trollsländor och på dig, och
på hur orden långsamt täcker de vita sidorna.

Mina vänners hund dog häromdagen – och inför sorgen finns inga
ord att trösta med. Vi har aldrig lärt oss att handskas med döden.

Låt stormen ge oss röst,
låt regnet ge oss tårar,
låt åskan ge oss tröst,
låt oss dansa som dårar.

Eller något…

.se aldrig nöjd

Re:publik Veronica Maggio, uppladdad av Miguel.

2 juni, klockan nio, alltför kallt för att gå i kortbyxor,
men men, är det sommar är det det.
Inte en enda bekant på universitetetst Re:publik, så jag
fick roa mig själv med att ta en massa bilder.
Den som fastnade mest gånger i mitt objektiv var
Veronica Maggio, därav rubriken och bilden under den.

Lite videofiler, att lyssna och titta på:


Nöjd


Havanna mamma


Dumpa mig


Inga problem (remix)

.se John Cleese + Rickard III = ???

Statsteatern, uppladdat av Miguel.

Ja, vad har John Cleese med Rickard III att göra?

Jag trodde att jag skulle slippa dansen när jag var och såg
Rickard III på Stockholms Stadsteater, men så var det inte,
även om det inte alls var så störande som ”innovationen”
att alla roller spelades av kvinnor.

Visst, det är väl en härlig hämnd på Shakespeares tidsepok,
då alla kvinnliga roller spelades av män, men kom igen.

Gunilla Röör må vara en briljant skådespelerska, men jag
kunde inte med hennes rolltolkning av Rickard III, hertig
av Gloucester. Bitvis fick det mig att tänka på Ormstungas
väsande röst. Ja, han höll sällskap med en annan kung i
Sagan om Ringen, eller Ringarnas herre som den nu heter
i nyöversättningen.

Bitvis gick det inte att skönja vad kvinnan sa – eller ja, vad
hertigen sa. Bitvis kändes det mer som om att pjäsen handlade
mer om Gunilla Röör än om Rickard III. För varför annars
skulle hon gå som John Cleese? Om inte för att gotta sig
i publikens skratt. Jag var inte så road, satt mest och tänkte
på hur förställd en manlig kvinnoröst lät och hur svårt det var
att fängslas av pjäsen.

Vissa ögonblick i scenografin var däremot glädjande, som de
gungande lamporna som skulle symbolisera en båt till sjöss.
Men allt som allt kändes pjäsen bara lång, oändligt lång.

Det mest glädjande av allt var att det här var sista föreställningen.