.se tiden räcker till

Varför är vi människor som vi är? Ständigt på jakt efter nåt, sällan
nöjda med det vi har. Ligger det i vår natur att tro att gräset är
grönare på andra sidan staketet? Det finns ju alltid rum för förbättring,
det råder det väl inga tvivel om, men frågan är om alla verkligen är
intresserade av att bli bättre. Jag slås av det ständigt när jag hör folk
jämföra jobb och tycka synd om nån som jobbar med nåt som kanske
ligger under deras kapacitet eller som vissa anser vara ett dåligt jobb.

Vem säger att det är i jobbet som vi ska förverkliga oss? Ja, det kan
ju vara så att man anser att det är en vettig tanke eftersom vi tillbringar
så mycket tid där och knappt orkar med nåt annat under stora tidsperioder
av våra liv. Det må stämma, men ändå. Tvingar vi på våra egna drömmar
på andra personer för att må bättre själva?

Jag vet inte. Jag har lyssnat rätt mycket på en kille som heter Brooks Jensen
som har en podcast som har samma namn som en fototidning som han ger ut,
som jag aldrig sett eller läst. Lenswork. Han har många intressanta idéer om
fotografi. Tidningen han ger ut handlar om foto som konst, och om jag tänker
på det ska jag be nån som åker till USA köpa den åt mig. I nån av de här
podcasten som jag lyssnar – oftast på tåget på väg in till stan eller
på väg hem – talade han en gång om en ekonomisk term: ”opportunity cost”
men använde den för att belysa problemet med att få tiden att räcka till
för att göra de där sakerna som vi hör oss själva säga högt: ”Jag vill, men
jag har inte tid.” Den svenska termen för företeelsen är ”alternativkostnad”.

Jag tycker att NE förklarar det lite bättre: Alternativkostnaden för något
är värdet av det man "offrar" genom att använda resurserna till att uppnå
detta "något" i stället för att använda dem på bästa alternativa sätt. Nåja,
man får läsa det flera gånger innan det klarnar eller lyssna på LW0317
som ni hittar om ni klickar på länken och söker efter det numret.

Så det är bara att inse, vi har alla tillgång till dygnets 24 timmar
och väljer vad vi vill göra av dem, vissa saker är oundvikliga, andra
är nödvändiga. Nu ska jag välja en bild till min fotoblogg, så medan
tycker jag att ni ska drömma och sikta högt bland stjärnorna, för inget
är omöjligt.

Och så måste jag gratta min bror och det fantastiska teatersällskapet
Companyia La Impaciència som prisats för föreställningen.
Kan ni spanska så kan ni läsa om det här.