Jag undrar lite över vad som är djurparkernas skäl att vara
eller inte vara. Jag trodde i min naivitet att det handlade om
att på något sätt säkra djurens fortplanting, underlätta studier
och möjliggöra oss stadsmänniskor att se djur som vi i princip
aldrig skulle se i det vilda. Nu har en djurpark avlivat en helg
vargflock bara för att djuren tagit sig ut ur deras inhägnad.
Det var två unga hannar som lyckats ta sig under varghägnet
in till kronhjortarna bredvid. Det kan ju tyckas vara dumt att ha
levande föda i hägnet bredvid ett rovdjur. Tydligen så är det
svårt att hålla kvar vargarna i fångenskap när de väl får för sig
att det är dags att ge sig av. Mer om allt i
DN.
Å andra sidan så var tydligen den vargsäkra inhägnaden inte
så vargsäker eftersom de lyckades ta sig ut. Varför är det
vargarna som ska dö för en dålig byggd inhägnad? Var det
den enda lösningen? Motsäger den inte sig djurparkens
raison d'être – kändes som ett lämpligt ord att använda,
det är inte ofta man svänger till med ett franskt uttryck.
Kan vi inte skapa ett naturreservat för vargarna? Där de kan
röra sig fritt och leva utan att oroa sig för jägarnas eller
djurparkspersonalens kulor. Ett område som är större
än de små inhägnader som vargarna har i dagsläget och dit
man kan åka på safari. Där man under kontrollerade former
kan få en inblick i vargens habitat, i stället för att ha dem fångade
i vår närhet.
För mig har djurparkerna alltid varit ett sätt att se vilda djur –
även om de är i fångenskap – närmare än så har jag inte kommit
elefanter, giraffer, järvar, kängurur, vargar eller isbjörnar. Det är där
jag känt en giraffs tunga, klappat på spindlar och ormar och blivit biten
av en känguru. Det är kanske där jag kommer att simma med delfiner
om det inte sker ute i något hav någonstans någon gång. Vi får väl se.
Hur som helst så var det en tråkig nyhet.
.
