Jag var på väg och lägga mig men kunde inte låta bli att kommentera
den här artikeln som jag läste på
The Guardian.
Det handlar om en poet som menar att publiceringen på nätet av hennes
dikter utan att hon kan tjäna pengar på dem, dvs. om jag skulle lägga upp
en dikt av Wendy Cope, som jag tyvärr måste erkänna inte känner till, så
innebär det att jag hindrar möjliga köpare att gå till bokhandeln och köpa
hennes böcker för nu när de läst henne på nätet kan de vara nöjda med det.
Jag håller med
Oliver Burkeman i det han skriver och anser samma sak,
att björntjänsten som hon anser sig utsatt är snarare en av de bästa komplimanger
hon kan få; och att genom att nån skriver om henne och kanske publicerar
nån av hennes dikter tar inte bort hennes möjligheter att tjäna pengar på
sitt skrivande, snarare tvärtom. Fler får möjlighet att upptäcka och uppskatta
henne. Enda nackdelen skulle vara om hon var en bluff och hon miste de
möjliga köpare som i annat fall skulle köpa grisen i säcken.
Men kom igen. Det här börjar bli absurt. Jag förstår att folk vill behålla
sin upphovsrätt och det är inte mer än rätt att de så gör, men det gäller
att inse vad det är de försvarar med näbbar och klor. De mest radikala
skulle säkert föredra att man bara skulle få läsa en bok man köpt en gång,
sen skulle man vara tvungen att köpa den på nytt, och inom en snar framtid
kommer de väl att bannlysa all andrahandshandel av böcker, antikvariat
blir plötsligt brottsnästen för de stora konglomeraten får ingen vinst av
att folk köper begagnade böcker. Det går ju inte för sig. Det är väl snart
dags att förbjuda biblioteken. De har i och för sig betalat för verken, men
det är ju allt för många som får tillgång till dem och då köper de inte dem.
Det är inte hållbart.
Och alla ställen som säljer andrahandsskivor, dvd och serietidningar.
Plötsligt spelar samlarvärdet en viktig roll i det hela. Rariteter säljer dyrt
och där är det ingen som talar om upphovsrätt. De kanske ska kräva sin
bit av kakan. Bolagen är snabba att kräva betalning men de är mer trög-
flytande när det gäller att betala mer. Ta manusförfattarstrejken i USA
som ett exempel.
Till syvende och sist handlar det om företagens rättigheter, inte de egentliga
upphovsmännen. De blir bara en bonde i ett schackspel som handlar om pengar.
Det är nog dags att skapa nya lagar som överensstämmer bättre med tiderna.
Om jag säger så här. Jag ska googla efter Wendy Cope och jag kommer säkert
att hitta hennes dikter och läsa dem. Faller jag för dem skulle jag köpa dem,
men det kommer inte att ändra hennes åsikt.
Däremot skulle jag bli förbannad om jag låt oss säga hittade mina dikter på
en annan sida och under nån annans namn. Det vore ett brott i mina ögon,
men om det skulle vara nån som gillar dem och har en sida om mig – nu är
jag inte berömd – än… hehehe. Men, jag känner många som använt sig av
andras poesi för att förföra en kvinna eller man, vare sig det är av en berömd
poet – säg Shakespeare, som levde i plagiaristernas tid, om det nu är ett ord,
eller nån som ligger närmare tidsmässigt och landmässigt.
Folk måste lära sig att se i nyanser, och det är väl av förklarliga skäl
nåt som lagen inte klarar av. Vi avslutar det hela med en artikel från
The New York Times.
