.se fotografpresentation Håkan Elofsson

I kväll var jag på fotografföreläsning. Vet inte om det direkt blir en
presentation av fotografen, mer kanske intrycken som jag fick av honom.

Denna gång var det Håkan Elofssons tur. Tekniken ställde till det
i början så vi startade lite senare och datorerna fortsatte att krångla
ett tag, men det var bra.

Bristen på bilder gav rymd åt orden.

Han berättade om när han flyttade upp till Stockholm, hur han började
på GFU och tog mod till sig och bad att få ta ett porträtt på Christer
Strömholm. Ett porträtt hemma hos Strömholm hade en annan lärare
rått honom att ta. Sen rullade det på. Han berättade att han jobbade
för tidskriften ETC och blev Strömholms kopist bland annat.

Sen kom bilderna, efter att en i publiken lånade sin mac. Och vilka bilder
sen. Han visade bilder från Bombay, det var nog dem som fastnade mest.
Gatubilder med de märkligaste situationerna. ”Höftbilder” tagna sittandes
i en taxibil. Håkan berättade att första kvällen när han kom hem till hotellet
var han lite splittrad. Han hade fotat folk som levde på gatan. Folk som inte
kunde dölja sig bakom ett hus fyra väggar. Han sa en mening som förmodligen
blir titeln på boken och utställningen som förhoppningsvis blir av. Just nu kommer
jag inte på den, så både ni och jag får vänta tills det blir dags för utställningen.

Jag ska skriva om rätten till ens eget ansikte vid ett senare tillfälle, läste om det
i en blogg i dag så det var lustigt att han nämnde det också.

På tal om utställningen så berättade han om än där han parat ihop bilder,
gjort diptyker och gett författare (har för mig, men det kan ha varit vänner
som skrev, är lite osäker nu) en påse med kylskåpsmagneter så fick de
författa något med hjälp av dem. Sen blev det vernissage med bilder och texter.

Vilken idé. Jag vill också göra något sånt. Ju mer jag tänker på det, desto mer
vill jag förena ord och bild. En diptyk av bokstäver och bilder.

Kameran är sköld och nyckel, sa Håkan. Den gör oss passiva, åskådare.
Inte hans ord. Åter till hans ord. Han menar att troligtvis nästan alla
fotografer är blyga. Åter till mina. Blyga bakom kameran fryser vi den
verklighet vi väljer att rama in. Vi vill vara osynliga, ta bilden, fånga
ögonblicket, föreviga situationen.

Det blir mer om bildinramning vid ett annat tillfälle.

Men kameran är också nyckeln. Den gör oss åskådare men också
en del av det som händer.

Jag lämnade föreläsningen nästan sist av alla, och gick mot tåget,
men valde en annan väg än den jag brukar ta, till viss del ledd
av min kamera. Min sköld och nyckel.

Jag stötte på en gammal vän. Vi gick förbi varandra. Jag pratade
i telefon, men vände mig om, sa att jag skulle ringa tillbaks. Hon
hade också vänt sig om. Vi kramades och pratade en stund.
Det var nog säkert fem eller tio år sen jag stötte på henne senast.
Hon var sig lik. Vi pratade en stund och hon fick mitt visitkort.
Jag ville ta en bild av henne, men valde att låta bli. Hon sa att hon
hade två barn. Jag vill ta porträtt på hennes familj.

En tjej på föreläsningen ställde sista frågan, eller i alla fall den som
etsade sig fast. ”Hur blir man fotograf? Vad krävs? Vad har du för råd?”
Är det meningen att man ska bli en fotograf så finner man en väg. Ja,
tänkte jag. Man gör nog det.

Håkan har ingen hemsida, men ni hittar säkert några av hans bilder
om ni googlar honom.

Dagen började med regn och fortsatte med solsken.
Allt är så underbart härligt och snart fyller man år dessutom.

.

.se mer galleri

I dag fick jag för mig att galleriet öppnade tio på morgonen
och jag var riktigt seg när jag masade mig upp ur sängen, men
vad gör man inte för konsten. När jag kom fram såg jag att
bara galleristen var där så jag dubbelkollade tiderna och
upptäckte att vi öppnade först elva. Där rök den sovmorgonen.
Men jag hade mackan jag gjort till frukost som jag inte åt
på tåget in för jag inte riktigt var hungrig, eller om det
var för att jag inte satt ensam och inte ville störa min
medresenär, hur som helst så tog jag upp den och började
äta den i den kalla Kungsträdgårdsmorgonen, det var fullt
med sparvar och de små fåglarna ville så gärna äta frukost
de med, så jag tog fram kameran och lät dem hämta smulor
ur handen. Det var riktigt kul.

I morgon är det sista dagen.

Jag träffade en konstnär som gillade mina bilder, han var
målare och sa att han ibland använde bilder för att få
inspiration. Kul om han vill använda någon av mina bilder
för det. Vi får se.

.

.se utställning hela dan

Efter mycket om och men så börjar utställningen närma sig
med stormsteg och även om jag saknar spik och skruvar att
sätta upp allt med så är nästan allt klart. Ska bara klippa
till visitkorten och packa ihop allt innan jag ger mig av
i morgon bitti. Får väl sova ut på onsdag eller nåt.

.

.se nedräkningen pågår

Så, nu har jag både bilder och sponsupphängning hämtad.
Nu måste jag bara fixa hemsida, visitkort och lista ut
hur högt jag ska hänga bilderna, eller snarare hur lågt
det är okej att ha dem. Ska fundera på det...

.

.se nu släcker jag här för i dag

Nu har äntligen bilderna kommit iväg på print.
Fredagen närmar sig med stormsteg. Det här blir kul.
Nu kan jag sova.

.

.se intensiv vecka

Eller snarare intensiva två veckor med ny lärare och
modereportage på schemat. Jag har aldrig varit värst
intresserad av mode eller modetidningar men insåg
när vi pratade om det att själva modereportagebiten,
den obetalda för alla inblandade parter – det finns givetvis
betalda fotningar också – var eller åtminstone kunde bli
otroligt fri och kreativ. Det var roligt att kolla igenom
tidskrifter på jakt efter de bilder som motsvarade den
klara bild som jag hade om hur min fotning skulle förverkligas
om jag fick allt att klaffa.

Men jag tänkte inte så mycket på toner som på själva utförandet
och den typ av poser jag ville använda. Så den klara bild som jag
hade på hur det hela skulle fortlöpa kom inte fram i det
inspirationscollaget som jag gjorde. Det insåg jag först när vi gick
igenom det, och då upptäckte jag att collaget var inte bara inspiration
för mig, utan det var också en sorts avstämning med kunden –
så att denne kunde avgöra om det hela var det de tänkt sig
eller om de ville vinkla det åt ett annat håll. Sen hade den också
varit användbar när man visade modellerna vad jag hade tänkt
mig. Så det var lärorikt att inte göra det precis som det var menat.

Det var lite som när man la upp bilderna i tisdags på en möjlig
portfolio och i samma ögonblick som jag la dem där visste precis
vilka bilder jag inte hade fått med mig och som jag så gärna
ville ha där. Det var uttömmande dagar men roliga, och de
startade med en fotografföreläsning och avslutades med
en annan. Leif Claesson kallad Dodo, som tyvärr inte har
någon hemsida, inte vad jag har kunnat hitta. Han gjorde
första multimedia-presentationen med foto, ljud och text där
man klickade sig fram. Den finns att låna på vissa bibliotek
så den kan vara värd att kolla in, bara man får den att funka.
Det var mycket märkliga bilder från Stockholms undre värld,
och då talar jag inte om maffian, utan om det som finns i tunnlar
och kloaker. Och nu i torsdags drog Mats Bäcker in som en frisk fläkt
och visade bilder och pratade om dem, både idémässigt och tekniskt.
Titta på hans hemsida så ser du i alla fall några bilder.

.

.se klassens bildblogg...

...tar sina första steg.

.

.se vernissage x3

Efter att ha försovit mig i morse - jag drömde något intressant,
så mycket minns jag men jag har ingen aning vad tyvärr,
tillräckligt intressant för att inte alls höra min telefon
ringa för att väcka mig eller det telefonsamtal som jag fick
halv nio. Ja, efter en genomgång av vår studiouppgift,
en kamp om knivar och gafflar på matsalen, samt genomgång
av funktionsmakro och camera raw för Photoshop var skoldagen
till ända. Då kollade vi två möjliga utställningslokaler för att
sen bege oss på vernissage, i alla fall den trio som återstod.

Centrum för fotografi hade en biennal Fotografi/video: nu 2009.
Det var väldigt mycket video så det lämnades till ett senare tillfälle.
Vi begav oss vidare till Mynttorget för att kolla vad Galleri Ikon
med ”50 % grått” av fotografen Sara Arnald och Sacre Coeur
med ”Mannequin Friends” av fotografen Robert Blombäck. Det var två
olika idéer och utförande. Jag gillade Saras enkla upphängning och det
fanns många fantastiska bilder, men ingen röd tråd, eller kanske den
röda tråden var att hon själv gillade alla bilder. Det var säkert ett
50-tal bilder. Jag gillade porträtten, särskilt en bild på en man
som tände sin pipa. Det är något speciellt med pipor. Robert hade däremot
nio-tio bilder, i betydligt större storlek, kanske 70x100.

Sacre Coeur är verkligen en vacker inramning för bilderna,
med dess färgglada väggar och spegelklädda dito. Läste precis
angående Saras utställning så är bilderna hämtade ur hennes
fotoblogg, det förklarar utspriddheten av motiv. Då kanske
jag ska ta en titt på bloggen också.

Och när jag ändå är inne på länkar fick jag ett tips av en
fotosida där man kan lägga upp bilder och det fanns mycket
vackra bilder där, så jag gick med och ska väl så småningom
posta någon bild där, har ju försummat lite fotobloggen. Inte för
att jag inte fotar, det har bara inte blivit av att jag har
postat bilder på ett bra tag. Men nu är det ändå första oktober.

Dags att börja.

Kollade igenom Saras fotoblogg lite. Hittade bilden jag fastnade för.
Här är den. Det intressanta är ju att bilderna på bloggen har text
när man rullar musen över bilden. Den texten finns ju inte på
utställning. Texten samverkar bra med bilderna. Men jag är ju svag
för text, det sticker jag inte under stol med.

.

.se utställning 150 meter bild

Ja, då var vernissagen överstökad. Jag vet inte vad de
officiella siffrorna blev. Jag vet inte ens om det
kommer att finnas några officiella siffror på antal
personer som gick runt och såg bilderna. Men det var
riktigt kul. Jag fick helt klart mersmak och det
var underbart härligt att så många vänner kom dit.
Det blir kul att läsa vernissageboken sen. Hann inte
riktigt med det i går. Det blir riktigt varmt i vårt
lilla hörn av skolan där hela klassen huserade.
Det var riktigt fina bilder. Runt två, efter lunchen
fick jag äntligen upp mina bilder tack vare Adrians
hjälp, enda tråkiga var att Carolina var lite småsjuk
så hon blev inte långvarig. Riktigt rakt blev det upphängt
också. Man kan bli nöjd för mindre. Otroligt häftigt
att ha bilder i lite större format, bara att ha a3 som jag
hade var coolt, sen var det andra som valt 70x100. Vinet
och chipsen räckte till kvällens slut, det blev till och
med chips över, och en massa cider, vinet tog slut. Men det
första som tog slut hos oss var glasen. Jag ska försöka
lägga upp lite bilder den här helgen på hela tillställningen.
Ett längre vernissage också, men det är kanske svårt att börja
tidigare om det är en vardag. Fyra timmar flög iväg väldigt
snabbt. Jag vill ha fler utställningar. Har jag sagt att det
gav mersmak. Blir kul att se bilderna på tisdag igen, gå runt lite.

-

.se tredje gången gillt

Äntligen blev bilderna ljusa och fina, så nu är de inramade men inte
upphängda, hann inte riktigt med det, men platsen är bestämd och
det ser riktigt tjusigt ut. Hälften av bilderna är på plats. Två dagar
kvar.

.

.se jagar landskap

Har precis kommit hem från en fyra timmars-promenad
ute vid sjöarna i Haninge, mitt smultronställe
på sommaren och inte bråkdelen så kul på vintern.
I brist på ett landskap som jag ogillade tänkte
jag ta ett landskap som jag älskar på sommaren
men som på vintern inte existerar i princip.
Hela min kropp är nedfrusen efter så många timmar
ute i den friska, än inte så våraktiga luften.

.

.se fotografibiblioteket

I dag hade vi studiebesök på Fotografibiblioteket och det var
en trevlig överraskning. Jag hade nämligen ingen idé om att det fanns
och visste inte heller vad jag kunde vänta mig. Det är väl inte underligt
egentligen att det finns ett bibliotek som ägnar sig enbart åt fotografi,
men ändå hade tanken inte slagit mig.

Det ligger visserligen lite avsides men bredvid Moderna Museet
så till viss del är det väl en naturlig miljö.

Det är ett referensbibliotek så man får inte låna hem några böcker, och
visa böcker har stort samlarvärde och de får man väl bläddra i så länge
som man sätter på sig vita bomullshandskar – som museet står för. Är du
nyfiken på vad som finns kan du titta igenom deras databaser.

Dessutom har de en samling dvd och vhs som man kan titta på plats, allt
från svenska fotografer till utländska dito. De har bara öppet tisdag till
torsdag mellan 13 och 16, men det finns ju alltid en möjlighet att fjärrlåna
böckerna till ett bibliotek nära dig som troligtvis har bättre öppettider.

I tisdags fick vi dessutom leka nyhetsredaktion, på morgonen fick vi våra
fotouppdrag och allt skulle vara färdigt till 13.45. Jag fick bland annat fota
en presskonferens där de bland annat live streamade från Bryssel, det var
ju inte direkt så fotogeniskt att ta bilder på journalister som tittade på en
stor platt-tv, men det var en rolig erfarenhet. Sen var jag på KB och fotade
en bibliotekarie och fick en rundvandring runt huset. Mycket givande. Det
var en väldigt kreativ uppgift av vår lärare eftersom personporträtten vi
gjorde var på människor som var på sina arbetsplatser och inte såna som vi
själva skulle hitta. Det blev mer verkligt.

Fortsätter att fundera på landskapsbilderna som ska vara färdiga på torsdag.
Triptyker ska de vara dessutom. Ett landskap vi gillar och ett vi ogillar.

.

.se ute och fotar

Som översättare gillar jag ordböcker och de omringar mig
när jag sitter och jobbar, har en svag förnimmelse att jag
kanske har sagt det tidigare. Och på nätet finns det gott
om källor att fördjupa sig i. Här är en lite annorlunda
ordbok – som funkar bra med mitt kommande yrke –
fotograf. Bild och ord, en bra kombination.

I dag har jag varit ute och fotat hela dagen. Jag skulle
fota en yrkesgrupp och koncentrera mig på en person. Sagt
och gjort. Jag hade fyra idéer och de var parade två och två
om man kollar rent geografiskt. Den första var hissföraren
på Katarinahissen. Jag började med att ta bilder på själva
strukturen genom vilken hissen färdas uppåt. Sen fotade
jag närmare och närmare och till slut – när det inte fanns
några som väntade på att få åka upp – tryckte jag ner hissen.
Jag betalade tio spänn för att åka upp och väl i hissen frågade
jag honom om jag kunde ta några bilder på honom, efter att
försökt förklara att jag gick en fotoutbildning, vet inte riktigt
hur mycket av det han förstod. Men hur som helst blev svaret
nej. Han sa att han hade fått frågan många gånger och att han
alltid sa nej. Ja, ja, tack och hej. Klev av hissen och tog lite bilder
från toppen. Underbar utsikt och eftersom jag är lite svag för
att fota människor från ovan så trotsade jag den bitande vinden
och tog en massa bilder.

Sen var det dags för mitt andra försök, men jag skulle börja
liksom förra gången med lite generella bilder, så jag tog några bilder
från ovan. Sen gick jag ner, ville inte ge hissföraren dåligt samvete
eller tio kronor för att ta mig ner. Nästa stopp var färjan som går
mellan Slussen och Djurgården. En av mina favoriter. Tanken var
att fråga kapten om han hade nåt emot att jag fotade honom. Så
jag frågade killen som kollade biljetterna om jag kunde prata med
kapten, och förklarade vad det gällde. Han log och sa, du har tur,
det är rätt kapten idag. Så han anropade kapten och sa att det var
en kille som ville komma upp och surra. Kapten frågade om jag var
snäll. Biljettkontrollanten lyfte på axlarna och fick ett okej från
kapten. Så jag gick upp till styrhytten – om den nu heter så – var lite
osäker på terminologin under hela den tid som jag pratade med
kapten, men han var riktigt trevlig och gick med på att bli fotad.
Vi hade riktigt trevligt och jag åkte tre eller fyra vändor framför
och tillbaka. Efter klev jag av på Djurgården och funderade på
att prova mina två andra idéer också, men då ringde morsan och
sa att teatern var inställd. Mmmm, the show must go on – trodde
jag var ett mantra i teatervärlden, men, men. Så jag gick i stället
och hämtade min brorsa och vi tog oss runt lite bokhandlar och
tittade på bokrean. Vi åt hela familjen sen på en kinakrog och sen
hann det bli några bilder i snön på vägen till centralstationen.

Eftersom jag inte lägger upp några bilder än så tänkte jag att
ni kunde roa er med en ganska häftig idé som jag såg i dag när
jag började gå igenom alla mina rss-länkar som har legat i dvala.
Ett 100 meter långt fotografi.

Och jag lämnar er med en bild om en fysikalisk landvinning.

.se Ewa Stackelberg

Tredje dagen på GFU och vi hade besök av Ewa Stackelberg,
efter lite tekniska missöden kunde föreläsningen börja. Jag
hade inte alls koll på vem hon var eller vad hon hade gjort.
Hon pratade om pågående och avslutade projekt , och om
processen att hitta motiv till projekten. Hennes råd var att
söka inom sig efter motiven. Och det är som en kompis
brukar säga, du behöver inte åka utomlands för att gå på
safari – det är väl sant till en viss grad. Det finns mycket
hemma som man kan fota, sen kanske jag inte hittar
Afrikas fem stora i Stockholm, men man kan ju gå på
människosafari. Vilket är vad jag ska göra i morgon, jag
gör ett nytt försök på porträttjakt. Vi får hoppas att jag
fångar in nån.

Men för att återgå till Ewa så började hon berätta om
ett projekt som handlade om vatten, foton som sen
skulle finnas på ett sjukhus. De var vackra och enkla.
Sen gick hon över till att prata om ”fotogram”. Det hela
började som ett sorgearbete efter att hennes man dött
i en flygplansolycka i Costa Rica. Innan kroppen repatrierades
anlände bland annat en trasig kamera – välinpackad i en
platspåse, tillsammans med jord från platsen där planet
kraschade. Det var början till vad som skulle bli en utställning
och en bok ”Berättelser för levande” eller ”Tales for the living”.

Jag blev helt fascinerad av vissa bilder och arbetssättet,
eftersom hon jobbar med färgpapper var hon tvungen att arbeta
i totalmörker, så hon får känna sig fram. Visserligen kanske hon
får hjälp av de första ljusexponeringen för att se hur allting
ligger. Fotopapperet blir ett negativt. Arbetssättet gjorde att
hemska saker som ett hästhuvud, inälvorna av ett djur eller
till och med små döda möss blev till nåt vackert. Oväntat vackert.

När hon berättade hur hon hämtade hästhuvudet från ett nödslakteri
och lade det i en dramaten och åkte tunnelbana tillbaka till studion
kunde jag inte låta bli att småle åt tanken att ingen i sin vildaste
fantasi kunde ha anat vad som låg där. Andra tanken gick osökt till
italienska maffian och Gudfadern-filmen.

Bilderna är direktlänkade från en fotoblogg som heter F-Stop.
Och där kan ni hitta fler bilder och mer information om Ewa.
Bland annat finns det några bilder ur hennes serie De unga,
där hon i ett mörkt rum tar en bild i bulb-läge – tror jag – och
målar fram personerna med ljus.

Tales of the living, part 1
Tales of the living, part 2

Invited guest: Ewa Stackelberg (1)
Invited guest: Ewa Stackelberg (2)
Invited guest: Ewa Stackelberg (3)

Och här är hennes senaste projekt som handlar om barndomen.

.