.se teater i dag

Har precis sett - eller ja, jag har ju hunnit hem också - danska Astrid Saalbachs
"Rött och grönt", intressant och till viss del skrämmande pjäs om
biståndsarbetarnas avtrubbning kan man säga. Väl värd att se, nåt
som kanske SIDA och andra biståndsorganisationer borde titta på.
Men den går bara några dagar till.

1-1 i Europa League. Förlängning nu.

.

.se Stig Dagerman

Såg att SvD hade en lång artikel om honom i gårdagens magasin
så här kommer länken till den. Har inte hunnit läsa den själv, men
Dagerman är värd att upptäcka om ni inte känner till honom.
Dessutom sätter de upp en av hans romaner som pjäs nu, mer
om det här.

.

.se Pinter till lunch

Ja, det blev teater till lunch i dag, ett genrep inför premiären på torsdag
av Stadsteaterns pjäs "Födelsedagskalaset". Pinter ja, smått absurt drama
med drag av komedi och en hög dos mystik. Det hela började med att
regissören Thommy Berggren pratade med oss lite om pjäsen, lite om Pinter
och avslutade det hela med att läsa en tidningsartikel som handlade om just pjäsen
som vi skulle se. Där en kvinna som sett pjäsen skrivit några frågor
i tidningen och krävde ett svar från Pinter för att förstå pjäsen. Svaret
som hon fick var kanske inte det hon väntat sig.

Mer om Pinter här. Han fick Nobelpriset 2005 och samma år gavs
ett tjugotal av hans pjäser ut på svenska. Här kan ni hitta mer om
Stadsteaterns uppsättning.

Eftersom jag är den jag är och har jobbat färdigt för i dag, tänkte jag
bjuda på den ovan nämnda brevkorrespondensen:

In 1967, an anonymous woman, confused and frustrated after watching a production of one of Harold Pinter’s earliest plays, The Birthday Party, wrote a letter to the playwright:

Dear Sir,

I would be obliged if you would kindly explain to me the meaning of your play The Birthday Party. These are the points which I do not understand:

1. Who are the two men?

2. Where did Stanley come from?

3. Were they all supposed to be normal?

You will appreciate that without the answers to my questions I cannot fully understand your play.

Några dagar senare, kom svaret (vet egentligen inte exakt hur lång tid
det gick mellan publiceringen av första brevet och svaret)

Dear Madam,

I would be obliged if you would kindly explain to me the meaning of your letter. These are the points which I do not understand:

1. Who are you?

2. Where do you come from?

3. Are you supposed to be normal?

You will appreciate that without the answers to these questions I cannot fully understand your letter.

Min källa är bloggadressen ovan, bloggens är denna:
London Daily Mail (11/28/1967)

Harold Pinter dog 2008.

Jag såg Hamlet några veckor tidigare och båda två pjäserna
var riktigt bra. Lustigt nog så gillade jag Hamlet mer men
skriver om Pinter, ja, så kan det bli...

När jag ändå håller på och om ni är sugna på mer, så kommer
hans Nobeltal här.


.

.se fem gånger gud

Var och såg Khemiris pjäs ”Fem gånger Gud”, och jag lämnade teatern
med blandade intryck. Vissa delar tyckte jag väldigt mycket om, medan
andra var så där. Ordet stod i centrum i alla fall, men det kändes som
om pjäsen inte riktigt var färdig.

Det var lite som att lägga ett pussel, bitarna ville inte riktigt falla på plats
– sen om det säger mer om mig som pussellösare än om Khemiri som
pusselmakare låter jag andra avgöra. Det var lite av en bergochdalbana,
där texten ömsöm greppade tag i mig ömsöm vaggade mig till sömns.

Interaktionen med publiken var än större än i hans andra pjäs (läs första),
men där var den oväntad.

Skådespelarna var behållningen i pjäsen. De var riktigt duktiga. För mer
information om pjäsen kan man gå in på Khemiris egen hemsida.

TV4 har en intervju med bröderna Khemiri om just den pjäsen.

.

.se lite om teaterpjäsen...

I går avslutade de sista föreställningen på brorsans pjäs i bästa
rock'n'roll-stil, de krossade en stol - av de tre som tillhörde pjäsens
rekvisita och det var roligt. Det är kul att se en pjäs där orden
och skådespelarna intar scenen, i stället för pompig rekvisita,
eller absurda dansnummer för att tillfredsställa en passion.

.

.se världens kortaste inlägg...

...blev det tydligen igår. Var mer intresserad att få i mig mat
än att se att det hela hade laddats upp ordentligt. Hur som
helst så var kontentan av det hela det som blev publicerat,
dvs. "Se Vildanden." Om ni är sugna på teater - av den variant
som går inomhus, nu när det är väder att vara utomhus, och
dessutom så är Parkteatern på väg att sätta igång - så
rekommenderar jag den. Äntligen en pjäs där regissören tror
på texten och inte lägger in skumma danstolkningar, jättebebisar,
musiknummer eller spoken word-rappakalja. Allt detta kan
vara intressant men jag har inte förstått varför det tvunget ska
in i en pjäs vars text ska kunna tala för sig själv. Därför är det
uppfriskande att se en pjäs där skådespelarnas tolkning av
texten lyfter texten och texten lyfter skådespelarna. Det är ett
väldigt gripande drama som är värd att ses.

.se kallt

Just när man känner vårens färgglada andedräkt närma sig, tar vintern
ett sista skutt och försöker ta över handlingen. Man kan ju säga att den
lyckades ganska bra med det, så pass bra att den slog kylrekord. Besökte
återigen Moderna museet, och ibland blandades konsten med konstigheter,
men det är väl naturligt...antar jag. Ett talesätt som de kanske borde ha
anammat på museet är ”less is more”. Det var vi överens om. Det var så
mycket Warhol, uppför väggarna, i ett trettiotal – eller fler – skärmar och
i de härliga glasskivorna som fungerade som projektordukar. Det blev inget
kakofoni av ljud för varje skärm hade sina högtalare, och biodukarnas röster
var dämpade. Det är mer än man kan säga om grannarna i huset, fast nu
med stambytet, så ekar det rejält lite här och där och ljuden har fritt fram.

Det är märkligt hur mycket ljudet dämpas av möbler, bokhyllor, ja, till och
med av ett badkar och ett badrumsskåp. Ser fram teatern i morgon,
det var längesen jag läste boken, men pjäsen blir intressant. Det är
”Mästaren och Margarita”. Jag återkommer om det. På tal om det så
skrev jag aldrig nåt om förra pjäsen jag såg. Nu känns det lite som om
det är passé. Men, men, man vet aldrig.

.se för vem klämtar klockan

Jag såg fram emot en dag på teatern med Strindberg, än roligare
att det var på hans teater. Intiman. Men Spöksonaten blev inte
vad jag hade väntat mig. Handlingen blev aldrig tydlig för mig,
och Strindbergs kammarspel, bland osynliga och synliga spöken
grep aldrig tag i mig. Klockornas klang var mer störande än
skönljudande, och skådespelarna väckte bara bitvis mitt intresse,
och det är synd, kanske gjorde närheten till scenen de allt för
verkliga, alltför alldagliga.

Det enda som jag fick med mig av pjäsen förutom förvirring var
viljan att läsa den så som Strindberg skrev den, utan inverkan av
regissören Richard Turpins tolkning. När jag väl läst den får jag
återkomma.

Det är som min bror sa nyss på telefon. Det spelar ingen roll om
en text är bra eller dålig. De som framför den kan få den att växa
eller att sjunka. Det är klart att det är lättare att jobba med en bra
text, men en bra text ger inte per automatik en bra föreställning.
Tyvärr.

.se tiden räcker till

Varför är vi människor som vi är? Ständigt på jakt efter nåt, sällan
nöjda med det vi har. Ligger det i vår natur att tro att gräset är
grönare på andra sidan staketet? Det finns ju alltid rum för förbättring,
det råder det väl inga tvivel om, men frågan är om alla verkligen är
intresserade av att bli bättre. Jag slås av det ständigt när jag hör folk
jämföra jobb och tycka synd om nån som jobbar med nåt som kanske
ligger under deras kapacitet eller som vissa anser vara ett dåligt jobb.

Vem säger att det är i jobbet som vi ska förverkliga oss? Ja, det kan
ju vara så att man anser att det är en vettig tanke eftersom vi tillbringar
så mycket tid där och knappt orkar med nåt annat under stora tidsperioder
av våra liv. Det må stämma, men ändå. Tvingar vi på våra egna drömmar
på andra personer för att må bättre själva?

Jag vet inte. Jag har lyssnat rätt mycket på en kille som heter Brooks Jensen
som har en podcast som har samma namn som en fototidning som han ger ut,
som jag aldrig sett eller läst. Lenswork. Han har många intressanta idéer om
fotografi. Tidningen han ger ut handlar om foto som konst, och om jag tänker
på det ska jag be nån som åker till USA köpa den åt mig. I nån av de här
podcasten som jag lyssnar – oftast på tåget på väg in till stan eller
på väg hem – talade han en gång om en ekonomisk term: ”opportunity cost”
men använde den för att belysa problemet med att få tiden att räcka till
för att göra de där sakerna som vi hör oss själva säga högt: ”Jag vill, men
jag har inte tid.” Den svenska termen för företeelsen är ”alternativkostnad”.

Jag tycker att NE förklarar det lite bättre: Alternativkostnaden för något
är värdet av det man "offrar" genom att använda resurserna till att uppnå
detta "något" i stället för att använda dem på bästa alternativa sätt. Nåja,
man får läsa det flera gånger innan det klarnar eller lyssna på LW0317
som ni hittar om ni klickar på länken och söker efter det numret.

Så det är bara att inse, vi har alla tillgång till dygnets 24 timmar
och väljer vad vi vill göra av dem, vissa saker är oundvikliga, andra
är nödvändiga. Nu ska jag välja en bild till min fotoblogg, så medan
tycker jag att ni ska drömma och sikta högt bland stjärnorna, för inget
är omöjligt.

Och så måste jag gratta min bror och det fantastiska teatersällskapet
Companyia La Impaciència som prisats för föreställningen.
Kan ni spanska så kan ni läsa om det här.

.se John Cleese + Rickard III = ???

Statsteatern, uppladdat av Miguel.

Ja, vad har John Cleese med Rickard III att göra?

Jag trodde att jag skulle slippa dansen när jag var och såg
Rickard III på Stockholms Stadsteater, men så var det inte,
även om det inte alls var så störande som ”innovationen”
att alla roller spelades av kvinnor.

Visst, det är väl en härlig hämnd på Shakespeares tidsepok,
då alla kvinnliga roller spelades av män, men kom igen.

Gunilla Röör må vara en briljant skådespelerska, men jag
kunde inte med hennes rolltolkning av Rickard III, hertig
av Gloucester. Bitvis fick det mig att tänka på Ormstungas
väsande röst. Ja, han höll sällskap med en annan kung i
Sagan om Ringen, eller Ringarnas herre som den nu heter
i nyöversättningen.

Bitvis gick det inte att skönja vad kvinnan sa – eller ja, vad
hertigen sa. Bitvis kändes det mer som om att pjäsen handlade
mer om Gunilla Röör än om Rickard III. För varför annars
skulle hon gå som John Cleese? Om inte för att gotta sig
i publikens skratt. Jag var inte så road, satt mest och tänkte
på hur förställd en manlig kvinnoröst lät och hur svårt det var
att fängslas av pjäsen.

Vissa ögonblick i scenografin var däremot glädjande, som de
gungande lamporna som skulle symbolisera en båt till sjöss.
Men allt som allt kändes pjäsen bara lång, oändligt lång.

Det mest glädjande av allt var att det här var sista föreställningen.

.se äntligen teater

Tolka det som ni vill, men efter ett antal pjäser på Dramaten såg jag en
som jag verkligen gillade. Inte för att de andra pjäserna var dåliga, men
de hade massa brus som borde ha filtrerats bort.

Det är ju så nu för tiden. Vi lever under ett enormt brus av syn-, ljud-,
och doftintryck. Texter, bilder, musik, tal, dofter – allt strömmar mot
oss och vi tar till oss det på olika sätt. Tre gratistidningar på tåget, två
av dem delas ut av kolportörer utanför min pendeltågsstation, ibland tar
jag en tidning bara för de står där, trots att jag inte tänker bläddra
igenom den.

Det var ändå riktigt duktiga dramatiker som skrivit pjäserna. Storheter
som Strindberg och Shakespeare. Så förutsättningarna fanns där för
att det skulle bli en minnesvärd stund. Men i bägge pjäserna bryter
kaos ut och lämnar plats åt Poetry Slam och rap – som jag måste säga
att jag gillar, men förstår inte alls hur det hittat in hit. Bruset är tydligen
oberäkneligt också. Det är inte ens på svenska, som ändå kunde ha
varit försvarligt – eftersom resten av pjäsen är det. Efter 40 sekunder av
videoklippet kommer texten som rabblas upp i Strindbergs Ett Drömspel:



The Poverty of Philosophy av Immortal Technique. Hela texten finns på
internet. Det är bara att söka på dem om ni vill höra mer.

Innovativ teater? Som när dansen gjorde inträde. Modern dans i all ära,
men om inte huvudpersonen är ballerina vill jag inte ha nån dans.

Och sen finns ju de där jättebebisarna som har dykt upp i ett par pjäser.
Kom igen? Köp en docka på Stor&liten – ja, jag vet att det inte heter så
längre – och använd lite barnläten om så krävs. Fan, ge näring åt min
fantasi, allt behöver inte visualiseras eller skämtas bort. Snart blir det väl
dansande jättebebisar som i Ally McBeal.

Igår var det en annan femma. När ljuset tänds på scenen faller ridån, eller
blir synlig snarare. Det är en ridå av vatten som anades i mörkret på
grund av dess porlande ljud. Regnet slutar att falla, men stormen har
börjat. En storm av ord, av känslor, maktlöshet och begär.

Det var Sam Shepards Buried Child (Hem till gården) och där lades
tonvikten på orden, på skådespelarna. Det var en sann fröjd att se de
agera. Särskilt Dodge (Jan Malmsjö) och Shelly (Livia Millhagen).

Mer om Sam finns här.