.se en tragisk lektion i historia

I går såg jag ”Min dotter Hildegart” på Cervantesinstitutet i Stockholm.
Jag vet inte om filmen nånsin kom upp på svenska biodukar, filmen
heter på spanska ”Mi hija Hildegart” och regisserades av Fernando
Fernán Gómez 1977. Det var en intressant film, som bygger på verkliga
händelser. Historien är berättad från mammans perspektiv.

Hildegart var vad man kunde kalla ett underbarn, hon blev klar
rekordtidigt med sin juristutbildning, hon var till och med för ung
för att kunna praktisera som advokat, så hon fortsatte att studera
medicin och litteratur. Redan som 16-åring publicerade hon artiklar
i tidningen och hon blev även utgiven som författare. Hon var politiskt
aktiv och kallades för "Den röda jungfrun".

Hennes mor hade bestämda åsikter och ansåg att Hildegarts liv
enbart hade ett mål, det var därför hon hade avlats fram.
Pappan fanns inte med bilden. Inte alls, förutom för att fullborda
avlelsen. Hildegart skulle föra feminismens fana. Hennes mor Aurora
sa att Hildegart betydde ”Kunskapens trädgård”.

Hildegart brevväxlade med många av den tidens storheter, som
Sigmund Freud och H.G. Wells. Till den sistnämnde var hon sekreterare
under hans vistelse i Madrid. Modern såg i detta ett svek och när
Hildegart avslöjade att hon tänkte åka till London brast det hos modern.
Den 10 juni 1930 när dottern sov sköt modern henne med tre skott
i huvudet och ett i hjärtat.

I rättegången viftade modern bort alla försök av försvarsadvokaten
att hävda sinnessjukdom, modern ansåg att liksom en skulptör kunde
förstöra ett verk som inte höll hans standard så var hon tvungen
att sätta stopp på dotterns förfall.

Som sagt, allt detta hände i början på 1930-talet och var ett ganska känt
fall på den tiden. Filmen bygger på en bok av Eduardo de Guzmán
”Aurora de sangre: Vida y muerte de Hildegart”.

Hildergart döms till 26 år, 8 månader och en dags fängelse, men släpps
eller flyr den 18 juli 1936 och försvinner spårlöst. Det är vad filmen berättar.

Läste här att hon blev inlagd i ett sinnessjukhus i Ciempozuelos och dog
där 20 år senare. Tydligen så trodde man fram till 1987 att Aurora hade
blivit frisläppt när republikanerna släppte fångarna fria 1936, men
psykologerna Guillermo Rendueles och Alejandro Céspedes hittade
hennes patientjournal i det ovan nämnda sinnessjukhuset och publicerade
den.

Ibland överträffar sanningen dikten.

.se sanningen i fotot

I de här dagarna så vävs lögner och sanningar samman och det gäller
inte enbart sånt som vi en gång trodde på och kanske vet bättre nu
på grund av eller tack vare att nån avslöjade sanningen för oss.

Fotot har alltid haft ett speciellt förhållande till sanningen.
Lite beroende på var det finns. Tidningar har ett ansvar att ge oss
sanning men ibland ”förbättrar” fotograferna sina bilder, nu för tiden
är det lätt med photoshop och liknande program. Fast att det är
möjligt att göra innebär inte att alla kan göra det och framför allt
så kanske man bör låta bli om man ska rapportera ett faktiskt förhållande.

Vi har till exempel ett aktuellt fall med libanesiske fotografen Adnan Hajj
som fotade Israels bombning i Beirut sommaren 2006. Han klonade in
lite extrarök, som Reuters redaktion missade, men han gjorde det så
dåligt att det dröjde inte länge förrän det upptäcktes. Han lyckades få med
hus i kloningen. För en längre artikel om just det här fallet kan ni gå hit.

Men, det är ingen ny företeelse som digital fotografins belackare säkert
vill påskina. Av nån anledning så har det funnits en strid mellan fotografins
analoga och digitala fotografer, om vad som är mer äkta. Det man gjorde
i mörkrummet gör man nu i datorn. Det är fortfarande bilden som är i centrum,
bilden och vad vi vill förmedla med den. Svartvitt har ställts emot färgbilder,
och jag gillar bägge. Historia har aldrig varit mitt starkaste ämne, måste väl
tacka mina lärare för det, men jag minns att det fanns nån bild i historieboken
där några politiska ledare försvunnit ur bilden efter att ha fallit ur grace. Ja,
så kan det gå. Jag hittade en väldigt belysande sida om just det här, så gå dit.

Sen är det viktigt att veta kontexten som ligger bakom en bild, som den
här som såg på Facebook.



Jag blev nyfiken och forskade lite i mitt privata bibliotek – ett av dem,
det som är byggt på ettor och nollor och hittade snabbt gamla artiklar
som handlade om bilden. Kontentan är väl att ironi inte alltid går hem,
hos inbitna fans.

Jag vill avsluta det hela med att bjuda er på en virtuell utställning,
praktisk när klockan är så mycket som den är nu, eller när vädret
är bitande kallt. Det är fotografen David Douglas Duncan och hans
bilder på Pablo Picasso. Vi börjar här.

Jag upptäckte fotografen i går på en tysk sida, men i dag hittade jag
en virtuell utställning som kändes mer lockande. Om ni inte mättar ert
utställningsbegär så finns det mer att välja på.