.se om fotograferandet...

...och allt som kommer efter det att bilden har tagits. Jag snubblade på en
blogg i går, kommer inte ihåg i samband med vad. Jo, det var nog när
jag höll på att läsa lite om Duane Michals på ytterligare en annan blogg.

I dag läste jag lite mer när jag satt på tåget. Här är länken till den andra,
den första skrev jag om för ett par dagar sen.

Inser att det här börjar bli invecklat helt plötsligt.

Nåväl, mannen bakom bloggen antar jag har samma namn som bloggen,
ja, det vill säga Blake Andrews. Han har en betydligt mer strukturerad
blogg än jag, och han har en sektion som heter What Was He Thinking?
där fotograferna själva får berätta lite om sina bilder. Det är ganska roligt,
men det var inte det som jag tänkte prata om här, utan ett inlägg som han
skrev den 16 februari som heter Alchemy Instructions. Jag vet inte om du
föredrar att läsa det först och sen återvända hit eller läsa klart och sen om
du finner det intressant gå dit och läsa inlägget. Jo, det handlar lite om mitt
dilemma just nu. Jag är ute och fotar varje dag, eller de dagar jag inte är ute
så fotar jag ändå. Jag har ju mitt fönsterskådningsprojekt som jag snart måste
hitta ett sätt att binda ihop till något vettigt. Jo, hur som helst. Då och då
inser jag att jag måste organisera bilderna lite bättre. Jag gör åtminstone
ett album med ett urval av bilder som jag summerar månaden med, men
det kanske inte räcker.

Nu när jag ska skicka en ansökan om sommarjobb på lite tidningar måste
jag sätta ihop lite bilder och plötsligt vet jag inte riktigt var jag ska ta mig
till. Vet inte var jag ska börja, om jag ska nöja mig med årets bilder, det
senaste halvåret eller gå längre bak i tiden.

Så i stället för att gå ut och fota borde jag koncentrera mig på det, men jag
vill fota så jag lämnar datorn därhän och ger mig av, gång på gång, således
växer högen av bilder som jag måste gå igenom.

Han talar om nötter och ekorrar, det är på grund av en teckning av Robert
Leighton. Ja, du får gå till sidan ovan för att se den.

Jo, förutom att det fick mig att fundera på hur jag skulle göra med allt
så berättar han att hans fotogrupp träffas en gång om året och byter
bilder med varandra. De kommer med fjorton exemplar av en bild, om
de nu är femton i gruppen och sen så delar de ut bilderna och vips så
har man fjorton nya bilder. Det vore ju något. Måste bilda en fotogrupp
först och föreslå det här sen.

En sak som är säker, man måste skriva ut fler bilder. På datorn samlar
de digitalt damm och framför allt så döljer alla mappar de i ett oändligt
labyrint av sökvägar som inte alltid är det lättaste att hitta tillbaka till,
särskilt inte om man inte lagt till nyckelord på bilderna, eller bilderna
inte har de nyckelord som man tror att man lagt till.

När jag ändå är inne och kollar på Andrews sida så hittade jag en rolig
grej. Han hade gjort en turnering för att kora den bästa gatufotografen
bland dem alla. Idén hade han fått av Tyler Green som gjort det med
amerikanska abstrakta målare.

Hans läsare fick helt enkelt rösta i en utslagningsturnering.
Tyckte att det var en rolig idé. Nu blir det förstås bakvänt eftersom
om man klickar på det så ser man vinnaren direkt. Om man trots allt
vill bibehålla lite spänning så kan man ta det baklänges.

Det hela börjar här med 32-dels final. Här är resultaten.
Vidare till sextondelsfinal här. Åttondelsfinalen ser du här.
Kvartsfinalen här. Semifinalen. Och segraren.

Så nu har du fått chans att följa turneringen i den rätta ordningen,
om du föredrar att läsa bokens sista sida först så kan du i stället börja
här och få hela historien.

.

.se prissättning och funderingar om foto

Det är väl den största huvudbryn när det gäller mitt fotograferande.
Vad är en bild värd? Egentligen är frågan för mig mer om att göra
det till något jag kan leva av. Jag är inte intresserad av att bli rik
på fotografin, visst, jag tackar inte nej till det, men drömmen är
att kunna livnära sig på det.

Nja, den största huvudbryn är nog inte prissättning, men den
är en alltför viktig del i det hela. Mitt fotograferande är inte avhängigt
pengar egentligen. Det kommer att fortgå oavsett om jag kan
leva på det eller inte. Det får mig att tänka på en jobbcoach jag
träffade på en fest. Man kanske skulle behöva en mentor som driver
en fram och visar vägen. Det är kanske det man får som assistent.
Just nu har jag mer frågor en svar. Funderar samtidigt som jag
skriver.

Jag kikade på mina podcastnedladdningar och lyssnade på måfå
för att se om det var värt att fortsätta ladda ner en podcast och
det råkade vara en intervju med Esther Havens, som kallar sig
humanitär fotograf. Det var rätt intressant. Du kan lyssna på det
här.

Och blir du nyfiken på henne likt jag blev så titta här.

Jag sitter ju och funderar på min hemsida och kanske ska ta bort
det där med portfolios och ha rubriken historier eller bildberättelse.
Bildberättelser. Det är ju mycket roligare och det blir en utmaning
att få till sidan också.

Som fotograf väljer man ju hur man vill skildra verkligheten runt
omkring oss, vi väljer att vara på avstånd och fånga situationen -
eller gå närmare och interagera med de vi fotar. Just nu är jag
på avstånd men kommer nog att gå närmare och närmare. Jag
är fortfarande intresserad av att fånga situationen, det är det
som lockar mig. Men interaktionen, som kan vara skrämmande
är också fantastisk rolig.

.

.se internet

I dagarna har Hotmail fyllt 15 år och internet har blivit så självklart
för oss. Ja, i alla fall för mig. Det är en nödvändig del i mitt arbete
och utan tvekan i min fritid. Jag läser tidningar, kollar på bilder,
skriver blogg, söker information. Ja, visst finns det ett liv utanför
alla ettor och nollor, men internet berikar mitt liv, även om jag
just nu helst vill ligga i en sjö och simma i stället för att surfa runt.

Så hur är det med internet kan man fråga sig. Här kanske man
kan finna ett svar.

Sen läste jag precis att våra husdjur börjar hitta dit också, visserligen
med vår hjälp, annars hade jag blivit lite rädd.

.

.se filmare är vi allihop

Tycker att det är dags att göra nåt åt alla filmande spelare.
Det gäller såväl Barça som Real Madrid, särskilt de förstnämnda
efter gårdagens match. Videoklipp i slowmotion visar att Pepe
inte nuddar Alves när han får rött kort.



Visst domaren kan välja att utvisa ändå om han anser att Pepe
var ute efter att skada Alves. Men Alves låg där döende, en bårbil
fick köra ut honom efter att han legat där med så gott som brutet ben.
De eldar upp publiken, lagkamrater, domare. Det är osportsligt.
Alla lag är lika goda kålsupare. Nåt måste göras.

Här är klipp från spanska cupen, och det finns säkert liknande från
Real Madrid-spelarna, men eftersom det är Barça som är så överlägsna
och har så vackert spel så vill jag visa lite exempel på det.



Gentlemannasport, pyttsan.

Hur som helst så finns ett sammandrag av matchen här.

.

.se det finns skäl att tro

Den här annonsen kanske går förlorad för dem som inte förstår spanska,
men jag gillar budskapet. Jag snabböversatte det så det finns efter videon.



"Baserad på en studie gjord 2010 om världsläget."

"För varje stridsvagn som byggs..."
"...så tillverkas det 131 000 gosedjur."

"För varje valutabörs som kraschar..."
"...finns det tio versioner av 'What a Wonderful World'."

"För varje korrupt människa..."
"...finns det 8 000 som ger blod."

"För varje mur som existerar..."
"...läggs det ut 200 000 välkomstmattor."

"Medan en forskare utvecklar ett nytt vapen..."
"...finns det en miljon mödrar som bakar en chokladkaka."

"Man trycker upp fler Monopolpengar än dollar runt om i världen."

"Det finns fler roliga videor i internet än..."
"...en dåliga nyheter i hela världen."

"Kärlek har fler träffar i Google än rädsla."

"För varje människa som säger att det bara blir värre..."
"...finns det hundra par som försöker bli med barn."

"För varje vapen som säljs runtom i världen..."
"...dricker 20 000 människor Coca-Cola."

"Det finns skäl att tro på en bättre värld."

Och här är hela låten. Oasis "Whatever".


.

.se att flyga drake

"Now, no matter what the mullah teaches, there is only one sin,
only one. And that is theft. Every other sin is a variation of theft.
Do you understand that?" […]
"When you kill a man, you steal a life," Baba said.
"You steal his wife's right to a husband, rob his children of a father.
When you tell a lie, you steal someone's right to the truth.
When you cheat, you steal the right to fairness. Do you see?"

Jag har läst ut Flyga drake (The Kite Runner - Cometas en el Cielo)
och citatet är hämtat därifrån. Den handlar om en värld som jag inte
känner till, och därför var det en trevlig överraskning
som en nyfunnen vän gav mig när hon rekommenderade boken.

Den utspelar sig i Kabul, Afghanistans huvudstad, och staden beskrivs före
och efter kriget, och den visar hur människor deshumaniseras av kriget,
å andra sidan blir andra mer humaniserade.

Det är en berättelse om att drivas från sitt land, och att sen återvända
som främling till det många år senare. Tyvärr är det ett öde som ständigt
drabbar nya människor, och det är alltför många som ger utlopp
för sin grymhet med kriget som ursäkt.

Det roliga var att efter att ha läst ut boken så funderade jag varför ingen
flyger drake på vintern i Sverige, men det kanske de gör. Vi kanske måste
lyfta blicken oftare för att se och drömma om annat än det som omger oss.
Det är som jag ibland funderar över paraplyets vara och inte vara – själv
gillar jag regnet för det mesta – och funderar varför det samlar damm
under vintern. Därför ler jag ibland när någon trotsar gängse bruk
och driver bort snöflingor med paraplyet.

Slutligen såg jag ”Blood Diamonds” och återigen ligger kriget där
och drabbar oss vanliga människor, men vi är åskådare. Vi hör talas
om konflikterna men allt blir statistik. Vi blir immuna mot bilderna.
Krigsreportrarna fångar upp bilder från en värld som kunde ha varit
vår, och jag känner mig maktlös. Diamanten är kvinnans bästa vän,
sjunger de och konfliktdiamanterna förlänger krigen. Vapen och diamanter
blir till ett kretslopp av ondska och freden är en utopi som många drömmer
om, men vad gör maktens män för att uppnå en världslig status quo,
där målen inte längre är att nå rikedom, där vi börjar värdesätta andra värden.

Är det så naivt att tro att vi någonsin kommer att sluta döda varandra
för en bit jord? Antagligen. Men låt mig drömma om det ett tag.

Jag åkte tunnelbana med en kompis på väg till matchen häromdagen,
packad som en mänsklig sardinburk med fotbollsfans, och det var ju
oundvikligt att de två grupperingarna skulle finna anledning
att bråka med varandra. Jag älskar fotboll, men har aldrig förstått att man
slösar sin tid på att hata motståndarna, det är så destruktivt och det är ju
betydligt härligare att älska de man gillar och strunta i resten.
Folk har glömt hur man gör när man beter sig vänligt mot varandra.
Vi har det för bra helt enkelt. Vi behöver inte varandra längre.

Det trevligaste den kvällen var att bli kroppsvisiterad innan vi
kom in till arenan. Det är trevligt med lite närkontakt, särskilt
en så kall kväll och med en så trevlig tjej.

På tal om att vi inte behöver varandra så är det skönt när människor
gör oväntade saker, som när jag var på väg hem från matchen i går,
och jag väntade på tåget och var i min egen värld och hade ont i kroppen.
Det kändes som om målvakten krossat mina revben – jag hoppas att
det inte är så, men hur som helst så gjorde det ont att andas. Då kom det
fram en tjej och frågade hur det var fatt, så världen är inte helt förlorad
än. Det finns hopp för oss…

.se en sexsak

Jag bläddrade i dagens Metro på väg in till stan i början på juli.
Vart tog juni vägen skrev jag då och funderar var juli och augusti
försvann i vänta på att jag skulle skriva klart det här. Hur som helst
såg jag annonsen ovan. Jag tog bort nummer och sånt så att ingen
faller i frestelsen. Jag rev ut den ur tidningen med ett leende,
därmed inte sagt att jag tänkte nyttja den till mer än det här.

Jag log för så fort jag läste annonsen tänkte jag på Eureka Street
av Robert McLiam Wilson. Om ni inte har läst boken eller sett serien
som gick på SVT för några år sedan så har ni missat något.

Jag vet inte vad det är för sexsak – strålande enigmatiskt namn
som säkert lockar många män i detta avlånga land, eller kanske
deras fruar, flickvänner och så vidare; men frågan är om det verkligen
går hem. Nu är det möjligt att det här inte är en bluff, men döm själva
om det är fiktion eller verklighet. Det är kanske bara verkligheten
som härmar konsten. I boken visar Chuckie sin vän Jack en tidningsannons:

GIANT DILDO OFFER!!!
BIGGEST DILDO EVER!
[…]
SATISFACTION GUARANTEED.
FULL REFUND IF OTHERWISE!
[…]
Chuckie smiled the smile of the just-published poet.
"It’s simple," he said. "I’ve had seventeen hundred and forty replies already.
That’s seventeen hundred and forty cheques for nine ninety-nine.
That’s seventeen thousand, three hundred and eighty-two pounds.
I opened a bank account this morning. I’ll have ten chequebooks
by next Wednesday."
"But you can’t keep the money."
"Don’t worry. I’m going to write refund cheques for all of them.
Nine ninety-nine a pop – the full whack. And before I send them
I’ll take my little stamp here and I’ll stamp GIANT DILDO REFUND
on the cheques."
[…]
"Can you honestly imagine anyone toddling down to their bank
to lodge a cheque that has GIANT DILDO REFUND stamped all over it?"
He smiled beatifically.
"Isn’t capitalism wonderful?" [pages 78-79]

Så jag sparade tidningsurklippet och log medan jag följde strömmen
av människor som lämnade pendeltåget vid T-Centralen i ett oavbrutet
flöde som mynnade ut i tunnelbanenätet.