.se E.E. Cummings

En av mina favoritpoeter. Har du inte läst honom gör det.
Det är magi. Nu har de gett ut två skivor där han läser dikter.
Det blir en historisk resa eftersom de här inspelningarna gjordes
mellan 1943 och 1958. Tror jag, måste jag tillägga. Har precis
sett på Spotify att de här skivorna har kommit ut, så jag vet
inte så mycket mer än det som står där, och det är inte mycket.

.

.se filmer

Ja, jag lovar att det kommer ett intressant inlägg snart,
dock inte i dag, eller ja, det här är väl också intressant
men det är inte så mycket om mina egna tankar förutom
att dikten är min favorit.



Och när vi ändå är inne på videofiler så såg jag den här i går.


.

.es En algún lugar adonde nunca he ido

Que mejor manera para inagurar el blog en castellano
que con la poesía que ya respira en este hogar, en inglés
y en sueco. Es la traducción de José Casas, sacado de la
antología poética Buffalo Bill ha muerto, de la editorial
Hiperión.

En algún lugar adonde nunca he ido,gozosamente más allá
de toda experiencia,tus ojos tienen su silencio:
en tu gesto más delicado hay cosas que me rodean,
o que no puedo tocar porque están demasiado cerca

tu mirada más leve me abrirá sin esfuerzo
aunque me haya cerrado como unos dedos,
tú siempre me abres pétalo a pétalo como abre la Primavera
(tocando hábil,mistenosamente)su primera rosa

o si tu deseo fuera cerrarme,yo y mi vida
nos cerraremos muy delicadamente,de repente,
como cuando el corazón de esta flor imagina
la nieve cayendo cuidadosamente por todas partes;

nada de lo que podamos percibir en este mundo iguala
el poder de tu intensa fragilidad:su textura
me domina con el color de sus países,
produciendo muerte y eternidad a cada latido

(no sé qué hay en ti que se cierra
y se abre;pero algo en mí comprende
que la voz de tus ojos es más profunda que todas las rosas)
nadie,ni siquiera la lluvia,tiene unas manos tan pequeñas

.uk somewhere i have never travelled, gladly beyond

somewhere i have never travelled, gladly beyond
any experience,your eyes have their silence:
in your most frail gesture are things which enclose me,
or which i cannot touch because they are too near

your slightest look will easily unclose me
though i have closed myself as fingers,
you open always petal by petal myself as Spring opens
(touching skilfully,mysteriously)her first rose

or if your wish be to close me, i and
my life will shut very beautifully ,suddenly,
as when the heart of this flower imagines
the snow carefully everywhere descending;
nothing which we are to perceive in this world equals
the power of your intense fragility:whose texture
compels me with the color of its countries,
rendering death and forever with each breathing

(i do not know what it is about you that closes
and opens;only something in me understands
the voice of your eyes is deeper than all roses)
nobody,not even the rain,has such small hands

I found this clip:

.se någonstans dit jag aldrig rest, långt bortom

Min tolkning av dikten:

någonstans dit jag aldrig rest, långt bortom
all upplevelse, har dina ögon sin tystnad:
i din mest sköra rörelse finns det saker som innesluter mig
eller som jag inte kan röra eftersom de är för nära

din minsta blick öppnar mig med lätthet
fast jag har slutit mig som fingrar,
öppnar du mig alltid blad för blad liksom Våren öppnar
(omsorgsfullt berörande, gåtfullt) sin första ros

eller om din önskan är att sluta mig, jag och
mitt liv kommer att slutas väldigt vackert, plötsligt,
som när denna blommas hjärta föreställer sig
snöns överallt fallande stillhet;

inget av de vi skall förnimma i denna värld är som
styrkan i din intensiva bräcklighet: vilkens struktur
förmår mig att med färgerna av dess länder,
återgiva död och evighet med varje andetag

(jag vet inte hur du gör när du sluter och
öppnar; men något inom mig förstår
dina ögons röst är djupare än alla rosor)
ingen, inte ens regnet, har så små händer

.se nu är det dags

I bloggens andra månad av existens gör dikterna inträde.
Både gamla och nya. Ja, vi får se.

Dikterna är min musik, min röst. Orden är det enda instrument
som jag nån gång hoppas bemästra. Jag har lagt på hyllan
drömmarna om piano-, gitarr- och sax-spel och det kan nog
de flesta grannar tacka gudarna för. Kanske om man skulle bo
i en sån där lägenhet som hade en brandtrappa utanför, där man
kunde sitta ute på varma sommarkvällar och dra melankoliska
andetag på saxen, ja, kanske då skulle jag sitta där och förgylla
de herrelösa katternas nätter med alla dessa toner som tills vidare
får vänta i tysthet.

För länge sen hände en ganska rolig sak som är kopplad till en
av mina favoritpoeter E. E. Cummings och en dikt vars första rad
börjar med somewhere i have never travelled, gladly beyond.
Det är en av de första dikterna som jag frivilligt lärde mig utantill
och den kom till mig under en filmkväll.

Filmer har öppnat många dörrar för mig, upptäckt världar och väckt
intresse för saker som jag glömt eller inte trodde att jag kunde vara
intresserad av.

Hur som helst så hände det här i Stockholms universitet på den tiden
då det fanns en anslagstavla efter att man kommit in genom första
dörrarna till biblioteket. Av nån anledning togs den bort.

Det var där man kunde skriva var man satt nånstans och man kunde
även se om några vänner var på plats och pluggade. Det var som en
primitiv version av MSN, och med hjälp av den kunde man planera
fikapauserna under dagen. En dag satte jag upp en dikt, den som jag
nämner ovan och skrev det vanliga, jag sitter på vanliga platsen. Fika?
Eller nåt. Kommer faktiskt inte ihåg exakt vad jag skrev och lappen
försvann från anslagstavlan. Nu visade det sig att jag hade skrivit ut
dikten från ett mejl, så min mejladress stod med i papperet,
och mycket riktigt fick jag ett mejl av den som tagit det.

Det blir mer om det senare, visar det sig. Jag började nämligen söka
efter mejlen som rimligtvis borde finnas här nånstans, och nu är jag
glad att jag sparat alla mina mejl, sen det hela begav sig.

Håller på att läser några från 1998 nu. Men som sagt fortsättningen följer.

Jag lämnar er med Cummings.