Så heter utställningen på Galleri Kontrast. Jag har ett foto med och det kan du också ha. Från och med den 9 januari så säljs fotona för 300 spänn, 150 av dem går till läkare utan gränser.
Men det kanske är bra att inleda nya decenniet med lite kaos. Jag vet inte, vi får se hur det blir. Just nu firas fyrverkerierna här utanför. Bildbloggen rullar igen och den här textbloggen likaså. Jag har lyckats med att publicera åtminstone ett inlägg per dag det här året. Förhoppningsvis så har något vettig slunkit med då och då. Japp, och så har jag lyckats posta utlovade luftballongbilder och lagt upp ett urval på några hundratal bilder på facebook. Nästa decennium blir härligt, underbart.
I Senegal talar man ett språk som heter wolof och den här låten som jag länkar till här är en av dem som spelar i dokumentären som jag pratade om tidigare i veckan.
Text värt att ta i beaktning. "Lev det liv du älskar. Älska det liv du lever."
Nu kommer en av kategorierna av nästa Årets bild att vara bildspel och det kan tyckas att det är på tiden, det kommer troligtvis att innebära ett uppsving och kanske innovationer inom det området och det är bara att tacka och ta emot. Det görs mycket bra bildspel nu, men det kan göras ännu bättre, det är jag övertygad om. Ljud och bild, rörliga filmklipp, ja, möjligheterna är oändliga, men om vi nu ska hålla oss till stillbild och möjligtvis musik eller ljudupptagningar från fototillfället så kan det bli riktigt fängslande.
Ett fantastiskt bildspel kräver framför allt fantastiska bilder. Om du inte fick tillfälle att se på Kulturhuset i Stockholm mötet mellan havet och några män som såg det för första gången, så hittade jag en sida som hade ett bildspel. Här är en artikel om Martin Bogrens ”Ocean” på SvD.
Fotoutställningen på kulturhuset hette ”I Rajasthan finns inget hav”. Kan du föreställa dig det där första mötet med havet, något du bara hört talas om? Minns du hur ditt första möte med havet var?
Bildspelet hittar du här. Låt det ta över hela skärmen så att bilderna blir riktigt stora. Först får du klicka på ”Start de website” – japp, holländsk sida – och sen ska du klicka på tredje bilden från vänster, den svartvita som heter Serie 3. Goa.
Jag gillar att skriva, jag gillar att fota. Jag vill sammanföra bild och ord. Göra dem till ett. Oberoende av varandra och ändå en helhet tillsammans. Jag trevar mig fram för att hitta den visuella poesi som jag andas, jag söker fånga stadens väsen, människans spår. Allt det poetiska som finns i ett ögonblick och jag inspireras ständigt med det som finns runtomkring mig.
Här är ännu ett bildspel, även om det kanske är lite för långt. Det kändes så första gången. Det blir mer bildspel så småningom. Detta var vad jag hade att bjuda på idag.
På jakt efter försvunna inlägg. Det var ett som jag halvt om halvt publicerade och skulle se dagens ljus i dagarna, men nu när det äntligen var dags att skriva klart den så har jag bara rubriken kvar. Det är ju alltid något, men allt jag hade skrivit är borta och jag minns inte direkt vad det var – men vi får se vad jag kommer fram till.
Det hela började för att jag skulle skriva om Joann Sfars ”The Rabbis Cat”. Här hittar du några sidor hur boken. Om du känner dig stark i din franska kan du låna både första och andra boken i serien på Serieteket i Kulturhuset. Och jag tror att där kan du hitta alla serier som jag nämner här.
Seriekatter… Låt se. Vi har Krazy Kat. Var helt övertygad om att jag skrivit om den serien någon gång. Det är lite av ett triangeldrama mellan katten Krazy Kat som är kär i musen Ignatz, och polishunden Bull Pupp som i sin tur är kär i Krazy Kat. Ignatz kastar tegelstenar som svar på Krazy Kats kärleksförklaringar, och poliskonstapel Bull burar in Ignatz. Krazy Kat ser tegelstenarna som kärleksbevis. Det är en absurd och fantastisk värld som möter oss. Skaparen heter George Herriman. Mer om det hittar du här. Sen att min favoritpoet E.E. Cummings skrev förordet till första samlingsboken av seriestrippen – den gavs ut i amerikanska dagstidningar först – är ytterligare ett bevis på dess förträfflighet.
Här en tecknad kortis från 1916. Återigen kan vi prisa Youtube.
...för femtielfte gången. Mer bilder åt folket. Funderar på att sätta ihop bildbloggen och textbloggen med min hemsida på nåt vänster, men just nu är det bara funderingar. Ska försöka ta tag i det när jag är klar med Afrikas prinsessa - inte den gamla Bogartfilmen utan en dokumentär som går på svt den 9 januari. Se den så blir det lite dans och så kan ni höra Bebe sjunga lite.
...så brinner den ner. I går pratade vi lite om den och klockan tre i morse brann den. Kameraövervakningen låg tydligen nere då det skedde. Insiderbrott eller lyckoträff för pyromanerna? Läst i Aftonbladet.
Det där med att gå omkring staden utan kamera känns lite trist. Det finns så mycket som jag vill fånga. Men jag får se det som en övning, det får mig att fundera lite på vad det är jag vill fotografera och vad det är för berättelse eller seende jag vill förmedla. Än så länge har jag inte hört något från Canon eller kameraaffären där jag lämnade in kameran, men jag får väl ge mig till tåls. Jag har ju andra kameror hemma att tillgå om abstinensen blir för stor.
Jag har skrivit lite i min lilla svarta anteckningsbok om att jag känner mig naken utan kameran, som tur är så är det en nakenhet som inte är fysisk för det vore lagom jobbigt att gå runt i det vintriga och snöiga Stockholm utan kläder, men det är en nakenhet som den man förr kände när man glömde klockan hemma. Eller nu på senare år när mobilen inte var med. Som tur är så har jag i alla fall papper och penna med mig så att jag kan skriva och anteckna fotoidéer som jag kommer på, om det inte är de där ögonblicksbilderna som ständigt dyker upp framför mig för att lika snabbt försvinna och där står jag utan kamera inom räckhåll. Okej. Jag har ju mobilen, men den är inte så bra på att fånga ögonblick, dess fördröjning gör att man fångar ögonblicket efter ögonblicket. Jag har ju tagit över eller anammat Chase Jarvis-mantrat med att den bästa kameran är den du har med dig. Det är ju trots allt den kamera som du har, oavsett dess kvalitet som fångar det du vill fånga. Men jag fråntas nästan all kontroll som jag har med min kamera. I värsta fall får man nöja sig med att fånga bilderna i minnet.
Det är så vackert ljus nu också, solen som tittar fram utan att göra alltför stort väsen av sig. De snötunga grenarna, den köldomsvepta andedräkten.
Youtube är en otrolig källa, man upptäcker program som man inte visste fanns och alla bolag som tar bort saker därifrån borde i stället posta fler program själva och ge länkar till hur och var man kan köpa eller ladda ner dem för en billig penning. Jag vet inte hur länge de länkar jag hittar finns tillgängliga men de fanns åtminstone då jag postar inlägget. Det här är en dokumentär om Salgado som heter ”Looking back at you”.
Den är uppdelad i tiominuters avsnitt, mer eller mindre.
Match, ball and set to Real Madrid. Vilken match. Higuaín två, van der Vaart två, Ronaldo och Benzema. God jul. Ingen fotboll fram till nästa år. Njut.
Nu när det har gått ett år och GFU är över kanske det är dags att återuppta det där med fotografpresentationer. Under kursens gång har jag lärt känna tretton och dessutom har vi haft en massa gästföreläsare på besök.
Fotografi är något jag brinner allt mer för och jag tror att det gångna året bara har gett mer ved till brasan. Just nu är jag kameralös efter att ha skickat i väg den på reparation och jag hoppas att jag snart får veta när jag kan tänkas få tillbaka den och vad kalaset kommer gå loss på. Men dagens fotograf är etablerad och jag kommer att återkomma till honom alldeles strax. Med tanke på att hans namn står i ämnesraden är det ju ingen hemlighet vem det handlar om men jag tänkte prata lite mer om det faktum att man tar många bilder – eller läs att jag tar många – kanske lite väl många, även om jag oftast tycker att jag har tagit alldeles för få. Men det gör att man har ett större urval att utgå ifrån.
Förr hade man kontaktkartor till hjälp för att med förstoringsglas undersöka vilken bild man skulle välja. Om man jämför då och nu så tog man garanterat mindre bilder, men fotograferna tog ändå ganska många bilder på samma motiv, för att hitta den rätta vinkeln eller kompositionen.
Under den här terminen på GFU pratade Richard om en serie som heter Contacts – som består av 3 dvd-skivor där diverse fotografer talar om sina bilder och bildval genom att visa oss kontaktkartan.
Som sagt, så är det något som dagens digitala fotografer inte har stort bruk för. Visserligen går det att ordna en kontaktkarta via Photoshop eller något liknande program, eller så kan man välja att se bilderna i en serie, men frågan är om man utnyttjar den möjligheten. Varför se miniatyrer när man kan se bilderna ta plats i hela skärmen. Eftersom jag för närvarande nästan har uttömt mina fotografdokumentärer så tänkte jag ge mig in lite på Contacts och presentera andra fotografer genom den serien, eventuellt återkommer några av dem vi har sett tidigare, men det är nytt material och dessutom är det väldigt lärorikt.
Försten ut blir Sebastião Salgado, en fotograf som jag gillar väldigt mycket och som till viss del kritiserats för att han skildrar hemska människoöden genom att ta otroligt vackra bilder. Men till hans försvar så kan man säga att han lyckas få människor att titta på hans bilder och kanske inse vad som pågår.
Han själv talar om att liggande bilder känns mer naturliga för honom än stående, just för att horisonten är liggande, att i det format som vi fotar – både han och jag – som är 24x36 mm blir stående bilder lite onaturliga, förvrängda. Han säger sig ta fler horisontella än vertikala bilder, och säger att han kanske delvis är påverkad av filmen. Nedan kommer Salgado och "Contacts".
En av de första utställningarna jag såg av Sebastião Salgado var i Lissabon och den handlade om människans migrationer, då kände jag redan till honom och hans bilder från guldgruvan i Serra Pelada. Jag blev väldigt tagen av bilderna.
Han föddes i Brasilien 1944 och är utbildad ekonom men hängav sig åt fotografin 1973. Han var medlem i Magnum Photos från 1979 till 1994 då han startade en egen byrå som heter Amazonas Images. Där arbetar han med sitt stora projekt ”Genesis”. Han vill fotografera områden som människan ännu inte fördärvat. Han startade projektet 2004 och beräknas bli klar 2012. Här är ett litet videoklipp som jag hittat.
Fick en fråga om hur man skriver text upp och ned och det enklaste sättet om man inte har något typsnytt som är utformat så är att gå till den här hemsidan.
I dag föll kameran på golvet och objektivet fick sig en rejäl törn. Nu är kameran och objektiv på väg till Canons verkstad. De åker väl dit i morgon, så får vi se vad kalaset går på. Trist som fan. Sista skoldagen på GFU och så händer detta, förhoppningsvis så är kamerahuset okej och behöver inte genomgå någon reparation men objektivet behöver lagas. Det blir några tusenlappar för den smällen.
Blandade känslor när det var slut på skolan också men jättetrevligt att äta middag med alla, även om många var sega efter att ha gått ut med den andra GFU-klassen dagen innan efter deras vernissage.
Känner mig amputerad just nu utan kamera. Blir det analogt eller digitalt medan jag väntar på att återfå min? Det är frågan. Kanske lite analog terapi.