.se när ljuset kom...

...till massajernas by. Peter hade sett det i Indien när han var ung. 

Jag hade sett för ett par år sedan och tänkte inte mer på det, 

det var en fantastisk idé och jag är stolt att Peter kom på att han kunde 

ta med sig den till massajerna. 

Det enda som krävdes var en 1,5 liters flaska och att man fyllde den 

till hälften med vatten. Där skulle ljuset stråla in och vattnet skulle 

sprida det. Massajerna trodde inte att det var möjligt och de frågade 

vad som hände när solen hade gått ner. Då slocknade sollampan 

sa Peter. Jag tänkte på det jag hade sett och sa att jag skulle leta 

upp det igen, för jag hade för mig att de hade i något i vattnet 

som fick lampan att lysa på natten också. Det blir spännande 

att höra vad som hänt i byn när Peter besöker den igen i december. 

Får återkomma då.

Nedan finns ett videoklipp som gör det hela mycket tydligare, 

det är inte den jag såg för några år sen, men det verkar 

som om de har i blekmedel i vattnet.

 

.

.se morgon i Kendwa, kväll i Paje

Dagen började med ett dopp i Indiska oceanen, det var kallt, men
det var en skön start. Frukost och sen lite förströelse på stranden
fram till tio då vår delade transport skulle ta oss till Stone Town, väl
där skulle vi ordna med en annan till Paje. När man delar kostar det
bara 10 dollar per person, så det blir billigare, å andra sidan kan man
stanna då och då när man har taxin för sig själv.

Vi kom fram till Paje, runt fyra, vi var de enda gästerna och havet
var kokande varmt. Jag har nog aldrig badat i så varmt vatten.
En av delfinkillarna var i baren, så vi kunde bestämma med
honom att vi skulle åka ut nästa dag, halv sju på morgonen.

Klockan nio skulle vi vara tillbaka så det var en kort tur, så jag längtade.

.

.se dag och natt två Kendwa

Livet har en annan rytm här, inte bara för att jag har semester,
men det blir tidiga morgnar och tidiga kvällar, i stället för logiska
sovmorgnar blir det att vakna tidigare än jag gör när jag jobbar
hemma.

I dag börjar Rich sin resa mot tillbaka mot civilisationen, klockan
åtta kommer taxin och hämtar honom, men innan dess hinner vi
ta lite bilder på stranden och äta frukost.

Halv nio ska vi ge oss av på en snorklingtur, vi är tillbaka till fyra.
Jag valde att lämna kvar kameran, vilket jag fick ångra djupt, men
bilderna finns i mitt medvetna och nu sätter jag det på pränt så det
borde väl innebära att jag kommer ihåg det ett tag. Vi åkte i en dhow,
de typiska fiskarbåtarna i Zanzibar, och den var betydligt större och
stadigare än jag väntat mig. Jag kunde lätt ha haft kameran med mig.
När vi såg den första delfinflocken kändes det. Jag vill ha min kamera.
Här. Nu. Jag hade ju engångsundervattenskameran med mig men det
är ju inte riktigt samma sak och delfinerna var en bit bort från båten.

Det är något särskilt med delfiner. Jag vet inte vad, men de gör mig glad.
Fast det är väl så för många människor. Hur som helst så fortsatte vår
resa mot en ö, som tydligen var privatägd, men runt den fick vi snorkla
och se på alla möjliga fiskar i olika färger och former. Innan vi nådde
fram stötte vi på ännu en delfinflock och kaptenen på båten sa, ja, här
ser ni delfiner, mycket billigare än de dyra delfinturerna som erbjuds
i söder.

Vi snorklade en timme, det var ganska strömt i vattnet så man blev
trött. Jag tog slut på rullen i kameran och sen simmade jag runt lite till.

Vi åt lunch på en strand. Fisk - de påstod att det var tonfisk men den
var väldigt mörk och smakade inte alls som tonfisk - och sen ris och
något såsaktigt. Det satt hur som helst fint, och så ananas och vattenmelon
till efterrätt.

På väg tillbaka droppade vi av några av de som var med på turen på deras
respektive hotellanläggningar längst med kusten. Resan hem tog en evighet
men återigen kände jag avsaknaden av min kamera. Ett tjugotal flickor, klädda
upp till öronen, gick ner till vattnet med hinkar för att fylla dem, men när väl
den första hade hoppat i, så släppte alla loss, de sprang och slängde sig i vattnet,
fyllde hinken och satte den på huvudet och gick upp igen. Det var roligt att se
dem så lekfulla, inte alls påverkade av vad de hade på sig. Annars var det mest
pojkar man såg leka i grupper på stränderna. Flickorna lyste med sin frånvaro.

På kvällningen funderade vi på hur vi skulle göra, om vi skulle stanna en natt
till eller om vi skulle åka söderut och ta en delfintur. Jag ville göra det, samtidigt
var det ju skönt att bara slappa. Vi bad Richs kompis, Simba, om lite tips och
han rekommenderade en anläggning som hette Jambo, som låg i Paje, en halvtimme
bilväg från delfinbukten.

När vi väl bestämde oss kom vi på att vi hade bara en natt att bolla med, för nästa
natt skulle vi tillbringa i Stone Town.

.

.se Stockholm till Arusha

Jag åkte hemifrån vid åtta, planet lyfte 12 mot Istanbul och därifrån
lyfte det sen klockan 19. Istanbul ligger en timme före Stockholm
och Dar Es-Salaam ytterligare en timme. Vi landade fyra på morgonen
och där blev vi upphämtade. Redan då var många av stadens invånare
på  gång.

Vi åkte till ett litet hotell. Bussen skulle plocka upp oss strax efter
sju, men den kom närmare åtta, vilket gav oss chansen att se alla
människor som var i rörelse. Det var ett myller av bussar, både stora
och små. Motorcyklar som agerade som tranportfordon för människor,
om det nu var som taxi, eller saker, som en låda med tomater som
surrades fast. Mitt i detta myller av människor alla på väg någonstans
stöd vi och väntade. Kameran låg i min väska och det kliade i fingrarna,
ville dokumentera det hela, samtidigt som de skulle ifrågasätta varför
jag fotade dem. Kvinnor och män bar saker på huvudena, antingen med
en hand som stöd eller utan att ta dem till hjälp.

Alla verkade känna varandra, och för en gångs skull var vi de enda vita,
och bara det väckte lite nyfikenhet. En busschaufför eller om det var han
som tog betalt vid dörren så att vår buss låg bakom dem. Vilket i och för
sig stämde, han sa ju aldrig hur långt bakom, 30-45 minuter senare
kom bussen. Vid det laget hade jag redan plockat upp kameran och
tagit lite bilder.

Bussresan blev ungefär lika lång som flygningen, bara att här fick vi
lämna bussen och sträcka på benen. Vi hann till och med äta en
snabblunch på tio minuter.

Vi passerade småbyar, som bestod av hus byggda av lera, ja lerhyddor
helt enkelt. Till såna som var byggda med tegel, vissa var fallfärdiga,
medan andra såg väldigt bra ut. Då och då var det kontroller, och vid ett
par tillfällen vägdes bussen. Måste fråga varför, om det har nåt med tjuvjakten
på elfenben att göra.

I Arusha möttes vi upp och togs till vår hotell för de första två dagarna.
Det blev en snabbdusch och sen drog vi och åt på Peters nya stammishak.

Och nu med regndropparna som faller är det nog dags att släcka ljuset
och sova lite. Hoppas regnet ger med sig imorgon så vi kan gå till
vattenfallet.

Vi såg några apor från bussen, men annars har vi inte sett några
vilda djur.

.

.se ny utställning och Tanzania

Ja, så såg dagens schema ut. Hämta bilder på Crimson, ännu en gång
inget svar på sponsorförfrågan. Denna gång fick jag inte heller rabatt
i kassan, hon hade inte befogenhet till det. Fick hon skäl tro. Nåväl,
det gör mig inget om Crimson sponsrar eller inte, bilderna måste jag
ha, men det hade varit trevligt att få ett svar från dem. Även om jag
denna gång skickade iväg förfrågan efter att jag beställt bilderna, men
förra gången skickade jag den en vecka innan jag gjorde beställningen
och enligt tjejen vid kassan så ska det ta en arbetsdag. Vi får se om de
hör av sig eller inte. Nu är ju det här loppet kört, men vill gärna veta
hur man ska gå tillväga för att ha en rimlig chans att få ut bilderna
lite billigare.

Vidare till Instituto Cervantes, lämnade några flyers och hämtade ett par
av bilderna, och iväg mot Östermalms bibliotek. Vikarierade lite som
bibliotekarie och sorterade in böckerna som jag tog bort ur mittenhyllan
in i hyllorna. Ramarna på biblioteket var inte 70x100 så jag fick klippa ner
bilderna. Vilken tur att jag hade med mig en skärkniv så det gick smidigt.
Hann inte få upp alla bilder, och rusade till nästa mötespunkt för dagen.
T-Centralen, fotografering till visumbilden. 80 spänn. Vad kostade det sist?
40? Minns inte, det var dyrt för fyra små bilder. Får skylla mig själv kunde
ha tagit ett självporträtt och fixat utskriften betydligt billigare. Nästa gång.

Resan till Tanzanias ambassad tog sin tid och vi hade tur att de öppnade trots
att vi kommit för sent. Kanske för att tjejen i kassan var upptagen i ett
telefonsamtal och kom inte för sig att titta i klockan innan hon öppnade åt oss.

500 spänn kostar visumet. En dag ska jag hämta malariatabletterna också,
det lär väl hamna på 700 tror jag.

På väg hem fick jag veta att mitt objektiv är tillbaka från lagning. Det var skönt
att veta. Funderar inte på kostnaden på den i dag.

.