...påverkar hur vi angriper den. Det handlar lite om att se saker och ting på ett positivt eller negativt sätt. För när man gör något roligt är det lättare att göra det, och oftast blir det bättre. Det här kom jag att tänka på när jag såg en videofilm, som egentligen är reklam.
Glädjen finns i glädjens väntrum. Jag ska förklara mig, eller snarare parafrasera en spansk vetenskapsman som heter Eduard Punset. Han har ett tv-program som heter Redes som jag aldrig har sett och jag känner enbart till honom sen i dag. För ungefär fyra-fem timmar sen när jag loggade in i facebook och såg att en vän i Spanien hade blivit ”fan” av honom. Så nyfiken som man är gick jag in i ”fan”-sidan och läste några av kommentarerna, det handlar om en person, om jag har förstått det rätt som vill göra vetenskapen tillgänglig för fotfolket. Jag lyssnar på en youtubelänk där Eduard befinner sig i Puebla, i Mexiko och håller en monolog. Frasen som jag börjar det här inlägget med kommer ungefär efter en tretton minuters tal. Men det var inte den första frasen som jag fastnade för när han pratade, utan det var en liknelse om vetenskapen.
Eduard sa följande:
”Marx decía de los monetaristas, para él eran los científicos… Decía: 'trabajan, piensan en un pozo, sabiendo cada vez más de menos, hasta que lo saben todo de nada.'” Som i en svensk översättning ungefär skulle låta som följer:
”Marx sa att monetaristerna, för honom var det vetenskapsmännen… Han sa att när de jobbar tänker de på en brunn, de vet mer och mer om mindre, tills de vet allt om inget.”
Det är många intressanta tankar som ryms under de 28 minuterna som han pratar. Jo, men om vi ska återgå till det han sa om glädjen och glädjens väntrum, så sa han att hans hund som nu är död, eller dematerialiserad, lärde honom en läxa innan hon dog. Varje dag när han skulle få mat, så hoppade hunden som en galning, skuttade och skällde så att Eduard knappt kunde gå ut till terrassen för att lägga ner hundskålen.
Han sa att det var hundens sanna glädje, i glädjens väntrum, eftersom glädjen var att hon skulle få mat. Sen när skålen låg där så åt hunden ibland, och ibland struntade hon i maten. Det var som en annan hund. Just när han sa det tänkte jag på brorsan och hans hund och katter. Där är det också kalabalik när det är matdags, men där blir all mat alltid uppäten. Glädjen för maten utmynnar i ett matfrosseri.
Efter alla dessa grå dagar gör solens än inte alltför varma strålar att man blir glad. Det är dags att öppna dörrarna och njuta av solen.
Vi har alla olika nivåer för att uppnå glädjen. Och de nivåerna är inte alltid konstanta kan jag tänka mig. Jag skriver glädje, jag kunde ha skrivit lycka eller kanske till och med kärlek...