På tal om det kom jag precis på att jag måste leta rätt på mitt inlägg om
krigsfotografer som jag inte har publicerat än men som jag skrev för ett
bra tag sen. Jag hoppas att jag hittar det. Jo, hur som helst, rubriken är
titeln på en föreläsning som Instituto Cervantes har på måndag med årets WPP-vinnaren Samuel Aranda och svenske fotografen Martin Von Krogh.
Intressant är bara förnamnet. Mer om det här.
Det är ett kort klipp på cirka fyra minuter hämtat från SVT Play och det är tillgängligt endast till den 17 oktober så passa på. Fotografen Eddy van Wessel talar om vad som gör en bild stark och hur han upplever att fotografera i krig. Han berättar också om varför han valt att fota analogt. Intressant och tänkvärt.
Jag har länge funderat på att skriva om etik och fotografi och jag har bestämt för mig att jag började skriva om Kevin Carter just av den anledningen, men jag har ingen aning om var de anteckningarna finns. Eller jo, jag tror det, men eftersom jag är nere i Spanien har jag ingen nytta av den vetskapen.
***
Nu har jag gjort ett tidshopp eftersom jag väntade tills jag kom hem för att ta tag i hela historien, tyvärr har jag inte lyckats finna det jag skrev om Carter, eller de anteckningarna jag hade gjort.
Jo, det hela började med en bild av Kevin Carter och historien bakom bilden och fotografen. Bilden gav honom Pulitzerpriset 1994, och några månader senare tog han livet av sig. Nedan ser ni bilden i fråga.
Det är en bild som är omvälvande. Ett hungrigt barn och en avvaktande gam. Barnet kämpar för att ta sig fram till en matutdelningsplats under hungersnöden i Sudan 1993.
I dödsrosslingarna av Sydafrikas Apartheid verkade fyra våghalsiga fotografer som gick under namnet Bang-Bang Club, som en referens till kulorna som ven runtomkring dem när de fotograferade. De fyra fotograferna hette Kevin Carter, Greg Marinovich, Ken Oosterbroek och Joao Silva.
Han intervjuas av NPR. Vi får bland annat höra ett klipp ur filmen där Kevin Carter pratar just om den ovan nämnda bilden.
Det är ett moraliskt dilemma, ska man bara dokumentera eller ska man handla och hjälpa till. Det är klart att det finns ett tredje alternativ. Ta bilden och sen hjälpa. Men just handlingen att ta bilden före gör att Carter sågs av Västvärlden som en större gam än den som porträtteras i bild. Ingen vet vad som hände med flickan i bilden, men utsikterna var väl allt annat än lovande. Jag förstår vikten av att ta bilden, men kanske han borde ha gjort som Nick Ut när han tog den berömda bilden på en flicka som springer efter att ha fått napalm över sig. I bildtexten i länken står det att Nick minns hur flickan slät av sig kläderna och skrek att det var för varmt och att han hällde vatten från sin vattenflaska för att svalka ner henne och att han sen körde barnen till sjukhuset.
Detta skedde i Vietnam den 8 juni 1972. Flickan som heter Kim Phuc överlevde och har i dag bland annat en stiftelse och är goodwillambassadör för Unesco.
För att läsa mer om Carter öppna den här länken på H2G2. Om du undrar vad H2G2 är så är det inget mindre än Liftarens Guide till Galaxen – Jordupplagan.
Nedan kommer ett videoklipp där några studenter tar upp problematiken.
