.se året går mot sitt slut

Don Quijote och väderkvarnarna. Förr eller senare
måste vi inse att allt är möjligt. William Kamkwamba
insåg det i Malawi.



.

.se nog small det allt...

...men inte riktigt som jag ville.

Det är helt okej att folk är glada över att deras lag vinner.

Det känns som om jag tjatar om det här, men jag kan fortfarande
inte förstå glädjen att driva med ett lag som förlorar. Men det
beror väl på hur man är funtad helt enkelt. Liverpool spelade
suveränt och Real Madrid var för passiva, men de spelade i alla
fall hela matchen, även om det stod 3-0.

Sen var de första två målen tveksamma, minst sagt, men vad gör det.
De är redan dömda så, så det går inte att göra nåt åt saken. Robben
hittade aldrig in i matchen, Marcelo gjorde det ganska bra. Raúl
kämpade och hade ett par målchanser men de satt inte tyvärr.
Higuaín gjorde mål på offside. Och Casillas var strålande.

5-0 totalt. Eller 6-0 om vi ska se det på de tre matcher - jag tror
inte att de har möts fler gånger, inte i Champions League/Europacupen -
som de två lagen har möts. Dåligt facit, men vi får se fram emot
nästa år i stället och än så är det många ligamatcher kvar.

Villareal gick vidare i alla fall. Och jag tycker synd om
Sporting Lissabon som förlorade 7-1 i dag. Man kan inte säga
att det var en målsnål åttondelsfinal-omgång i väntan
på vad som sker i morgon.

Kollade in forumet på nätet lite snabbt och som vanligt
är det de som gläds åt att Real Madrid åkte ut. Det är
ju trevligt för de små liven. Och det är väl ganska
knäckande för så många att Raúl är så överlägsen alla
andra spelare. Förståsigpåarna tycks inte förstå så
mycket av fotboll förutom statistik och ändå passar
bara statistiken när de själva känner för det. De förstår
inte att man håller på ett lag för att man är uppvuxen
med det eller av tusen andra anledningar.

Inte nödvändigtvis att de alltid är bäst. Och det är väl
klart att man alltid hoppas på sitt lag, oavsett om de
förlorat 0-1 eller 0-5, för hoppet är det vackra med
fotboll. Att det alltid är möjligt oavsett hur omöjligt
det är. Och de som inte förstår det, förstår inte fotboll.

Det handlar inte om fotbollens rättvisa eller orättvisa,
det handlar om fotbollens möjligheter. Fotboll är poesi,
och i den liknelsen är väl domarna punkter, komman och
alla andra skiljetecken. Ibland lyckas de få matchen att
flöda, ibland hamnar punkten på fel ställe, kanske där
det inte borde ha funnits nån.

Så upp med huvudet, det kommer fler matcher, fler vinster
och säkert fler förluster... men det är kanske där man lär
sig att vinna. Ja, utan tvivel.

.

.se om hopp

Man ska inte ge upp hoppet, eller förlora det. Ibland kan det vara
dumt att hysa hopp om något som man inte kan uppnå, men att leva
på hoppet gör oss lite mänskligare, det sägs ju vara det sista
som överger oss, så vi kan ju inte bara låta det fara.

Ibland tror vi att vi förlorat något, som sedan visar sig vara
närmare än vi trott. Världen är inte oskuldsfull, människor
är inte alltid det vi tror att de är. Är du också en god
människokännare? Kanske gör vi dem en björntjänst genom
att tro det bästa om dem, eller genom att tro det värsta.

Det sägs att tillfället gör tjuven, men jag tror eller åtminstone
hoppas, på tal om hopp, att tillfället även öppnar möjligheter
för människans bästa sidor att titta fram.

Pressen är överväldigande, prestationsångest gör att vi slutar
att skriva, att vi låter musiken tystna, att vi slutar göra det
vi älskar, för att vi inte är eller kommer att bli tillräckligt bra.

Kärlek är som eld, vid rätt avstånd och under rätt omständigheter
värmer den oss, ger oss trygghet. Men det är lätt att bli bränd.
Och här sitter jag och leker med elden, försöker omfamna den,
ler för att blidka den.

Mitt bland alla tankar tänker jag på trollsländor och på dig, och
på hur orden långsamt täcker de vita sidorna.

Mina vänners hund dog häromdagen – och inför sorgen finns inga
ord att trösta med. Vi har aldrig lärt oss att handskas med döden.

Låt stormen ge oss röst,
låt regnet ge oss tårar,
låt åskan ge oss tröst,
låt oss dansa som dårar.

Eller något…