.se drömtydningar

Ibland hamnar man på nån sorts mellanläge mellan vad som
är verkligt och vad som är dröm och det är möjligtvis febern
som är den stora boven, men medan jag sov och bitvis frös
kom jag fram till logiska lösningar, kombinationer med färger
på kläder och antal, alltid i en häxbrygd som skulle leda till att
jag skulle bli frisk, för visst fan är det trist att vara sjuk. Jag vet
inte riktigt när det bröt ut, men det är väl till stor del den bedrägliga
solens fel, för plötsligt verkade allt så underbart vackert, varmt
och det var ju inte det. Visst, kylan gör inte att man blir sjuk hör
jag nån säga, visst, ta den där om Rödluvan också. Det gör ont att
hosta och jag har knappt nån röst. Vi får se om maten ger mig
styrka eller om det också är en skröna. Får väl återgå till mina drömmar
efteråt och se om jag hittar nån lösning.

.se tiden räcker till

Varför är vi människor som vi är? Ständigt på jakt efter nåt, sällan
nöjda med det vi har. Ligger det i vår natur att tro att gräset är
grönare på andra sidan staketet? Det finns ju alltid rum för förbättring,
det råder det väl inga tvivel om, men frågan är om alla verkligen är
intresserade av att bli bättre. Jag slås av det ständigt när jag hör folk
jämföra jobb och tycka synd om nån som jobbar med nåt som kanske
ligger under deras kapacitet eller som vissa anser vara ett dåligt jobb.

Vem säger att det är i jobbet som vi ska förverkliga oss? Ja, det kan
ju vara så att man anser att det är en vettig tanke eftersom vi tillbringar
så mycket tid där och knappt orkar med nåt annat under stora tidsperioder
av våra liv. Det må stämma, men ändå. Tvingar vi på våra egna drömmar
på andra personer för att må bättre själva?

Jag vet inte. Jag har lyssnat rätt mycket på en kille som heter Brooks Jensen
som har en podcast som har samma namn som en fototidning som han ger ut,
som jag aldrig sett eller läst. Lenswork. Han har många intressanta idéer om
fotografi. Tidningen han ger ut handlar om foto som konst, och om jag tänker
på det ska jag be nån som åker till USA köpa den åt mig. I nån av de här
podcasten som jag lyssnar – oftast på tåget på väg in till stan eller
på väg hem – talade han en gång om en ekonomisk term: ”opportunity cost”
men använde den för att belysa problemet med att få tiden att räcka till
för att göra de där sakerna som vi hör oss själva säga högt: ”Jag vill, men
jag har inte tid.” Den svenska termen för företeelsen är ”alternativkostnad”.

Jag tycker att NE förklarar det lite bättre: Alternativkostnaden för något
är värdet av det man "offrar" genom att använda resurserna till att uppnå
detta "något" i stället för att använda dem på bästa alternativa sätt. Nåja,
man får läsa det flera gånger innan det klarnar eller lyssna på LW0317
som ni hittar om ni klickar på länken och söker efter det numret.

Så det är bara att inse, vi har alla tillgång till dygnets 24 timmar
och väljer vad vi vill göra av dem, vissa saker är oundvikliga, andra
är nödvändiga. Nu ska jag välja en bild till min fotoblogg, så medan
tycker jag att ni ska drömma och sikta högt bland stjärnorna, för inget
är omöjligt.

Och så måste jag gratta min bror och det fantastiska teatersällskapet
Companyia La Impaciència som prisats för föreställningen.
Kan ni spanska så kan ni läsa om det här.

.se om drömmar

Ja, vad händer sen. När vi når till den fängslande bokens
sista sida, för förr eller senare gör vi det. Vi kan inte
släppa boken, vi vill veta hur det går, vi vill veta vem
som är mördaren – om det nu var en deckare – eller så
vill vi helt enkelt se om författaren lyckas få till slutet.
Ibland håller ivern oss vakna trots att ögonen för länge
sen gett upp. Till slut måste vi kapitulera när vi läst samma
rad fjorton gånger eller när en mening vägrar rada sig upp
logiskt så att vi förstår den.

När vi sen möts av den slutgiltiga punkten. Där historien
finner sitt slut, då ångrar vi oss att vi hade så bråttom, vi
fylls av motsägelsefulla känslor, å ena sidan glädjen att
veta hur historien slutar så att vi njutningsfullt kan smälta
en helhet som fängslat oss, å andra sidan sorgen över att
vi nu nått slutet.

Jag skriver vi, men det är kanske mer jag än du, eller om vi
säger så här, eller snarare om jag säger så här, det är helt
klart jag.

Boken är en liknelse, en metafor, en lögn – och ibland sväljer
vi den med hull och hår. Så vad händer när drömmar uppfylls?
Är vi alla drömfångare? Jag säger inte att vi inte har egna
drömmar, men nog smittas vi av drömmarna som de nära oss har
och ibland gör vi dem till våra egna.

I går träffade jag en kille som pratade om valsafari i norr
och midnattssolen. Det låter som en bra dröm. Kanske att jag
ska ta över den. Lägga till den till min simma med delfiner,
och fota vilda djur i savannen. Så dröm, och har ni nån bra
dröm så kan ni väl skicka mig den. Det är alltid bra att ha drömmar
på lager.