.se fotografpresentation Håkan Elofsson

I kväll var jag på fotografföreläsning. Vet inte om det direkt blir en
presentation av fotografen, mer kanske intrycken som jag fick av honom.

Denna gång var det Håkan Elofssons tur. Tekniken ställde till det
i början så vi startade lite senare och datorerna fortsatte att krångla
ett tag, men det var bra.

Bristen på bilder gav rymd åt orden.

Han berättade om när han flyttade upp till Stockholm, hur han började
på GFU och tog mod till sig och bad att få ta ett porträtt på Christer
Strömholm. Ett porträtt hemma hos Strömholm hade en annan lärare
rått honom att ta. Sen rullade det på. Han berättade att han jobbade
för tidskriften ETC och blev Strömholms kopist bland annat.

Sen kom bilderna, efter att en i publiken lånade sin mac. Och vilka bilder
sen. Han visade bilder från Bombay, det var nog dem som fastnade mest.
Gatubilder med de märkligaste situationerna. ”Höftbilder” tagna sittandes
i en taxibil. Håkan berättade att första kvällen när han kom hem till hotellet
var han lite splittrad. Han hade fotat folk som levde på gatan. Folk som inte
kunde dölja sig bakom ett hus fyra väggar. Han sa en mening som förmodligen
blir titeln på boken och utställningen som förhoppningsvis blir av. Just nu kommer
jag inte på den, så både ni och jag får vänta tills det blir dags för utställningen.

Jag ska skriva om rätten till ens eget ansikte vid ett senare tillfälle, läste om det
i en blogg i dag så det var lustigt att han nämnde det också.

På tal om utställningen så berättade han om än där han parat ihop bilder,
gjort diptyker och gett författare (har för mig, men det kan ha varit vänner
som skrev, är lite osäker nu) en påse med kylskåpsmagneter så fick de
författa något med hjälp av dem. Sen blev det vernissage med bilder och texter.

Vilken idé. Jag vill också göra något sånt. Ju mer jag tänker på det, desto mer
vill jag förena ord och bild. En diptyk av bokstäver och bilder.

Kameran är sköld och nyckel, sa Håkan. Den gör oss passiva, åskådare.
Inte hans ord. Åter till hans ord. Han menar att troligtvis nästan alla
fotografer är blyga. Åter till mina. Blyga bakom kameran fryser vi den
verklighet vi väljer att rama in. Vi vill vara osynliga, ta bilden, fånga
ögonblicket, föreviga situationen.

Det blir mer om bildinramning vid ett annat tillfälle.

Men kameran är också nyckeln. Den gör oss åskådare men också
en del av det som händer.

Jag lämnade föreläsningen nästan sist av alla, och gick mot tåget,
men valde en annan väg än den jag brukar ta, till viss del ledd
av min kamera. Min sköld och nyckel.

Jag stötte på en gammal vän. Vi gick förbi varandra. Jag pratade
i telefon, men vände mig om, sa att jag skulle ringa tillbaks. Hon
hade också vänt sig om. Vi kramades och pratade en stund.
Det var nog säkert fem eller tio år sen jag stötte på henne senast.
Hon var sig lik. Vi pratade en stund och hon fick mitt visitkort.
Jag ville ta en bild av henne, men valde att låta bli. Hon sa att hon
hade två barn. Jag vill ta porträtt på hennes familj.

En tjej på föreläsningen ställde sista frågan, eller i alla fall den som
etsade sig fast. ”Hur blir man fotograf? Vad krävs? Vad har du för råd?”
Är det meningen att man ska bli en fotograf så finner man en väg. Ja,
tänkte jag. Man gör nog det.

Håkan har ingen hemsida, men ni hittar säkert några av hans bilder
om ni googlar honom.

Dagen började med regn och fortsatte med solsken.
Allt är så underbart härligt och snart fyller man år dessutom.

.

.se fotografpresentation Gregory Crewdson

Nu är bildradion igång igen och det är kul att Göran börjar med att prata
om en utställning på Kulturhuset tillsammans med Hannah.

Jag hade skrivit om Gregory Crewdson i bloggen för något år sen
och hans speciella sätt att fotografera- har jag för mig - det är möjligt
att jag bara läst om honom också, just nu hittar jag inga belägg
för mitt bloggpåstående.

Det är stora produktioner kring varje bild, det är stora bilder
med många detaljer. Hör om den här.

Det är alltid kul att höra andras åsikter om fotografi även om man inte
alltid håller med om dem, jag vet inte, jag skulle nog inte sätta en femma
på utställningen, men å andra sidan så vill jag nog gå tillbaka och ge den
en ny chans.

Jag vet att det ligger enormt arbete bakom vartenda fotografi, men jag ser inte
det i fotografiet i sig.

Ja, efter att ha hört Görans och Hannahs åsikter tänkte jag skriva lite mer om honom
så jag gav mig ut på nätet för att se vad jag kunde hitta. Vad bättre än att höra
vad fotografen själv har att säga i ett videoklipp från Vogue. DN och SvD
skriver om utställningen.

I videon berättar han en rolig anekdot om hur han riggade
för att ta en regnbild, med stora kranar och regnmaskiner
men fick avbryta fotningen på grund av att en regnstorm drog fram.

Man skulle tycka att han kunde ha passat på och använt sig
av det riktiga vattnet i stället.

Vill man ha lite mer detaljer om hur han arbetar så har Aperture
gjort ett reportage där de har lite mer bakomkulisserna bilder
och detaljer samt intervjuer med de inblandade och fotografen själv.

Videoklippet ovan kommer från Vogue Italien och de har fler videoklipp
med fotografer i en avdelning de kallar Vogue Masters.

Men åter till Gregory, här pratar han på nytt.



.

.se fotografpresentation Sebastião Salgado

Nu när det har gått ett år och GFU är över kanske det är dags
att återuppta det där med fotografpresentationer. Under kursens
gång har jag lärt känna tretton och dessutom har vi haft en massa
gästföreläsare på besök.

Fotografi är något jag brinner allt mer för och jag tror
att det gångna året bara har gett mer ved till brasan.
Just nu är jag kameralös efter att ha skickat i väg den
på reparation och jag hoppas att jag snart får veta
när jag kan tänkas få tillbaka den och vad kalaset
kommer gå loss på. Men dagens fotograf är etablerad
och jag kommer att återkomma till honom alldeles strax.
Med tanke på att hans namn står i ämnesraden är det ju
ingen hemlighet vem det handlar om men jag tänkte prata
lite mer om det faktum att man tar många bilder – eller
läs att jag tar många – kanske lite väl många, även om jag
oftast tycker att jag har tagit alldeles för få. Men det gör
att man har ett större urval att utgå ifrån.

Förr hade man kontaktkartor till hjälp för att med förstoringsglas
undersöka vilken bild man skulle välja. Om man jämför då och nu
så tog man garanterat mindre bilder, men fotograferna tog ändå
ganska många bilder på samma motiv, för att hitta den rätta vinkeln
eller kompositionen.

Under den här terminen på GFU pratade Richard om en serie
som heter Contacts – som består av 3 dvd-skivor där diverse
fotografer talar om sina bilder och bildval genom att visa
oss kontaktkartan.

Som sagt, så är det något som dagens digitala fotografer
inte har stort bruk för. Visserligen går det att ordna
en kontaktkarta via Photoshop eller något liknande program,
eller så kan man välja att se bilderna i en serie, men frågan
är om man utnyttjar den möjligheten. Varför se miniatyrer
när man kan se bilderna ta plats i hela skärmen. Eftersom jag
för närvarande nästan har uttömt mina fotografdokumentärer
så tänkte jag ge mig in lite på Contacts och presentera andra
fotografer genom den serien, eventuellt återkommer några av dem
vi har sett tidigare, men det är nytt material och dessutom
är det väldigt lärorikt.

Försten ut blir Sebastião Salgado, en fotograf som jag gillar
väldigt mycket och som till viss del kritiserats för att han
skildrar hemska människoöden genom att ta otroligt vackra bilder.
Men till hans försvar så kan man säga att han lyckas få människor
att titta på hans bilder och kanske inse vad som pågår.

Han själv talar om att liggande bilder känns mer naturliga för honom
än stående, just för att horisonten är liggande, att i det format
som vi fotar – både han och jag – som är 24x36 mm blir stående bilder
lite onaturliga, förvrängda. Han säger sig ta fler horisontella
än vertikala bilder, och säger att han kanske delvis är påverkad
av filmen. Nedan kommer Salgado och "Contacts".

del 1


del 2


En av de första utställningarna jag såg av Sebastião Salgado
var i Lissabon och den handlade om människans migrationer,
då kände jag redan till honom och hans bilder från guldgruvan
i Serra Pelada. Jag blev väldigt tagen av bilderna.



Han föddes i Brasilien 1944 och är utbildad ekonom
men hängav sig åt fotografin 1973. Han var medlem
i Magnum Photos från 1979 till 1994 då han startade
en egen byrå som heter Amazonas Images. Där arbetar han
med sitt stora projekt ”Genesis”. Han vill fotografera
områden som människan ännu inte fördärvat. Han startade
projektet 2004 och beräknas bli klar 2012. Här är ett litet
videoklipp som jag hittat.



Om du inte fått nog av Sebastião Salgado och har
en och en halv timme till övers så har jag mer.
Det här är ”Sebastiao Salgado: The Photographer as Activist”


.

.se fotografpresentation Asako Narahashi

Jag var på vernissage i lördags på GunGallery och jag
gillade verkligen fotografen Asako Narahashi, som jag
inte alls kände till före jag kom till galleriet. Att
hon fotade från vattnet in mot land, det kan tilläggas
att hon är rädd för vatten så det är väl en bedrift
i sig att ge sig ut i havet och ta bilder med en vattentät
kamera.

Resultatet heter "Half awake and half asleep in the water"
och det är kanske lite vyn som är speciell. Nu är jag inte
bevandrad i Japans geografi så jag kanske har fel när jag
tror att det är Mount Fuji som avbildas sett från ett
böljande hav. Halva kamerans lins befinner sig under vattenytan
och andra ovanför. Det gör bilderna suggestiva och jag trollbinds
av vissa av dem. Det är kanske mitt band med vattnet som gör
att jag faller pladask för fotografen. På GunGallery hade de
ett exemplar av boken så jag bläddrade igenom den, och det fanns
många fler bilder jag gillade och förordet eller efterordet –
kommer inte riktigt ihåg var texten fanns i boken – var skriven
av självaste Martin Parr. Asako är född 1959 i Tokyo.

Hon använder sig av en 35 mm-Nikonos som är vattentät och hon
tittar inte i sökaren när hon tar bilderna, kanske för att hon
har fullt upp med att hålla sig ovanför vattenytan. Vi ser hur
vattnet ändrar färg, form och nästan konsistens i bilderna.

Jo, och Asako har valt en väldigt suggestiv musik som spelas
till bilderna.

Utställningen hänger till den 10 oktober. Här finns lite bilder
från boken, eller någon utställning. Det finns mycket matnyttigt
i den bloggen.

Och det här är Asakos hemsida.

Jag hittade ett bildspel från upphängningen:


.

.se fotografpresentation Duane Michals

Det var ett tag sen senaste fotografpresentationen och jag har
ett par på g, men jag passar på att ta den här när jag ändå har
honom färsk i minne. Jag kände inte alls till honom när jag
besökte Moderna Museets utställning Åter till verkligheten,
som består av ett 300-tal fotografier från 1970-talet, här
berättar curatorn om utställningen.



Och här finns en intressant artikel om den tiden skriven
av Moderna museets fotointendent från 1977 till 2004.

Men låt oss återgå till Duane Michals som föddes i USA 1932. Och nedan
ser vi en bild vars text är följande: "This photography is my proof. There
was that afternoon, when things were still good between us, and she
embraced me, and we were so happy. It did happen, she did love me.
Look see for yourself!" [Det här fotografiet är mitt bevis. Den där
eftermiddagen då saker och ting var bra mellan oss och hon kramade
mig och vi var så lyckliga. Den är verklig. Hon älskade mig. Titta efter,
så får du se!] Det är både vackert och sorgligt, och tänkvärt.



Det som föll mig i smaken var inte enbart hans suggestiva
bilder utan att han hade skrivit text till dem, ibland så fördjupade
texten insikten i bilden ibland så säger den motsatsen till
vad bilden visar – i alla fall enligt guiden som berättade
om några av fotograferna. Texten är handskriven och ibland
svårläst, ett under att jag förstod vad han skrev, trots att det
var nära på läkarskrift. Jag har skrivit förr om förhållandet
mellan text och bild och det är lite passande till min bloggs
ledord: "där bilden slutar tar orden vid" och ändå så kanske
de inte gör det, alltså bilden kanske inte tar slut, orden kanske
samexisterar och bägge växer sig starkare av varandra.

Några av bilderna som finns i Moderna museets ägor finns
inskannade och går att titta på här. Där kan man zooma in
och se texten lite tydligare.

Sökte vidare på youtube och hittade en intervju som heter
”Visions and Images: Duane Michals” som postats av
Duke University Libraries. Den är från 1981 och verkar lovande.



Det finns många möjligheter att göra något på youtube,
vet inte riktigt vem som ligger bakom det här om det är Michals
som lagt upp den. Men jag antar det.

things are queer


.

.se bilden och fotografen

Det är en bild som pryder tusentals och åter tusentals föremål,
ett porträtt av en legend. Men det är nog bara ett fåtal som
känner till fotografens namn och det är kanske anledningen
till att boken som jag håller i min famn heter ”Korda -
Conocido desconocido” känd ökänd). Den har getts ut av ett
spanskt bokförlag som heter La Fábrica och i bokens 440 sidor
finns över 400 bilder av en fotograf som få känner till.

Jag antar att bilderna är ett urval av det som återstår av Kordas
verk. Det var nämligen så att Korda var en kubansk fotograf
och han hade en fotostudio tillsammans med några fotografer
och den studion fick besök den 14 mars 1968 av Castros män
och alla bilder där beslagtogs. Och fram till i dag har inte bilderna
dykt upp – antagligen hamnade de på bål om inte någon av de
ansvariga insåg dess värde och behöll dem i tryggt förvar till senare.
Nedan en bild från AP med bilden och fotografen.



Många av bilderna är som en personlig dagbok. Inte Kordas
utan Fidel Castros. Han fick följa med Castro som fotograf
för kubanska tidningen ”La Revolución” och Castro blev så pass
förtjust i bilderna, så Korda fick följa med och dokumentera
de följande åren. Han var dock inte utnämnd till officiell
fotograf och fick inte heller betalt för sitt arbete.

Boken som är på spanska är uppdelad i fem delar. Studios Korda,
ledarna, folket, kvinnan och havet (titlarna är självfallet
på spanska men för enkelhetens skull så har jag översatt dem).

I en intervju som publiceras i slutet på boken säger Korda
att han hade en förkärlek för det naturliga ljuset, så han
experimenterade sig fram till den perfekta bilden även om
han kände när den satt.

Det var lite ovanligt att bläddra i boken och se Castro
äta en glass eller ligga på den snötäckta marken efter att
ha fallit när han åkte långfärdsskidor någonstans i
Sovjetunionen. Eller att se Castro i djurparken i Bronx 1959.

Det fanns även bilder på Neruda, Hemingway, Jean-Paul Sartre
och Simone de Beauvoir.

Lite märkligt var det att hitta två självporträtt i början
på Kvinnan-avsnittet. Det stod att han var Kubas Richard
Avedon.

Che-bilden togs den 5 mars 1960 under ett politiskt möte
efter att 136 människor dött när ett belgisk fartyg lastat
med vapen exploderat i Havannas hamn. Han hann bara ta två
bilder på Che när han plötsligt dök upp, en stående och
en liggande och de publicerades aldrig i tidningen. Han gav
bilderna till en italiensk förläggare, Giangiacomo Feltrinelli,
som letade efter bilder på Che, efter att denne hade blivit
avrättad.

Korda är ett taget namn. Han hette egentligen Alberto Díaz
Gutiérrez men han ansåg att det var för vanligt så han valde
Korda, delvis för att det var snarlikt Kodak och delvis
så hade han sett namnet någonstans. Kommer dock inte ihåg var.

Korda fick aldrig betalt för sin bild och den fick användas
fritt. Och man kan nog säga att bilden användes allt. Han
stämde dock Smirnoff vodka när de använde bilden
i reklamsyfte. De pengar han fick i förlikningen gick
till den kubanska sjukvården.

I bilden nedan granskar Korda negativen till den berömda bilden.



Annat som rör ämnet är utställningen i Kaliforniens fotomuseum.
Se bilderna här.

Om du befinner dig i Stockholm kan du titta på boken
i Instituto Cervantes bibliotek, om den inte är utlånad. Annars
kan man också gå in i La Fabrica-länken ovan och där finns
ett kort videoklipp där de visar några av bilderna. Sök efter
boken så hittar du det.

Vill du köpa den så har den ISBN: 9788492498574.

.

.se fotografisk etik samt fotografpresentation av Kevin Carter

Jag har länge funderat på att skriva om etik och fotografi och jag
har bestämt för mig att jag började skriva om Kevin Carter just
av den anledningen, men jag har ingen aning om var de
anteckningarna finns. Eller jo, jag tror det, men eftersom jag är
nere i Spanien har jag ingen nytta av den vetskapen.

***

Nu har jag gjort ett tidshopp eftersom jag väntade tills jag kom hem
för att ta tag i hela historien, tyvärr har jag inte lyckats finna det jag
skrev om Carter, eller de anteckningarna jag hade gjort.

Jo, det hela började med en bild av Kevin Carter och historien bakom
bilden och fotografen. Bilden gav honom Pulitzerpriset 1994, och några
månader senare tog han livet av sig. Nedan ser ni bilden i fråga.



Det är en bild som är omvälvande. Ett hungrigt barn och en
avvaktande gam. Barnet kämpar för att ta sig fram till en
matutdelningsplats under hungersnöden i Sudan 1993.

I dödsrosslingarna av Sydafrikas Apartheid verkade fyra
våghalsiga fotografer som gick under namnet Bang-Bang Club,
som en referens till kulorna som ven runtomkring dem
när de fotograferade. De fyra fotograferna hette Kevin Carter,
Greg Marinovich, Ken Oosterbroek och Joao Silva.


Dan Krauss gjorde dokumentären “The Death of Kevin Carter”
som blev Oscar- och Emmynominerad.

Han intervjuas av NPR. Vi får bland annat höra ett klipp
ur filmen där Kevin Carter pratar just om den ovan nämnda bilden.

Det är ett moraliskt dilemma, ska man bara dokumentera
eller ska man handla och hjälpa till. Det är klart att det finns
ett tredje alternativ. Ta bilden och sen hjälpa. Men just handlingen
att ta bilden före gör att Carter sågs av Västvärlden som en större
gam än den som porträtteras i bild. Ingen vet vad som hände
med flickan i bilden, men utsikterna var väl allt annat än lovande.
Jag förstår vikten av att ta bilden, men kanske han borde ha gjort
som Nick Ut när han tog den berömda bilden på en flicka som
springer efter att ha fått napalm över sig. I bildtexten i länken
står det att Nick minns hur flickan slät av sig kläderna och skrek
att det var för varmt och att han hällde vatten från sin vattenflaska
för att svalka ner henne och att han sen körde barnen till sjukhuset.

Detta skedde i Vietnam den 8 juni 1972. Flickan som heter Kim Phuc
överlevde och har i dag bland annat en stiftelse och är
goodwillambassadör för Unesco.

Mer om detta här.

För att läsa mer om Carter öppna den här länken på H2G2.
Om du undrar vad H2G2 är så är det inget mindre än
Liftarens Guide till Galaxen – Jordupplagan.

Nedan kommer ett videoklipp där några studenter tar upp problematiken.



Intervju med Carter


Och slutligen den tidigare nämnda filmen, dock är den dubbad på spanska.

La muerte de Kevin Carter
Parte 1


Parte 2


Parte 3


Nästa år har filmen om The Bang-Bang Club premiär.
.

.se fotografpresentation Helmut Newton

Eftersom jag är på semester så låter jag nån som känner fotografen väl
presentera honom, så jag lämnar er med "Helmut by June":

del 1


del 2


del 3


del 4


del 5


.

.se fotografpresentation Helmut Newton 2

Men man kanske känner sig bäst själv trots allt, dock är det på tyska,
så det hänger lite på ens egna språkkunskap och tålamod eftersom man
hör både engelsk och tysk prat, har inte sett den själv så jag kan
varken rekommendera eller avrekommendera:

"Helmut Newton - Mein Leben [My Life]"

del 1


del 2


del 3


del 4


del 5


.

.se fotografpresentation Henri Cartier-Bresson

Ja, då var det dags för en av de riktigt stora, inte för att förminska
de tidigare fotograferna, det är mer att den här franska fotografen
har varit en av 1900-talets mest inflytelserika och han var en av
grundarna av den berömda bildbyrån Magnum Photos. Han heter
Henri Cartier-Bresson [kartje´brεsõ´]. Han föddes den 22 augusti 1908
och dog 20 dagar innan han hann fylla 96. De ord som mest förknippas
med honom är nog ”The decisive moment” – ”det avgörande ögonblicket”.
Han var en mästare på att vara i händelsernas centrum, vare sig det var
vardagliga situationer eller världspolitiska händelser. Hos Magnum Photos
kan ni hitta lite bilder, sen kan man söka på google images om man inte
nöjer sig med det man sett. Jag lämnar er med ett femdelat program.

Part 1


Part 2


Part 3


Part 4


Part 5


.

.se fotografpresentation Jacques Henri Lartigue

Jacques-Henri Lartigue [larti´g], föddes den 13 juni 1894 i Courbevoie
utanför Paris. Han ställde ut sina bilder i Galerie d’Orsay tillsammans
med Brassaï, Man Ray och Doisneau. Men trots att han förde nån sort
fotografisk dagbok så var hans stora intresse måleri. Det var först när
han var 69 som han slog igenom som fotograf. Då Museum of Modern
Art (MoMA) i New York hade ett retrospektiv med honom och hans
portfolio publicerades i tidskriften Life. Märkligt nog finns inte de
bilderna i Life-arkivet som google har hand om. Han dog 1986 i Nice.

Part 1


Part 2


Part 3


Part 4


.

.se fotografpresentation Frank Hurley

James Francis "Frank" Hurley föddes den 15 oktober 1885
och dog den 16 januari 1962. Han var en australisk fotograf
och äventyrare. Han deltog i expeditioner till Antarktis. Följ
den här länken för att se bilder därifrån.

På bilden ovan ser vi Hurley. Den är hämtad härifrån.

Han var även officiell krigsfotograf för de australiska styrkor
som slogs i bägge världskrigen. Nu är det bara att bänka sig ner
och kolla på den här sexdelade filmen.

Part 1


Part 2


Part 3


Part 4


Part 5


Part 6


Om du är nyfiken på hans expeditioner och annat som rör honom,
så finns hans dagböcker och andra av hans verk inskannade
och till allmän beskådan på följande länk som går till Australiens
nationalbibliotek.

Dessutom finns hans bilder här.

.

.se fotografpresentation Annie Leibovitz

Annie Leibowitz [li:´bəvits] säger att en fotografs liv ”är livet
sett genom ett objektiv”. Som de tidigare fotograferna
så är det ibland bilderna man känner igen utan att riktigt
veta vem fotografen bakom dem är. Som nakenbilden på en
gravid Demi Moore eller skivomslaget till Bruce Springsteens
megasuccéplatta ”Born in the USA”. Ska vi gå bak lite längre i tiden
så finns ju den där bilden på en naken John Lennon som klamrar sig fast
Yoko Ono. John Lennon dog fem timmar senare.

Här hittar ni några av Leibowitz förstasidor för Rolling Stone, det
roliga är att det finns ljudfiler så man kan höra henne berätta om
historien bakom bilderna. John Lennon igen, den 21 januari 1971.
Rolling Stones, eller två av dem: Mick Jagger and Keith Richards.

Hon föddes den 2 oktober 1949. Hon började sin karriär
på tidskriften Rolling Stone, sen hakade hon på Rolling Stones
världsturné 1975. Nu jobbar hon bland annat åt tidskriften
Vanity Fair.

Hon hade ett långvarigt förhållande med den nu bortgångna
författaren Susan Sontag. Dagens film har regisserats av
systern Barbara Leibovitz.

Part 1


Part 2


Part 3


Part 4


Part 5


Part 6


2006 kom den retrospektiva boken A Photographer's Life, 1990–2005.
Brookling Museum hade en utställning och här hör vi Leibovitz



och Jane Sarkin.



Såg precis att New York Times har en special tillägnad henne
och hennes senaste bok – tror jag – som heter Women, här
hittar ni 21 porträtt på kvinnor med en historia bakom varje foto.
Dessutom finns det en intervju som man kan lyssna på här
och en essä av den ovan nämnda Susan Sontag som har den
intressanta rubriken ”A Photograph Is Not an Opinion.
Or Is It?”

.

.se fotografpresentation Diane Arbus

Då var det dags för Diane Arbus som jag stiftade bekantskap
genom filmen Fur. Inget i hennes liv, hennes bilder eller hennes
död var en olyckshändelse eller ordinärt, skrev Richard Avedon.
Eller det där med stifta bekantskap med en fotograf kan vara
lite relativt för ibland , det är nog vanligare nu, så har man sett
många bilder som man inte vet var de kommer ifrån eller vem som
ligger bakom. Moderna Museet hade en utställning med henne 2005-2006
och här är vad de skrev som biografi.

Dokumentären nedan ger kanske en sannare bild än filmen, som
trots allt hette ”an imaginary portrait of Diane Arbus”. Diane Arbus
föddes den 14 mars 1923 i New York och tog sitt liv den 26 juli 1971.
Tillsammans med sin man drev hon en fotostudio, men drogs mer
och mer åt att fotografera människor som levde i utanförskap. Exempel
på detta kan lät fås genom att googla på hennes namn och bilder.
Då lämnar jag er med Master Photographer än en gång. Mycket nöje.

Part 1 (ca 7 minuter)


Part 2


Part 3


Part 4


Lite mer om Arbus.
Bystander: A history of street photography

Diane Arbus: An aperture monograph

Diane Arbus: Revealed And Rediscovered

.

.se fotografpresentation - Andreas Feininger

__

Dags för en ny fotograf och det visar sig att även denne börjar på A.
Andreas Feininger föddes 27 december 1906 och dog 1999. Denna
gång är det återigen en fotograf som jag inte hade stiftat bekantskap
med, så jag tänkte att jag kanske skulle passa på att introducera två
fotografer. Den ena blir denne amerikan och den andra får komma
i nästa inlägg. Vi får se om det blir i dag eller nästa gång. Ska försöka
posta det i dag också. Bilderna är även denna gång tagna från Lifes
bildarkiv. Det roliga med Andreas Feininger är att han bodde några
år i Sverige (1933-1939) för att sen flytta till USA. Han publicerade
en bok som hette STOCKHOLM och han donerade bilderna till Stockholms
Stadsmuseum – vilket är ganska coolt. I länken ovan har de lagt upp sex
bilder. Det står i samma länk att han lämnade Sverige för utlänningar
inte längre fick använda bil eller kamera. Porträttet till höger är taget av
Ralph Morse.

__

Jag vet inte så mycket mer om Andreas Feininger så jag lämnar er
i händerna på Master Photographers.

Part 1


Part 2


Part 3


Part 4





.

.se fotografpresentation - Ansel Adams

Passande nog är bilden på dagens fotografpresentation tagen
av Alfred Eisenstaedt som var första fotografen ut. Återigen
är bilderna tagna från Lifes bildarkiv. Bilden ovan är tagen
1959 i Idyllwild, de runtomkring honom är hans studenter.



Ansel Adams föddes 1902 i Kalifornien och dog 1984. Han
räknas som en av de mest framstående amerikanska
fotograferna och för mig är han mest känd för sin
landskapsfotografi. Därför blev det naturligt att ta honom
nu när vår fotouppgift handlar om just det. Eftersom den
engelska wikipediasidan om honom är mer utförlig lägger
jag även till den länken. Ansel Adams arbetade i svartvit
och han tog fram tillsammans med Fred Archer zonsystemet,
som går ut på att man delar in bildens tonomfång i elva zoner
som går från 0 (noll) till X (tio). 0 motsvarar maximal svärta och zon X
motsvarar maximal vita, zon V motsvarar medelgrått. Gå in
i länken ovan för att få mer detaljer om zonsystemet. Han gav
ut många böcker om fotografins tekniska aspekt, om framkallning
och kopiering av bilder.

Förutom de mer kända landskapsbilderna så dokumenterade han
en av de i mitt tycke märkligaste händelserna i USA:s historia, och
det var när japanerna som bodde i USA, oavsett om de var födda där
internerades i flera koncentrationsläger i landet efter Pearl Harbor.
Ansel Adams fick tillstånd att besöka Manzanar, som var ett av de lägren
som fanns och det resulterade i boken Born Free and Equal. Och ve och
prisa intenet - som jag ständigt gör, varje dag jag upptäcker nåt nytt
så har Library of Congress digitaliserat den boken så den hittar ni här.

Det är det fantastiska med att blogga och skriva små fotografpresentationer
som jag gör nu. Jag lär mig otroligt mycket själv under arbetets gång. I
samband med detta hittade jag också en digitalisering av 244 bilder som
Ansel Adams tog där. De finns i en annan sida av Library of Congress som
heter Prints & Photographs Reading Room.

.....

Nu är det filmdags. Jag lämnar er med Master Photographers:

Part 1


Part 2


Part 3


Part 4





.

.se fotografpresentation - Alfred Eisenstaedt

Det är som sagt mycket fotografi just nu, så det gäller
att bejaka den sidan och insupa så mycket det går. Jag
tänkte presentera lite fotografer, men så att det blir
överkomligt tar jag en i veckan. Låt oss säga varje söndag,
bara för att det är i dag och det kliar redan i fingrarna.
Vore trevligt om UR eller SVT bestämde sig för att både göra
och sända lite dokumentärer om svenska och internationella
fotografer. BBC har annars varit föredömlig i den aspekten
och gjort serier som Master Photographers (1983) och The
Genius of Photography (2007).

Kan nån köpa hem dem till svensk tv?



Första fotografen ut är Alfred Eisenstaedt och namnet
ringar egentligen inte bekant hos mig, men han porträtterades
i den ovan nämnda serien 1983 så jag tycker att vi kan börja
med honom. Han föddes den 6 december 1898 och dog den 24 augusti 1995.

Han var verksam för den nu nedlagda tidskriften Life, som jag tycker
borde återuppstå snart igen. Tidskriften var känd för sina bildreportage.

Jag har ett vagt minne om att jag nämnt samarbetet mellan Google
och Life. Om inte så kan ni gå hit och söka på hans bilder. De tre
bilderna jag har lagt upp är tagna av honom. Det är två självporträtt
plus en bild på Brooklyn Bridge och nedre Manhattan många år innan
den elfte september.

Part 1 (ca 9 minuter)


Part 2 (ca 9 minuter)


Part 3 (ca 9 minuter)


Part 4 (ca 7 minuter)


.