.se poesi och bilder

Jag har varit inne på det förr, men det börjar bli allt tydligare.
Jag vet inte om det är så, men det verkar som om det blir en
ganska stor konflikt dem emellan, i alla fall när det gäller mina
egna bilder och möjligheten att illustrera dem med bilder.

Jag bad en illustratör om hjälp men han återkom och sa att det
där "är något du måste göra själv" och "Det behövs inte, för
dikterna har redan sina bilder i dem." Och visst, de skrevs inte
för att bli illustrerade med bilder. Å andra sidan betyder det inte
att de inte kan bli illustrerade, däremot tror jag inte att jag kan
göra det. Inte med dem i alla fall. Får nog börja på ny kula där.

Tål att tänkas på. Jag vill ju fläta samman text och bild, för de
är två delar av mig. Vi får väl se om jag lyckas eller inte.

.

.se Szymborska...

...har dött. Hon var en av mina favoritpoeter. Har du inte läst henne
så tycker jag att det är dags. Här är New York Times dödsruna.

.

.se Tomas Tranströmer...

...fyllde 80 år för knappt en månad sen. Ligger som vanligt lite
efter i rss-flödet men i dag såg jag ett bildspel där man läste
upp diktrader och fotografen Peter Frennesson tolkade dem
i bilder. Svårt men inspirerande. Det är precis vad jag försöker
göra. Får återkomma om jag lyckas.

Du ser det här. Det är Sydsvenskan som ligger bakom.

Han är en av mina favoritpoeter så jag måste låta honom själv prata.



Ännu en kortis.



Och vi avslutar med ett pris för Tranströmers verk.



.

.se kärlekens filosofi

Stötte på några rader av en Shelley-dikt och föll för dem.
De går så här:

And the sunlight clasps the earth,
And the moonbeams kiss the sea;--
What are all these kissings worth,
If thou kiss not me?

Dikten heter "Love's Philosophy". Här är en uppläsning av hela.


.

.se 1:a december

Japp, då var vi inne på årets sista månad. I lördags var
jag på en trevlig fest som slutade med gitarrspel, både
klassiska sådana, elektriska och något märkligt instrument
som var någon typ av minigitarr som hette något som jag
inte la på minnet. Men det var god mat, trevligt sällskap
och riktigt kul. Det blev lite Lily-Brik-snack. Poesisällskap
och diktskrivande så när de flesta hade gått blev det lite
poesiläsning ur min lilla svarta bok som mest har
blogganteckningar nu för tiden, plus en massa anteckningar
om foto och annat. Lily-Brik ja, det är kanske dags att blåsa
nytt liv i damen. Sen blev det egenkomponerade låttexter med
musik, så det hela slutade sent, så pass sent att jag missade
sista tåget med två minuter, men möttes av en ersättningsbuss
för tåget. Ja, vad ska man göra annat än att tacka och ta emot.

.

.se nog small det allt...

...men inte riktigt som jag ville.

Det är helt okej att folk är glada över att deras lag vinner.

Det känns som om jag tjatar om det här, men jag kan fortfarande
inte förstå glädjen att driva med ett lag som förlorar. Men det
beror väl på hur man är funtad helt enkelt. Liverpool spelade
suveränt och Real Madrid var för passiva, men de spelade i alla
fall hela matchen, även om det stod 3-0.

Sen var de första två målen tveksamma, minst sagt, men vad gör det.
De är redan dömda så, så det går inte att göra nåt åt saken. Robben
hittade aldrig in i matchen, Marcelo gjorde det ganska bra. Raúl
kämpade och hade ett par målchanser men de satt inte tyvärr.
Higuaín gjorde mål på offside. Och Casillas var strålande.

5-0 totalt. Eller 6-0 om vi ska se det på de tre matcher - jag tror
inte att de har möts fler gånger, inte i Champions League/Europacupen -
som de två lagen har möts. Dåligt facit, men vi får se fram emot
nästa år i stället och än så är det många ligamatcher kvar.

Villareal gick vidare i alla fall. Och jag tycker synd om
Sporting Lissabon som förlorade 7-1 i dag. Man kan inte säga
att det var en målsnål åttondelsfinal-omgång i väntan
på vad som sker i morgon.

Kollade in forumet på nätet lite snabbt och som vanligt
är det de som gläds åt att Real Madrid åkte ut. Det är
ju trevligt för de små liven. Och det är väl ganska
knäckande för så många att Raúl är så överlägsen alla
andra spelare. Förståsigpåarna tycks inte förstå så
mycket av fotboll förutom statistik och ändå passar
bara statistiken när de själva känner för det. De förstår
inte att man håller på ett lag för att man är uppvuxen
med det eller av tusen andra anledningar.

Inte nödvändigtvis att de alltid är bäst. Och det är väl
klart att man alltid hoppas på sitt lag, oavsett om de
förlorat 0-1 eller 0-5, för hoppet är det vackra med
fotboll. Att det alltid är möjligt oavsett hur omöjligt
det är. Och de som inte förstår det, förstår inte fotboll.

Det handlar inte om fotbollens rättvisa eller orättvisa,
det handlar om fotbollens möjligheter. Fotboll är poesi,
och i den liknelsen är väl domarna punkter, komman och
alla andra skiljetecken. Ibland lyckas de få matchen att
flöda, ibland hamnar punkten på fel ställe, kanske där
det inte borde ha funnits nån.

Så upp med huvudet, det kommer fler matcher, fler vinster
och säkert fler förluster... men det är kanske där man lär
sig att vinna. Ja, utan tvivel.

.

.se att göra

Två intressanta utställningar under samma tak, nämligen Modernas.
Andy Warhols ”Andra röster – andra rum” håller på fram till den
fjärde maj och det kan ju vara intressant att se lite mer av Warhol,
även om jag måste erkänna att han inte övertygat mig. Den andra
utställningen är ”Tid & Plats: Rio de Janeiro 1956-1964” och den
håller på till den 6 april. Godsaker från den utställningen förutom
att man kan se den till bossa nova-toner är att den 30 mars 15.30
är det en konsert med Stockholm Bossa Nova Quartet. Dessutom
är det filmvisningar – med engelska undertexter. Dubbelkolla tider
på Modernas hemsida.

Söndagen den 24 februari
13.00 O padre e a Moca, 1964 (86 min)
15.00 O ano em que Meus Pais Saíram Férias, 2006 (104 min)
Söndagen den 9 mars
13.00 Terra em Transe, 1967 (115 min)
15.00 Casa de Areia, 2005 (114 min)
Söndagen den 16 mars
15.00 Dois Filhos de Fransisco, 2005 (129 min)

Annat som jag inte vill missa och passar på att tipsa om:

Finlandsintistutet
www.finlandsinstitutet.se
Poeten Eeva Kilpi – berättar om livet och skrivandet. 11 mars.

Goethe-institut
www.goethe.de/ne/sto
Fotouställningen ”Leica 24x36 – a change in perspective” 18 mars-24 april.

Cervantes
www.cervantes.se
Fotografins roll – utställning om modern spansk fotografi, -14 mars

Det kommer nog fler grejer så småningom.

.es En algún lugar adonde nunca he ido

Que mejor manera para inagurar el blog en castellano
que con la poesía que ya respira en este hogar, en inglés
y en sueco. Es la traducción de José Casas, sacado de la
antología poética Buffalo Bill ha muerto, de la editorial
Hiperión.

En algún lugar adonde nunca he ido,gozosamente más allá
de toda experiencia,tus ojos tienen su silencio:
en tu gesto más delicado hay cosas que me rodean,
o que no puedo tocar porque están demasiado cerca

tu mirada más leve me abrirá sin esfuerzo
aunque me haya cerrado como unos dedos,
tú siempre me abres pétalo a pétalo como abre la Primavera
(tocando hábil,mistenosamente)su primera rosa

o si tu deseo fuera cerrarme,yo y mi vida
nos cerraremos muy delicadamente,de repente,
como cuando el corazón de esta flor imagina
la nieve cayendo cuidadosamente por todas partes;

nada de lo que podamos percibir en este mundo iguala
el poder de tu intensa fragilidad:su textura
me domina con el color de sus países,
produciendo muerte y eternidad a cada latido

(no sé qué hay en ti que se cierra
y se abre;pero algo en mí comprende
que la voz de tus ojos es más profunda que todas las rosas)
nadie,ni siquiera la lluvia,tiene unas manos tan pequeñas

.se någonstans dit jag aldrig rest, långt bortom

Min tolkning av dikten:

någonstans dit jag aldrig rest, långt bortom
all upplevelse, har dina ögon sin tystnad:
i din mest sköra rörelse finns det saker som innesluter mig
eller som jag inte kan röra eftersom de är för nära

din minsta blick öppnar mig med lätthet
fast jag har slutit mig som fingrar,
öppnar du mig alltid blad för blad liksom Våren öppnar
(omsorgsfullt berörande, gåtfullt) sin första ros

eller om din önskan är att sluta mig, jag och
mitt liv kommer att slutas väldigt vackert, plötsligt,
som när denna blommas hjärta föreställer sig
snöns överallt fallande stillhet;

inget av de vi skall förnimma i denna värld är som
styrkan i din intensiva bräcklighet: vilkens struktur
förmår mig att med färgerna av dess länder,
återgiva död och evighet med varje andetag

(jag vet inte hur du gör när du sluter och
öppnar; men något inom mig förstår
dina ögons röst är djupare än alla rosor)
ingen, inte ens regnet, har så små händer

.se nu är det dags

I bloggens andra månad av existens gör dikterna inträde.
Både gamla och nya. Ja, vi får se.

Dikterna är min musik, min röst. Orden är det enda instrument
som jag nån gång hoppas bemästra. Jag har lagt på hyllan
drömmarna om piano-, gitarr- och sax-spel och det kan nog
de flesta grannar tacka gudarna för. Kanske om man skulle bo
i en sån där lägenhet som hade en brandtrappa utanför, där man
kunde sitta ute på varma sommarkvällar och dra melankoliska
andetag på saxen, ja, kanske då skulle jag sitta där och förgylla
de herrelösa katternas nätter med alla dessa toner som tills vidare
får vänta i tysthet.

För länge sen hände en ganska rolig sak som är kopplad till en
av mina favoritpoeter E. E. Cummings och en dikt vars första rad
börjar med somewhere i have never travelled, gladly beyond.
Det är en av de första dikterna som jag frivilligt lärde mig utantill
och den kom till mig under en filmkväll.

Filmer har öppnat många dörrar för mig, upptäckt världar och väckt
intresse för saker som jag glömt eller inte trodde att jag kunde vara
intresserad av.

Hur som helst så hände det här i Stockholms universitet på den tiden
då det fanns en anslagstavla efter att man kommit in genom första
dörrarna till biblioteket. Av nån anledning togs den bort.

Det var där man kunde skriva var man satt nånstans och man kunde
även se om några vänner var på plats och pluggade. Det var som en
primitiv version av MSN, och med hjälp av den kunde man planera
fikapauserna under dagen. En dag satte jag upp en dikt, den som jag
nämner ovan och skrev det vanliga, jag sitter på vanliga platsen. Fika?
Eller nåt. Kommer faktiskt inte ihåg exakt vad jag skrev och lappen
försvann från anslagstavlan. Nu visade det sig att jag hade skrivit ut
dikten från ett mejl, så min mejladress stod med i papperet,
och mycket riktigt fick jag ett mejl av den som tagit det.

Det blir mer om det senare, visar det sig. Jag började nämligen söka
efter mejlen som rimligtvis borde finnas här nånstans, och nu är jag
glad att jag sparat alla mina mejl, sen det hela begav sig.

Håller på att läser några från 1998 nu. Men som sagt fortsättningen följer.

Jag lämnar er med Cummings.