.se fotografens blick på dagens krig

På tal om det kom jag precis på att jag måste leta rätt på mitt inlägg om
krigsfotografer som jag inte har publicerat än men som jag skrev för ett
bra tag sen. Jag hoppas att jag hittar det. Jo, hur som helst, rubriken är
titeln på en föreläsning som Instituto Cervantes har på måndag med årets
WPP-vinnaren Samuel Aranda och svenske fotografen Martin Von Krogh.
Intressant är bara förnamnet. Mer om det här.

.

.se bland påvar...

...påvebullor, mord, äktenskapsbrott, kärlek och krig.
Ja, det är mycket som händer när människor och makt
är inblandade vare sig det är i Vatikanen, Italien,
Spanien eller någon annanstans.

Och vad snabbt vi glömmer allt som hänt. Historieberättarna
gör att vi minns, i alla fall deras förståelse av det som hänt.
Filmatiseringarna av historiska händelser är troligtvis med
största sannolikhet mer tidsfördriv än något annat, fast
å andra sidan så väcker de ett intresse för det som hände då.
Och när Vatikanen är inblandad så blir det lite översättning
från latin och från Bibeln. Machiavellis ”Fursten” som jag
inte har läst sägs förespråka det César Borgia – Cesare Borgia
är den italienska stavningen och den som NE har anammat,
men jag vet inte om jag kommer att göra det eller låta det stå
på spanska - gjorde under sin tid i makten.

Men nu får det räcka med familjen Borgia för ett tag,
i alla fall till på fredag.

På tal om kärlek och krig såg jag första avsnittet av
Krig och fred, och det fick räcka. Den var lång och den kändes
som avslutad. Lite kärlek, lite krig och lite fred. För er
som har missat det och har lite tid att döda så finns den
här.

.

.se om Capa

På trettondagen var jag på Nobelmuseet och såg deras
Robert Capa-utställning. Man kan säga att det var i herrans
tid för det var utställningens sista dag. Bättre sent än aldrig.
Första dagen på en utställning är ett vernissage, men vad
heter sista dagen? Det var en svår nöt att knäcka…

Så vem var denne Robert Capa kan man undra, särskilt om
man inte är så insatt i fotografins värld och varför Nobelmuseet.
Ja, denne man hette André Friedmann och föddes i Budapest,
man kan säga att Robert Capa förkroppsligade allt som vi skulle
koppla med en krigsfotograf. Myten om honom är nog större
än han själv, och ett av de mest kända krigsfotografier, vars titel
lyder: ”Loyalist Militiaman at the Moment of Death, Cerro Murciano,
September 5, 1936”, påstås i bland annat “Blood and Champagne:
The Life and Times of Robert Capa” vara iscensatt. Samtidigt som
andra påstår motsatsen. Sanningen? Ja, den finns väl nånstans på vägen.
Men det kan vara intressant att läsa Alex Kershaws Capa-biografi,
annars finns ju Capas egen skildring ”Slightly Out of Focus” om hans
rapportering under andra världskriget. Capa dog den 25 maj 1954 när
han trampade en mina i Vietnam. Nog om krig och död.

Utställningen hette passande nog krig och fred, och det är i fredsbilderna
som nobelmuseet kommer in, för det fanns porträtt på flera litteraturpristagare,
bland annat John Steinbeck, William Faulkner och Ernest Hemingway.
Även om vissa av dem fick nobelpriset efter att Capa dött.

Robert Capa grundade även bildbyrån Magnum Photos, som förekommit
i några blogginlägg tidigare, i Paris 1947 tillsammans med
Henri Cartier-Bresson, David Seymour och George Rodger.

Efteråt blev det en promenad i gamla stan, och lite härligt kvällsfotografering
före fotbollsträningen.

.se hur gamla brev får liv

På väg hem från en fest häromdagen, var det nån som hade lämnat
Corriere della Serra på tunnelbanan och eftersom klockan var strax
efter ett på natten och det väntade mig en lång, lång, lång nattbussresa
hem så tog jag den så att jag skulle ha nåt att göra.

Det är inte ofta jag läser nåt på italienska, och vissa ord var svårtydbara,
men längst bak fanns ju en "Sudoku diabolico", ja, en djävulssudoku för de
oindvigda i de romanska språken. Och nog var den djävulsk allt. Jag lyckades
inte lösa den, får skylla på bussens oavbrutna skakande. Så i stället började
jag läsa tidningen, eller snarare ögna igenom den.

Men jag hittade en intressant nyhet som deras Londonkorrespondent
rapporterat om. Det handlade om en engelsk soldats brev hem från fronten,
han befann sig i en skyttegrav nånstans i Italien - därav det italienska
intresset i historien - i det krig som president Wilson döpte till "kriget
som skulle bli slutet på alla krig".

Harry Lamins sonson hittade breven och publicerar dem samma dagar
som de skrevs 90 år senare. Ni hittar detta pågående tidsdokument
på wwar1.blogspot.com. Jag har inte hunnit kolla igenom sidan, men
jag tycker att det är en intressant idé, som skulle kunna kopieras och
ge oss möjlighet att följa andra brevskrivare, ett sätt att få lite historia,
och ge orden i breven ett nytt liv.