.se om konsten att berätta historier

Ännu en intressant TED-video med Andrew Stanton.
"The clues to a great story". Vissa har gåvan att berätta historier
och alla har vi historier att berätta. Nåväl, titta på den.



.

.se skrivandets lust

Ja, då och då, känner jag saknad efter att skriva. Brevskrivande, diktskrivande,
ja, alla möjliga sorters skrivande, både för hand - känns som man nästan har
glömt hur, det sker så sällan nu för tiden, åtminstone för mig - och i datorn.

Det gäller att se om jag gör slag i saken. Jag sa till någon, kommer inte ihåg
vem just nu att jag har låtit bilderna ta över min uttrycksfullhet, jo, nu kommer
jag ihåg till vem jag sa det. Minnet är förunderligt. Och visst är det så, jag
försöker fånga vardagens poesi med dem. Och ändå kommer gång på gång
en längtan för ordet. Jag gillar att skriva och gör det alltför sällan.

Bloggen var tänkt att hjälpa mig med det, och den här gjort det, till och från.
Jag har ändå publicerat ett inlägg per dag, även om vissa dagar har bara varit
lite utfyllnad för att hålla det löftet, men andra dagar som den här så kanske
det kommer något mer utav det hela.

Ja, då och då, känner jag saknad efter att skriva.

.

.se långa namn

Vet inte riktigt hur jag kom in på det i dag, men plötsligt så stod
det ena ordet framför mig. Tala om undertextningsmardröm, inget
jag varit med om och inget jag drömt men tanken slog mig. Det blev
en liten kort berättelse av det hela. Om ni klickar på länkarna får
ni höra hur platserna uttalas.

Hej, mitt namn är Shanop och jag föddes i Änglarnas stad, och nej,
jag menar inte Los Angeles, och om mitt namn inte ger er en ledtråd
så ska jag se om vad vi brukar kalla staden när vi inte har brådska:
Krung Thep Maha Nakhon Amon Rattanakosin Mahinthara Ayutthaya
Mahadilok Phop Noppharat Ratchathani Burirom Udom Ratchaniwet
Mahasathan Amon Phiman Awatan Sathit Sakkathattiya Witsanu
Kamprasit. (กรุงเทพมหานคร อมรรัตนโกสินทร์ มหินทรายุธยามหาดิลก ภพนพรัตน์
ราชธานีบุรีรมย์ อุดมราชนิเวศน์ มหาสถาน อมรพิมาน อวตารสถิต สักกะทัตติยะ
วิษณุกรรมประสิทธิ์)

Okej, jag driver lite med er, staden heter Bankok. Jag kom från
en rik familj och kunde unna mig lyxen att resa, och av förklarliga
skäl hamnade jag i Nya Zeeland och en liten obetydlig kulle vars
namn lockade mig. Det var där jag träffade mitt livs kärlek, en
tjej som klättrade upp på höjden varje torsdag för att kasta
pappersflygplan och se hur länge de kunde flyga innan vinden
eller gravitationskraften avbröt färden. Första gången var jag
lika fascinerad som henne över aerodynamiken men det var något som
drog mig till hennes ögon.

Jag tror bestämt att det var hennes ansikte, och det som drog mig
till hennes ansikte var hennes skratt som växte från djupet
av hennes kropp. Platsen vi var på hette Taumatawhakatangihanga-
koauauotamateaturipukakapikimaungahoronukupokaiwhenuakitanatahu
och hon berättade att det betydde på urbefolkningens språk:
"Stället där Tamatea, mannen med det stora knät, som gled, klättrade
och slukade berg, känd som landätaren, spelade på sin näsflöjt
för sin älskade." Näsflöjt minsann.

Nu för tiden var det på samma sätt här som i Bankok, de valde
att kalla kullen för Taumata för att spara tid, eller kanske
för att spara på orden.

Något som varken jag eller hon såg någon mening i och pratade
hela natten från det första stjärnfallet till det solen började
rita skuggor bakom oss.

Hon hette Marama och vi var jämngamla och under de kommande veckorna
var vi som moln som samlade vatten. Vi växte in i varandras berättelser,
orden, blickarna blev allt mer laddade, minsta beröring kittlade till
och vi gick från att vara främlingar till att bli vänner,
till att bli ett.

Ni kan ju gissa var smekmånaden gick till.

Det kändes passande. Det var en lite ort på en ö vid Wales.

Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch.

.

.se skrivandet...

När jag startade den här bloggen var tanken att det skulle vara
ett sätt för mig att skriva mer och framför allt regelbundet.

Det har väl gått si så där, till viss del är det för att jag i ungefär
samma väva började fotografera mer regelbundet och det också
blev ett sätt att uttrycka sig på.

Att skriva varje dag har väl lätt till ett antal ströpubliceringar
som kanske inte varit så substantiella, men det har väl handlat
lite om planering också. Som tur är så är det fotboll lite då och då,
så de posterna saknas inte och det sparar mig lite tankeverksamhet
om vad jag ska skriva om.

Det blir på något sätt lite av en dagbok, inte lika självutlämnande
som den kunnat vara men i alla fall en inblick i vad jag gör
och vad jag tänker på.

Det är väl ett antal poster som jag lovat återkomma till, och med tiden
har jag helt enkelt glömt bort det, men så är det väl.

Vårt eller snarare mitt koncentrationsspann störs av ständigt nya saker
som jag upptäcker eller faller för. Bra eller dåligt? Ja, vem vet.

När jag gick på högstadiet började mobiltelefonerna dyka upp, då var de
stora tegelstenar. Nu finns de i var mans och kvinnas hand, i princip, och
sen tappade jag tråden insåg jag. Jag menade bara att saker och ting
förändras i en hög takt och att vi kanske inte alltid inser det.

Jag har haft funderingar på att styra upp publiceringarna lite,
kanske ha fotografpresentationer på måndagar, översättning
på tisdagar, musik på onsdagar och så vidare, men har inte
kommit vidare på de funderingarna.

Just nu i detta nu när jag skriver har jag tagit en liten paus
från översättningen och en annan liten paus från städningen,
som jag verkligen måste ta tag i, ja, det gäller båda pauserna,
men samtidigt känns det skönt att skriva ett inlägg innan klockan
är 23.55 och jag plötsligt inser att om fem minuter så är det
en ny dag och det saknas fortfarande ett blogginlägg.

Ja, vi får se om jag kan spåna lite på andra saker jag vill skriva
och om det får se dagens ljus i den här sidan.

.

.se att skriva på mobil

Det är inte det lättaste, men Samsung har nåt som heter swype
och man drar bara fingret på tangentbordet.

Det går otroligt snabbt. Enda jobbiga är när fingren hamnar i vägen för synen.

Tydligen finns det lite olika appar med olika inmatningssätt. Får väl testa dem, men är imponerad över swype.

.

Published with Blogger-droid v1.6.6

.se konsten att skriva...

...och uppfatta en generation. Helt enkelt genialiskt.


.

.se borde städa lite

Men det kanske är bra att inleda nya decenniet med lite kaos.
Jag vet inte, vi får se hur det blir. Just nu firas fyrverkerierna
här utanför. Bildbloggen rullar igen och den här textbloggen
likaså. Jag har lyckats med att publicera åtminstone ett inlägg
per dag det här året. Förhoppningsvis så har något vettig
slunkit med då och då. Japp, och så har jag lyckats posta
utlovade luftballongbilder och lagt upp ett urval på några
hundratal bilder på facebook. Nästa decennium blir härligt,
underbart.

.

.se mätt som en plätt

Och orkar egentligen inte skriva, så mycket att fixa så just nu
har allt låst sig, mättnaden ger inte någon energi heller. Inte
förrän den lagt sig. Tog en liten promenad i regnet i dag, typiskt
nog så var det soligt i går när jag satt inne hela dagen och jobbade
medan i dag som jag var i princip färdigjobbat så var det mulet
och regnigt. Nåväl, perfekt fotoväder. Synd bara att det är så få
som använder paraply nu för tiden. Eller så var det bara att det
regnade för lite. Själv är jag inte någon paraplyanvändare, men
rent fotomässigt behövde jag paraplyn, men de lös med sin
frånvaro. Måste skicka iväg bilder på tryck i kväll eller i morgon
bitti, om jag ska ha något att visa på tisdag.

På tal om skriva så dök det upp en intressant länk om en penna,
som jag i alla fall har använd väldigt mycket. BIC. Låter det
bekant. De ville göra en reklam om hur mycket man kunde skriva
med deras penna och sagt och gjort kom reklambyrån med
förslaget att de skulle göra en tidning, med enbart en BIC-penna.
Nedan kommer videon. Länken där jag snappade upp historien
finns här.



.

.se extremt högt

Det kanske inte är så lämpligt att sitta på ett plan strax
utanför Madrid och läsa om det försvunna planet och
dessutom så är boken jag håller på att avsluta till viss
olycksplanrelaterad eftersom den handlar om en pojke
vars pappa dog i 11 september attentatet. Det är en fiktiv
berättelse men den har sina beröringspunkter med verkligheten.
Det försvunna planet får mig att tänka på serien ”Lost”, man får
hoppas att det blir nån ljusning i det hela, men just nu är hoppet
att hitta några överlevande minimal. Med så många satelliter
som kretsar runt jorden tycker man att nån av dem borde ha
fångat de fallande planet – eller vad som nu hände med det.

Allt är så litet på 10 000 meters höjd. De odlade fälten bildar
mönster, grödorna ändrar färg. Funderar på allt möjligt när
muppen i gången tar fram sin snusdosa. Finns det nån värre lukt?
Den rycker bort mig från min promenad bland molnen.

Just det, boken jag läste var ”Extremt högt och otroligt nära”
av Jonathan Safran Foer – på engelska hette den ”Extremely
Loud & Incredibly Close”. Boken är översatt av Hans-Jacob
Nilsson och det är ett ord jag har fastnat på. Pojken som har
huvudrollen heter Oskar och han är väldigt bra på att
uppfinna saker – i alla fall rent tankemässigt. Men när han i
översättningen talar om att han uppfinner olika scenarior
av vad som hänt pappan till exempel, känns det som om ordet
inte riktigt är det översättaren borde ha valt. Det är ju mer
att han ”hittar på” saker som kan ha hänt, ”uppdiktar”
eller ”fantiserar” men meningen var väl att ha ett gemensamt ord
för allt – som jag antar att det är på engelska. Jag vet inte
om det fungerar.

.

.se irritationsmoment ett

Jag förstår inte riktigt hur en accent på ett ord
gör att antalet sms går från ett till tre. Nu är
det ju inget egentligt problem om man skriver sms
på svenska, men om man ska skriva på spanska till exempel
och vill skriva "traducción" så blir det plötsligt
tre sms. Hur fördelas det tecknet, undrar jag.
Så fort jag får en minut över ska jag ringa till telenor
och höra om det verkligen är meningen att man inte
ska kunna stava ordentligt, om man nu vill det.

.

.usa some words of inspiration

It is no accident that you are reading this. I am making black marks on white paper. These marks are my thoughts, and although I do not know who you are reading this now, in some way the lines of our lives have intersected... For the length of these few sentences, we meet here.

It is no accident that you are reading this. This moment has been waiting for you, I have been waiting for you. Remember me.

Duane Michals

.se att stava rätt

Det går i flera skeden. Vi skriver i ett flöde, eller jag kanske
ska ta det från mitt perspektiv och säga jag skriver i ett flöde.
Ibland fastnar jag på ord som jag skriver ner på papperet för
första gången och inte riktigt vet hur de stavas eller också
fastnar jag på ett vanligt ord vars stavning plötsligt ser konstigt
ut. Då slår vi upp de orden. Som stockholmare har man ett problem
med å och o, e och ä, eftersom vi uttalar dem likadant. Men
det fina med att stava fel är att det är först då som vi lär oss
hur det ska stavas – ja, i den mån vi upptäcker det, eller nån
annan gör det åt oss. För sista utposten för en text, vare sig
den är nåt vi skriver för första gången eller en översättning, bör
vara korrekturläsaren. Tyvärr är det en sak som inte alltid
värdesätts som det bör värdesättas och det är då felen poppar
upp som svampar. Sen kan det finnas andra anledningar till
att fel uppstår. När texten väl är skriven är det lätt att läsa i den
det man ville säga i stället för det som står skrivet, därför är
ett bra knep att läsa texten högt eller låta den vila ett par dagar.

När det gäller blogginlägg så är det tacksamt med läsare som
påminner en att det inte är samma sak att konka som att kånka,
även om man helst vill undvika bägge. Så nu är det ändrat i ett
tidigare inlägg, för jag kånkade på böckerna.

En liten parentes för dagens rättstavare:
Som upprättelse för skymfen mot en tv-lös man har jag hittat det
perfekta priset. Det finns här.

.

.se väntad nyhet...

Nu kan man äntligen schemalägga inlägg i bloggen.
Inte för att jag hinner med det just nu ändå. Over and out.

.

.se Saramago på BNP

José Saramago är en författare som jag gillar väldigt mycket
och en av böckerna som jag gillar mest är ”O ano da morte de
Ricardo Reis”, ”Året som Ricardo Reis dog”. Jag hade turen att
ha upptäckt honom när jag läste portugisiska på universitetet
och han är ett av skälen till min Lissabon-förälskelse, långt innan
jag kom till staden och insåg att den förälskelsen var sann, att
den bestod av något som inte var kött och ben, utan asfalt, stål,
kakel och en flod som bytt namn när den rann in i Portugal från
Spanien. Tajo hade blivit Tejo, och som en poesi rann den genom
mina ådror och gav mig en portugisisk själ, med ord av fado,
genomdränkta med saudade – en längtan – till vad? Ja, det får
jag återkomma till när jag funnit det.

Det här inlägget handlar i princip om Saramago. Han skriver en
blogg och det var glädjande att upptäcka den. Det är klart att för
att ni ska ha glädje av den måste ni kunna portugisiska eller spanska.
För er som kan det och inte har upptäckt den eller Saramago hoppas
jag att det här öppnar en ny värld för er.

Den finns på portugisiska: O Caderno de Saramago
eller på spanska: El Cuaderno de Saramago.
Den är väl värd ett besök. Saramago bitter sig inte i tungan.

För att återgå till ”O ano da morte de Ricardo Reis” så har jag hittat
en liten guldgruva, denna gång kanske bara för de som kan portugisiska
men i och för sig kan det vara av intresse för dem som vill få en inblick
i en författares arbete med en bok.

Det är BNP – Biblióteca Nacional de Portugal – Portugals
motsvarighet till KB, som har en José Saramago-samling,
där de bland annat har manuskriptet till ”O ano da morte
de Ricardo Reis”, med handskrivna rättningar, en dagbok
gjord efter händelser, väderrapporter och annat matnyttigt
som stod i tidningarna från augusti /september 1936 –
då romanen utspelar sig. Allt startar här.

I denna Saramago-resa upptäckte jag också att Fundação José Saramago
ska husera i Casa dos Bicos i Lissabon, så nu vet jag en av platserna som
jag ska besöka nästa gång jag är där.

Och vi avslutar det hela med Saramagos ”A maior flor do mundo”




¤

.se hur öppensinnad är du egentligen?

Öppensinnad verkar inte finnas som ord, även om google
tycks tycka annorlunda med ca 20 000 träffar. SAOL frågar om
jag menade ondsinnad… Nej, inte riktigt.

Det finns en hel del ord som har ändelsen –sinnad
men jag får väl skriva frisinnad i stället.

Lustigt hur jag inte vågar använda vissa ord trots en massa träffar,
men väljer att använda andra trots att det är väldigt få träffar,
som fjärilsfilea något.

Det finns ju fjärilslax, och fjärilskotletter, så man borde ju kunna
filea nåt så.

Nåja, nu finns det i alla fall en träff till ute i den världsvidawebben.

Frågan är ju också om nätet fungerar som artificiell andning
för vissa ord, en grogrund för andra och ett språklaboratorium
där ordbetydelser förskjuts och orden antar nya former.

Vad tror du?

.se gott nytt år

Nytt år, nya löften… Många projekt att fullfölja och sätta igång.
Det bådar gott. Det kliar i fingrarna så det är bara att ge sig hän
och börja skriva.

.se tid är relativ

Tiden är relativ. Det är inte jag utan Einstein som sa det. Eller han kanske
sa att allt var relativt. Men jag är inte en fysiker och tänker inte gå in i den
fjärde dimensionen och tidrummet mer än jag behöver. Tid är relativt, just
det, det var där jag var. Då och då skriver jag listor, oftast när jag sitter på
tåget och inte orkar göra nåt vettigt som att läsa en bok eller sova så sätter
jag igång med mina listor på saker och ting som jag måste ordna och göra,
det är oftast ofullständiga listor och de revideras ständigt, ena dagen är en
sak viktig och nästa dag finns det inte alls med.

Jag vet inte alls vart jag är på väg, om vi nu antar att jag måste ha ett mål
med detta blogginlägg, men rent tidsmässigt var det dags att skriva det, har
rätt många inlägg halvskrivna i min lilla svarta bok, nackdelen är väl att de
är handskrivna och min handstil blir allt mer som hjärtslagen i en sån där
monitor där tv-patienten snart ska få lite elektricitet genom sig för att det
som blir ett plant streck återigen ska resa på sig… och bli läsbart igen. Men
med lite god vilja kommer man en lång väg. Vad det än gäller, även om jag
ibland går bett på vissa ord så har jag ju skaparens frihet att förhoppningsvis
göra det bättre.

Om två inlägg, detta och ett till har jag gjort 250 stycken, vem skulle tro det.

Det är ju underbart att skriva, både att höra hur fingrarna springer på
tangentbordet och att se texten erövra det vita papperet. Jag gillar att skriva
och jag gillar att fota, igår var jag ute och fotade halva dagen, hann tyvärr
inte njuta så mycket av solen, men det var hur som helst underbara höstfärger
och fastnade till och med vid en fotning med modeller. Egentligen borde jag väl
ha pratat med dem, men det kändes tillräckligt fräckt att ta några bilder på
fotografer och modell för att sen dessutom gå fram. Då hade jag också varit ute
i tre timmar eller så, och avsaknaden på sol gjorde att jag var ganska frusen.

Så tid är relativ, men det innebär inte att vi ska ge upp och slukas av den. Ju mer
vi gör desto mer tid har vi. Det är en paradox, men icke desto mindre sann. Det
gäller bara att omvandla det omöjliga till möjligt.

Idag har jag jobbat hela dagen, med en liten dammsugarpaus på nån timme och
en härlig fotning av fåglar utanför mitt fönster. Räven må ha sagt att rönnbären
var sura, men nog duger de fint åt alla fåglar.

.se inspiration och utandning

jag läste ett blogginlägg i dag.

och blev lockad inte så mycket av innehållet som av sättet som texten flödade genom sidan.

jag vet inte om det var den barnsliga förtjusningen som jag har till små bokstäver.

eller om det var det som fanns att läsa mellan alla rader.

det var liksom andetag.

andningspauser.

och jag lydde och log.

hade inget annat val än att följa textens struktur.

det var lite av en pånyttfödelse.

så som åskan och blixtarna samt regnet och solen sprungit stafett det senaste dygnet.

till helgen måste jag omges av vatten.

Badsugen.

.se 201 inlägg...

...vem skulle ha trott det... Jag har gått om fotobloggen. Men jag kanske
kommer i fas så småningom. Det är riktigt kallt just nu. Fast det var
skönt att spela lite fotboll, vädret till trots. Det var ganska fuktigt på
konstgräsmattan, men det regnade i alla fall inte. Alltid nåt.

Måste dricka nåt, är dödstörstig.

.se om ordens existens

Ordens hälsa och Google. Som översättare hamnar man ofta
i dilemmat om ett ord verkligen existerar, det vill säga används
och ett sätt att få svar på det är att googla på ordet och kanske
varianter av det för att se hur pass vanligt det är. Har man
tillgång till databaser av dagstidningar, som Mediearkivet
eller PressText kan man se hur vanligt ordet är i tidningsvärlden.
Det är nyttigt att se hur ordet används och i vilken kontext det
dyker upp. Vi har alla ord som vi använder som kan ha kommit
till eller använts i olika perioder av våra liv, ord som kanske är
ortsspecifika eller familjespecifika. Ord som känns naturliga och som
vi överlåter åt ett googlande för att se om de möjligtvis har en
större världsrymd än vi trott. Men det handlar inte bara att räkna
träffar, det handlar om träffarnas trovärdighet och i slutändan
blir det ett personligt beslut.

Ett ord som är tyvärr aktuellt nu är waterboarding, en tortyrmetod
som har sina rötter i inkvisitionen. Jag som trodde att dess tid var
sen länge passerad. På svenska heter metoden skendränkning
och på spanska ”asfixia simulada”. Ja, man måste tillstå att engelskan
är i det här fallet bra på att dölja ordets sanna betydelse. Det låter
så oskyldigt med waterboarding.