.se fotomaraton del ett

Japp, då var den avklarad. Första fotomaraton i Stockholm sen Gud vet när.
Den andra i min karriär. Det var riktigt kul även om krafterna försvann
i slutskedet, får väl öva lite inför nästa fotomaraton så att man orkar med.
Jag återkommer med bilderna – jag kommer att lägga upp några på min
fotoblogg, men det ryktas att de som anordnade den ska lägga upp bilderna.

En klart rolig grej med fotofestivalen i Stockholm – må det bli en årlig
händelse – var den kran som de körde dit och som man kunde åka upp i.
48 meter upp i luften. Härlig vy av Stockholm, måste åka luftballong någon
gång.

.se den kvinnohungrige komplimangsprinklaren

Jag hann faktiskt med att se en film häromdagen. Den hette ”Freedom Writers”
och det var den andra filmen på kort tid som handlade om problematiken
mellan lärare och ”problembarn”. Även om ”Half Nelson” mer kändes som
problemlärare mot problembarn. Den här typen av filmer får mig alltid
att tänka på ”Döda poeters sällskap”, den kom ut på den tiden då man
översatte filmtitlar – det känns allt mer sällsynt att man gör det nu för
tiden. På gott och ont.

Jag har inte riktigt koll på hur det är med de andra filmerna,
men ”Freedom Writers” bygger på en sann historia, och det känns som om
många människor skulle behöva en injektion av det läraren Erin Grunwell
hade som drivkraft. En brinnande tro på sitt kall och att inget är omöjligt.
Är det naivt att tro så blint på medmänniskor, att inte ta andras sanning
som sin egen? Och varför ryggar folk tillbaka för denna optimism? Är det
så farligt att bli smittad av den?

Dessa elever som Erin fick ta hand om i Woodrow Wilson High School
i Kalifornien hade var grupperade i olika gäng. Skolan var en del av ett
integrationsprojekt, som flera av lärarna såg som misslyckat, men det var
ett misslyckande som de skyllde på integrationen, inte på deras egna åsikter
eller olust att bilda dessa ”gängmedlemmar”. Ser de ungdomarna
som förbrytare utan någon framtid annan än att vara just det, hur ska då dessa
ungdomar lyckas bli något annat.

Gängbildningen är kanske inte lika stor i förorterna i Stockholm,
eller övriga Sverige – av vad jag har erfarit eller läst mig till –
men problematiken är snarlik. Elever trängs i klassrum och har lärare
som tänker mer på pensionen än på läroplanen, och kanske än mindre
på att anpassa läroplanen till eleverna. För vi är alla ”monster” i avbild av vår
skapare. Människor inser nog inte makten som deras ord besitter. Berömmet
ger oss vingar och kritiken tynger ner oss. Hur många gånger behöver vi höra
att vi inte duger till för att tro på det? Hur många gånger kan vi låta någon
skratta åt vårt uttal, eller tankar, eller drömmar för att vi ska hålla allt
inombords? Eller i värsta fall låta dem dö ut.

Vi är inte alla lyckliga nog att få göra det vi vill eller drömt om, men
borde vi inte besitta modet att bryta oss loss från det som gör att vi mår
dåligt, oavsett vad det är?

Det har länge pågått en diskussion om vi är frukt av vårt arv eller av vår miljö.
Jag är varken lärare, psykolog, politiker eller antropolog, men det innebär
inte att jag saknar åsikter eller intresse att höra andras. En gammal
lärare sa en gång till mitt svar att jag inte var intresserad
av politik att allt var politik. Det var oundvikligt,
och visst, det kanske är så, till den grad att
allting är kultur eller varför inte
poesi. Det är klart att en
sak inte förhindrar
en annan om
man inte
tänker
på
den
berömda:
man kan inte
äta kakan och ha den
kvar. Varför följa konventioner?
Varför följa logiken, i stället för att försöka
bryta sig loss från den? Det är när man bryter mot
logiken, mot alla regler som fängslar oss, som vi verkligen
kan bli fria, fast det är en sanning med modifikation, missförstå mig
rätt – min radbrytning hjälper inte läsligheten av texten, men jag gillar den
visuella effekten. På tal om visuella effekter sitter det en dam bredvid
mig på pendeln – är försenad till en fest – och hon virkar. Det
kanske är mer logiskt att hon gör mönster av garn med
sin penna, virknålen – själv sitter jag med min
penna – tangentbordet. Eller så är jag
ute och cyklar. Det är mina
tankar som formar
alla ord,
min
poesi.

Är du kvar? Ta ett djupt andetag – jo, jag förstår att du har andats hela tiden,
men gör det medvetet nu och skriv sedan ner något, eller läs, eller titta
på filmen, vi ses.

P.S. namnet från detta inlägg är taget från Khemiris ”Montecore”, som
bryter ner språket för att sedan lekfullt bygga upp det igen.

.se nyinflyttad

djurdag 034, uppladdad av Miguel.

Lillen föddes 18 april 2007

.se allt handlar om tajming

Ja, det är så vi lär oss att gå, att cykla,
att prata - ett steg, en tramp, ett ord som följs av ännu ett.
Gör vi det för snabbt, okoordinerat , taktlöst, ja, då faller vi
garanterat.

Vid vissa tillfällen faller det sig naturligt, allt känns otvingat,
som när porslinsblommorna öppnar sig och låter doften omfamna oss,
så fort som natten har lagt beslag på rummet, och allt blir så
intensivt plötsligt. Sötman i luften blir förtrollande.

Ja, allt handlar om magik och förmågan att tro på den, att låta sig
dras med, utan att tänka. Säger jag som om inte förr, allt som oftast
är efterklok – i bästa fall.

Ibland är det kul att tänka högt, särskilt om man sitter ensam,
då behöver man inte bromsa tankarna, fast för att uppnå den
friheten behöver man nog inte tänka högt. Otyglade tankar kan
vara förrädiska, för de lyssnar sällan till förnuft, inte till det
förnuft som vi vill kännas vid.

Människor befinner sig för det mesta på olika skeden i sina liv.
Det är oundvikligt att det är så, antingen har man hittat sin plats
eller så är man på genomresa. Däremellan finns det tusen nyanser
i alla regnbågens färger.

Fick två böcker rekommenderade i lördags. Efter all facklitteratur
de senaste två åren kan det vara skönt att dras in i andras
tankevärldar (författarnas – och ibland även översättarnas, som trots
allt har en hand med i allt vi läser på svenska av utländska författare)
och se hur träffsäkra mina vänners rekommendationer var.

Böcker är oftast bättre än filmer, snappade jag upp i ett samtal
bredvid mig, och visst är det så, även om filmen ibland kan bli
en öppning till böckernas värld. Det finns bara en film som jag gillar
mer än boken. Bara en, men vilken film det är! Å andra sidan
finns det filmer gjorda på böcker som jag aldrig skulle läsa och
som jag för sent inser att jag inte borde ha sett heller.

Som sagt, allt handlar om tajming.

.se om hopp

Man ska inte ge upp hoppet, eller förlora det. Ibland kan det vara
dumt att hysa hopp om något som man inte kan uppnå, men att leva
på hoppet gör oss lite mänskligare, det sägs ju vara det sista
som överger oss, så vi kan ju inte bara låta det fara.

Ibland tror vi att vi förlorat något, som sedan visar sig vara
närmare än vi trott. Världen är inte oskuldsfull, människor
är inte alltid det vi tror att de är. Är du också en god
människokännare? Kanske gör vi dem en björntjänst genom
att tro det bästa om dem, eller genom att tro det värsta.

Det sägs att tillfället gör tjuven, men jag tror eller åtminstone
hoppas, på tal om hopp, att tillfället även öppnar möjligheter
för människans bästa sidor att titta fram.

Pressen är överväldigande, prestationsångest gör att vi slutar
att skriva, att vi låter musiken tystna, att vi slutar göra det
vi älskar, för att vi inte är eller kommer att bli tillräckligt bra.

Kärlek är som eld, vid rätt avstånd och under rätt omständigheter
värmer den oss, ger oss trygghet. Men det är lätt att bli bränd.
Och här sitter jag och leker med elden, försöker omfamna den,
ler för att blidka den.

Mitt bland alla tankar tänker jag på trollsländor och på dig, och
på hur orden långsamt täcker de vita sidorna.

Mina vänners hund dog häromdagen – och inför sorgen finns inga
ord att trösta med. Vi har aldrig lärt oss att handskas med döden.

Låt stormen ge oss röst,
låt regnet ge oss tårar,
låt åskan ge oss tröst,
låt oss dansa som dårar.

Eller något…

.se aldrig nöjd

Re:publik Veronica Maggio, uppladdad av Miguel.

2 juni, klockan nio, alltför kallt för att gå i kortbyxor,
men men, är det sommar är det det.
Inte en enda bekant på universitetetst Re:publik, så jag
fick roa mig själv med att ta en massa bilder.
Den som fastnade mest gånger i mitt objektiv var
Veronica Maggio, därav rubriken och bilden under den.

Lite videofiler, att lyssna och titta på:


Nöjd


Havanna mamma


Dumpa mig


Inga problem (remix)

.se John Cleese + Rickard III = ???

Statsteatern, uppladdat av Miguel.

Ja, vad har John Cleese med Rickard III att göra?

Jag trodde att jag skulle slippa dansen när jag var och såg
Rickard III på Stockholms Stadsteater, men så var det inte,
även om det inte alls var så störande som ”innovationen”
att alla roller spelades av kvinnor.

Visst, det är väl en härlig hämnd på Shakespeares tidsepok,
då alla kvinnliga roller spelades av män, men kom igen.

Gunilla Röör må vara en briljant skådespelerska, men jag
kunde inte med hennes rolltolkning av Rickard III, hertig
av Gloucester. Bitvis fick det mig att tänka på Ormstungas
väsande röst. Ja, han höll sällskap med en annan kung i
Sagan om Ringen, eller Ringarnas herre som den nu heter
i nyöversättningen.

Bitvis gick det inte att skönja vad kvinnan sa – eller ja, vad
hertigen sa. Bitvis kändes det mer som om att pjäsen handlade
mer om Gunilla Röör än om Rickard III. För varför annars
skulle hon gå som John Cleese? Om inte för att gotta sig
i publikens skratt. Jag var inte så road, satt mest och tänkte
på hur förställd en manlig kvinnoröst lät och hur svårt det var
att fängslas av pjäsen.

Vissa ögonblick i scenografin var däremot glädjande, som de
gungande lamporna som skulle symbolisera en båt till sjöss.
Men allt som allt kändes pjäsen bara lång, oändligt lång.

Det mest glädjande av allt var att det här var sista föreställningen.

.se är alla ouppfyllda...

Är alla ouppfyllda drömmar brustna?
Undrar jag
Medan tåget skiftar landskap
Är de det när vi släpper tag om dem
Eller bara när vi slutar drömma?

.se om drömmar

Ja, vad händer sen. När vi når till den fängslande bokens
sista sida, för förr eller senare gör vi det. Vi kan inte
släppa boken, vi vill veta hur det går, vi vill veta vem
som är mördaren – om det nu var en deckare – eller så
vill vi helt enkelt se om författaren lyckas få till slutet.
Ibland håller ivern oss vakna trots att ögonen för länge
sen gett upp. Till slut måste vi kapitulera när vi läst samma
rad fjorton gånger eller när en mening vägrar rada sig upp
logiskt så att vi förstår den.

När vi sen möts av den slutgiltiga punkten. Där historien
finner sitt slut, då ångrar vi oss att vi hade så bråttom, vi
fylls av motsägelsefulla känslor, å ena sidan glädjen att
veta hur historien slutar så att vi njutningsfullt kan smälta
en helhet som fängslat oss, å andra sidan sorgen över att
vi nu nått slutet.

Jag skriver vi, men det är kanske mer jag än du, eller om vi
säger så här, eller snarare om jag säger så här, det är helt
klart jag.

Boken är en liknelse, en metafor, en lögn – och ibland sväljer
vi den med hull och hår. Så vad händer när drömmar uppfylls?
Är vi alla drömfångare? Jag säger inte att vi inte har egna
drömmar, men nog smittas vi av drömmarna som de nära oss har
och ibland gör vi dem till våra egna.

I går träffade jag en kille som pratade om valsafari i norr
och midnattssolen. Det låter som en bra dröm. Kanske att jag
ska ta över den. Lägga till den till min simma med delfiner,
och fota vilda djur i savannen. Så dröm, och har ni nån bra
dröm så kan ni väl skicka mig den. Det är alltid bra att ha drömmar
på lager.

.se om ord 001

Jag har alltid tyckt att en muskulös man borde vara en man utan muskler
eftersom ändelsen -lös står för saknad eller brist på viss företeelse, som i den
lilla listan nedan. Var det undantaget som bekräftade regeln som det så fint
heter eller låg det nåt annat bakom?

andlös, aningslös, anspråkslös, ansvarslös, arbetslös, arvlös,
barnlös, bekymmerslös, besinningslös, betydelselös, blodlös, bottenlös,
brödlös,
chanslös, charmlös,
doftlös,
egendomslös, exempellös,
formlös, fredlös, fruktlös, färglös, förbehållslös, försvarslös,
förutsättningslös, föräldralös,
gaddlös, gagnlös, glanslös, grundlös, gränslös, gudlös,
harmlös, hejdlös, hemlös, herrelös, hialös, historielös, hjälplös, hjärtlös,
hopplös, hudlös, hutlös, huvudlös, håglös, hållningslös, hämningslös,
händelselös, hänsynslös,
illusionslös, intresselös,
kastlös, klanglös, klasslös, kompromisslös, konfessionslös, konstlös,
konturlös, kraftlös, kritiklös, känslolös, kärlekslös, könlös,
laglös, lealös, livlös, ljudlös, lottlös, lärarlös, lönlöst,
makalös, maktlös, medellös, medvetslös, meningslös, menlös, modlös,
mållös, märglös,
namnlös,
omdömeslös, ordlös, orkeslös,
partilös, perspektivlös, planlös, poänglös, pulslös,
rastlös, redlös, regellös, respektlös, restlös, resultatlös, rolös, rotlös,
ryggradslös, rådlös, räddningslös, rättslös,
saklös, samvetslös, sanningslös, sanslös, sedeslös, själlös, skadeslös,
skamlös, skoningslös, skrupulös, skyddslös, slanglös, smaklös, sorglös,
spårlös, statslös, steglös, stiglös, svarslös, sveklös, sysslolös, sömnlös,
taktlös, tallös, tandlös, tanklös, tidlös, tonlös, trolös, trådlös, tröstlös,
tveklös, tygellös, tyngdlös,
uddlös, undantagslös, urskillningslös, utsiktsklös, uttryckslös,
vapenlös, verkningslös, vettlös, viktlös, viljelös, villkorslös, vinglös,
vårdslös, värdelös, värnlös,
ändamålslös, ändlös, ärelös.

.pudelns kärna
Det var Faust som sa "Das also war des Pudels Kern" [Det var alltså pudelns
kärna] när Mefistofeles uppenbarade sig.
Svaret fanns i ordets etymologi. Ordet kom till svenskan från franskan
och enligt Nationalencyklopedin togs det i bruk 1837. (jfr högtyska
muskulös, äldre engelska musculous. Av franska musculeux, av latin muscu losus,
avledning av musculus.)

.några äpplen från samma träd
cellulös (fr. celluleux) - cellrik [1750]
fabulös (fr. fabuleux) - helt otrolig [1850]
floskulös - rik på floskel [1781]
nebulös (fr. nébuleux) - dimmigt, oklart, kaotiskt [1845] mirakulös
(fr. miraculeux) - otroligt [1631]
restlös - total [1913]
skandalös (fr. scandaleux) - förargelseväckande, skamlig [1642]
skrupulös (fr. scrupuleux) - samvetsgrann [1629]

.medicin
bullös - som har med bulla, blåsa, att göra
fistulös (fr. fistuleux) - som utgör eller liknar en fistel [1752, icke naturlig
kanal i kroppen medfödd el. uppkommen genom sjukdom el. genom att den
opererats in]
glandulös - försedd med glandler [1832]
pustulös (fr. pustuleux) - som lider av pustel [1833, liten blåsa, var]
skrofulös (fr. scrofuleux) - som lider av skrofler [1800, äldre benämning på
tidigare vanliga yttringar av tuberkulos hos barn]
tuberkulös - som har att göra med tuberkulos [1926]

.se A eller K

Ibland
och för de flesta människor
är gatubrunnen en självklar
dock osynlig del av staden.

De lever ett liv likt svamparnas
i en skog av asfalt och mörker
osynlig
tills ett mönster klarnar
hjärnan förstår äntligen
vad ögat länge registrerat,

vid min sida skriker nån
försiktigt!
Förskräckt uppmanar hon mig
att se mig för

två centimeter under
den svävande och avvaktande foten
finns det en brunn
med bokstaven A inpräntad.

Jag ser på henne undrande
hon ler

Akta Annars Avbryts Allt

allt syftar på kärlek
hon hoppar över brunnen glatt
för att hamna några hopp längre bort
på en K-brunn
där är leendet bredare

Kanske Kan Kärlek Komma
Kvittrande Kalibrerar Känslovågorna Kosmos

Hon tar min hand
jag tar din
låt oss dras med


* * *
Vad finns bakom allt skrock som bygger upp sin verklighet
runtom oss? Hoppas vi på att Kloakprinsen eller princessan
ska finnas under den bristande K-brunnen eller är det
säkerheten av att veta att den inte kommer att släppa taget
som gör att vår längtan kan förlita sig på den.

.es En algún lugar adonde nunca he ido

Que mejor manera para inagurar el blog en castellano
que con la poesía que ya respira en este hogar, en inglés
y en sueco. Es la traducción de José Casas, sacado de la
antología poética Buffalo Bill ha muerto, de la editorial
Hiperión.

En algún lugar adonde nunca he ido,gozosamente más allá
de toda experiencia,tus ojos tienen su silencio:
en tu gesto más delicado hay cosas que me rodean,
o que no puedo tocar porque están demasiado cerca

tu mirada más leve me abrirá sin esfuerzo
aunque me haya cerrado como unos dedos,
tú siempre me abres pétalo a pétalo como abre la Primavera
(tocando hábil,mistenosamente)su primera rosa

o si tu deseo fuera cerrarme,yo y mi vida
nos cerraremos muy delicadamente,de repente,
como cuando el corazón de esta flor imagina
la nieve cayendo cuidadosamente por todas partes;

nada de lo que podamos percibir en este mundo iguala
el poder de tu intensa fragilidad:su textura
me domina con el color de sus países,
produciendo muerte y eternidad a cada latido

(no sé qué hay en ti que se cierra
y se abre;pero algo en mí comprende
que la voz de tus ojos es más profunda que todas las rosas)
nadie,ni siquiera la lluvia,tiene unas manos tan pequeñas

.uk somewhere i have never travelled, gladly beyond

somewhere i have never travelled, gladly beyond
any experience,your eyes have their silence:
in your most frail gesture are things which enclose me,
or which i cannot touch because they are too near

your slightest look will easily unclose me
though i have closed myself as fingers,
you open always petal by petal myself as Spring opens
(touching skilfully,mysteriously)her first rose

or if your wish be to close me, i and
my life will shut very beautifully ,suddenly,
as when the heart of this flower imagines
the snow carefully everywhere descending;
nothing which we are to perceive in this world equals
the power of your intense fragility:whose texture
compels me with the color of its countries,
rendering death and forever with each breathing

(i do not know what it is about you that closes
and opens;only something in me understands
the voice of your eyes is deeper than all roses)
nobody,not even the rain,has such small hands

I found this clip:

.se någonstans dit jag aldrig rest, långt bortom

Min tolkning av dikten:

någonstans dit jag aldrig rest, långt bortom
all upplevelse, har dina ögon sin tystnad:
i din mest sköra rörelse finns det saker som innesluter mig
eller som jag inte kan röra eftersom de är för nära

din minsta blick öppnar mig med lätthet
fast jag har slutit mig som fingrar,
öppnar du mig alltid blad för blad liksom Våren öppnar
(omsorgsfullt berörande, gåtfullt) sin första ros

eller om din önskan är att sluta mig, jag och
mitt liv kommer att slutas väldigt vackert, plötsligt,
som när denna blommas hjärta föreställer sig
snöns överallt fallande stillhet;

inget av de vi skall förnimma i denna värld är som
styrkan i din intensiva bräcklighet: vilkens struktur
förmår mig att med färgerna av dess länder,
återgiva död och evighet med varje andetag

(jag vet inte hur du gör när du sluter och
öppnar; men något inom mig förstår
dina ögons röst är djupare än alla rosor)
ingen, inte ens regnet, har så små händer

.se nu är det dags

I bloggens andra månad av existens gör dikterna inträde.
Både gamla och nya. Ja, vi får se.

Dikterna är min musik, min röst. Orden är det enda instrument
som jag nån gång hoppas bemästra. Jag har lagt på hyllan
drömmarna om piano-, gitarr- och sax-spel och det kan nog
de flesta grannar tacka gudarna för. Kanske om man skulle bo
i en sån där lägenhet som hade en brandtrappa utanför, där man
kunde sitta ute på varma sommarkvällar och dra melankoliska
andetag på saxen, ja, kanske då skulle jag sitta där och förgylla
de herrelösa katternas nätter med alla dessa toner som tills vidare
får vänta i tysthet.

För länge sen hände en ganska rolig sak som är kopplad till en
av mina favoritpoeter E. E. Cummings och en dikt vars första rad
börjar med somewhere i have never travelled, gladly beyond.
Det är en av de första dikterna som jag frivilligt lärde mig utantill
och den kom till mig under en filmkväll.

Filmer har öppnat många dörrar för mig, upptäckt världar och väckt
intresse för saker som jag glömt eller inte trodde att jag kunde vara
intresserad av.

Hur som helst så hände det här i Stockholms universitet på den tiden
då det fanns en anslagstavla efter att man kommit in genom första
dörrarna till biblioteket. Av nån anledning togs den bort.

Det var där man kunde skriva var man satt nånstans och man kunde
även se om några vänner var på plats och pluggade. Det var som en
primitiv version av MSN, och med hjälp av den kunde man planera
fikapauserna under dagen. En dag satte jag upp en dikt, den som jag
nämner ovan och skrev det vanliga, jag sitter på vanliga platsen. Fika?
Eller nåt. Kommer faktiskt inte ihåg exakt vad jag skrev och lappen
försvann från anslagstavlan. Nu visade det sig att jag hade skrivit ut
dikten från ett mejl, så min mejladress stod med i papperet,
och mycket riktigt fick jag ett mejl av den som tagit det.

Det blir mer om det senare, visar det sig. Jag började nämligen söka
efter mejlen som rimligtvis borde finnas här nånstans, och nu är jag
glad att jag sparat alla mina mejl, sen det hela begav sig.

Håller på att läser några från 1998 nu. Men som sagt fortsättningen följer.

Jag lämnar er med Cummings.

.se äntligen teater

Tolka det som ni vill, men efter ett antal pjäser på Dramaten såg jag en
som jag verkligen gillade. Inte för att de andra pjäserna var dåliga, men
de hade massa brus som borde ha filtrerats bort.

Det är ju så nu för tiden. Vi lever under ett enormt brus av syn-, ljud-,
och doftintryck. Texter, bilder, musik, tal, dofter – allt strömmar mot
oss och vi tar till oss det på olika sätt. Tre gratistidningar på tåget, två
av dem delas ut av kolportörer utanför min pendeltågsstation, ibland tar
jag en tidning bara för de står där, trots att jag inte tänker bläddra
igenom den.

Det var ändå riktigt duktiga dramatiker som skrivit pjäserna. Storheter
som Strindberg och Shakespeare. Så förutsättningarna fanns där för
att det skulle bli en minnesvärd stund. Men i bägge pjäserna bryter
kaos ut och lämnar plats åt Poetry Slam och rap – som jag måste säga
att jag gillar, men förstår inte alls hur det hittat in hit. Bruset är tydligen
oberäkneligt också. Det är inte ens på svenska, som ändå kunde ha
varit försvarligt – eftersom resten av pjäsen är det. Efter 40 sekunder av
videoklippet kommer texten som rabblas upp i Strindbergs Ett Drömspel:



The Poverty of Philosophy av Immortal Technique. Hela texten finns på
internet. Det är bara att söka på dem om ni vill höra mer.

Innovativ teater? Som när dansen gjorde inträde. Modern dans i all ära,
men om inte huvudpersonen är ballerina vill jag inte ha nån dans.

Och sen finns ju de där jättebebisarna som har dykt upp i ett par pjäser.
Kom igen? Köp en docka på Stor&liten – ja, jag vet att det inte heter så
längre – och använd lite barnläten om så krävs. Fan, ge näring åt min
fantasi, allt behöver inte visualiseras eller skämtas bort. Snart blir det väl
dansande jättebebisar som i Ally McBeal.

Igår var det en annan femma. När ljuset tänds på scenen faller ridån, eller
blir synlig snarare. Det är en ridå av vatten som anades i mörkret på
grund av dess porlande ljud. Regnet slutar att falla, men stormen har
börjat. En storm av ord, av känslor, maktlöshet och begär.

Det var Sam Shepards Buried Child (Hem till gården) och där lades
tonvikten på orden, på skådespelarna. Det var en sann fröjd att se de
agera. Särskilt Dodge (Jan Malmsjö) och Shelly (Livia Millhagen).

Mer om Sam finns här.

.se Tintin

Jag, uppladdat av Miguel.

hastigt och lustigt blev man en del av Enhörningens hemlighet.
Testar hur det funkar att skicka en bild från flickr till bloggen.
Skriver mer senare. Medan kan ni roa er genom att klicka på bildspelet
här bredvid, tillåt popups eller poppuppfönster - ordet som
Svenska datatermgruppen rekommenderar - så att det nya fönstret öppnas.

.se fångad av tiden

Tid är pengar, säger de och rusar i väg. Det är ganska kul att luta sig mot
en pelare i T-Centralen och se folk rusa förbi. Eller sätta sig i ett fik
och göra absolut ingenting, läsa tidningen och njuta av minuterna
som sakta rinner i väg. Rytmen i Stockholm är hög, och tiden tycks sällan
räcka till för allt man vill göra.

Därför kändes klockan som är till vänster om texten, snett under bloggens
huvudbild, som en fullträff. Tid är pengar, varje minut är guld värt,
streckkoden läses av för att avgöra vad en vara kostar.

Nu visar den i stället datum och tid.

Vi hinner inte göra allt det där som vi gillar, vi kanske till och med känner
oss stressade, men lustigt nog så ju mer saker man har att göra desto mer
hinner man med. Det är en märklig ekvation.

Vi har en massa minus-tid, som vi använder till exempel för att koppla av
och titta på tv. Jag hinner inte… åh, nej men titta… Prison Break, Lost, CSI,
Bones, Shark på tv. Nåja, en liten serie hinner jag nog med.

Minus-tid är en bra uppfinning och ordet lärde jag mig av ett par vänner
på en bar. Minus-tid hjälper oss att koppla av. Minus-tiden är obegränsad,
men det är kanske för att vi betalar ockerränta för den.

Om du inte tror mig fråga Momo. Ja, det fanns tydligen många som hette så,
den jag tänkte på var Michael Endes.

Tiden är konstant, det är alltid 24 timmar på ett dygn. Men känslan av tid,
hur vi uppfattar den är allt annat än konstant. Det är kanske därför vattnet
aldrig kokar när man håller ett öga på kastrullen i väntan på att den ska koka,
och av samma anledning som mjölken kokar över när man för ett ögonblick
inte tittar på.

Carpe Diem, som de sa i Döda poeters sällskap. Vad väntar du på?

.se förväntningar

Vad väntar man sig när man är ny på en plats? Eller vad väntar vi oss när
vi kommer till ett nytt jobb, ett nytt universitet, en ny destination? Först
tänkte jag skriva om förväntningarna nu när ni anlänt till Trollsländans ö,
men eftersom jag inte vet vart det är på väg så får det visa sig. Än så länge
är det inte så många som känner till denna ö mitt i ett överväldigande stort
hav av ettor och nollor; eller kanske bara htlm-kod.

Det var längesen jag var ny nånstans, och det är ju i och för sig ganska
skönt. Allt är så mycket enklare när det är välbekant. Men det är kanske
ändå dags att känna det där pirret i magen, den där känslan att vara på
okänd mark.

Visserligen hamnar jag ideligen på nya ställen, som Vampire Lounge
häromkvällen i trevligt sällskap. De hade nog den schystaste drinklistan jag
har sett på länge, inte för att den slår den på Pavilhão Chinês i Lissabon.
Nu talar jag inte om antal drinkar, utan om formatet som de presenteras på.

Åter till huvudspåret. Det var resor jag talade om. Mina resor de senaste
åren har varit antingen till Spanien eller Portugal, anledningen till det är
att delar av min personlighet gömmer sig där och då och då dras man
tillbaka dit för att träffa en helt annan värld som ändå är en del av mig.
Jag har goda vänner där.

På tal om vänner så har nog de flesta av dem redan kommit i väg till
Brasilien. Och själv avvaktar jag med den resan. Än har jag inte gett mig av
på långflygningar och till följd av det har jag inte lämnat Europa. Men den
stora vattenpölen ska korsas nån dag, det bara är så. Vi får se om det blir
förr eller senare.

På fredag ska jag upptäcka en ny stad, Bryssel. Jag har hört både positivt
och negativt, men det blir garanterat kul och jag åker med kameran
i högsta hugg. Den åker alltid med.

Och en given anhalt blir La Maison de la Banda Dessinée
eller Centre Belge de la Bande Dessinée.

.se landstigning

Jag hade tänkt att använda samma namn som jag hade på min fotoblogg
men självfallet så var det upptaget. I stället så fick jag ge mig ut på en
flygtur; eller snarare ge mig ut och surfa på googles mäktiga våg.

Jag hade ingen aning var jag skulle landstiga.

Libélula var också upptaget, och tombo likaså. Det är japanska för
trollslända. Jag hade fram till i dag inte funderat så mycket över varför
Japan hade en sån stark koppling till trollsländan. Det kändes bara
naturligt. Japan liksom så många andra kulturer har många namn för
trollslända visar det sig, men det jag fastnade för kommer från en kejsare
som står i direkt kejsarlängd till dagens kejsare påstås det.

Jimmu Tenno skulle enligt de japanska annalerna ha regerat i Japan
mellan 660 och 585 f.Kr.

Det sägs att han en dag blev biten av en broms – den enda insekt som
driver mig till vild panik – och en trollslända svepte förbi och åt upp
samma broms. Kejsaren blev nog rätt belåten över detta och strax därpå
döpte han Japan till Akitsushima. Trollsländans ö.

Det må vara myt eller en sann historia, men faktum är att trollsländorna
fick sin första fristad i Japan. Men för i dag slutar historien om Japan, jag
kanske återkommer dit om jag ger mig in i trollsländans mytvärld och alla
de namn som trollsländan har fått.

Nu har ni som sagt anlänt till Trollsländans ö.