Från 1950-talet och in på 2000-talet hade Paul Newman arbetat som skådespelare, i slutet på karriären gick han allt mer över till att regissera , och han var med i många av mina personliga favoriter – för att nämna två "Butch Cassidy och Sundance Kid" och "Blåsningen". Men tyvärr så gick det inte att blåsa döden. Han förlorade kampen mot cancern, men han förblir odödlig.
Jag har sett hur de har börjat poppa upp som svampar i skogen i Stockholm, och även om tanken till färskpressad juice känns väldigt lockande känns det som om hela affärsidén har ett stort problem, och det är att förutom äpplen, plommon, jordgubbar och några frukter till, är det få frukter som får växa upp i Sverige.
För mig är själva tanken med fruktjuice att frukten ska vara underbart saftig och med handen på hjärtat hur ofta har du köpt frukt som inte smakar ett dugg. Hur kul är det då att få den färskpressad? Men än så länge har jag inte beställt nån så det är möjligt att de kommer att vara underbart goda. Vi får väl se.
Frukten är ju i alla fall bättre än grönsakerna. Man borde starta en import med färsk frukt och grönt i stället för fryst, och få ner avstånden från var den importerades ifrån. Det är ju som natt och dag att äta en tomat som du odlar själv och en som du köper i närmaste matvaruaffär, hur välsorterad den än må vara.
Men det går ju inte att slå in sig på den marknaden. Jag har ingen tanke på att göra det heller. En sak är då säker. Jag blev otroligt sugen på färskpressad juice, så det är nog inte en så dum idé i alla fall.
Ja, det är väl ett givet samtalsämne oavsett årstid, och i dag var det så underbart att sitta i en innegård och läsa Amberville i t-shirt och känna hur solens strålar värmde. Jag gillar färgexplosionen som kommer med hösten men kan vänta en stund till på den. Mer sol till helgen också. Ska försöka njuta av den.
Nu är jag äntligen klar på jobbet. Förra stycket skrev jag i fredags och det här skrivs på måndagen. Nu ska jag packa ihop.
Håller på att gå igenom min rss-lista, som är lång som vanligt, av nån anledning hinner den alltid växa, medan jag hittar på andra saker att ägna mig åt.
En sida som jag fastnade för var en sektion i The Boston Globes hemsida, eller webplats som heter ”The big picture” och även om jag bara tittat i den första av flera fotoartiklar eller temanummer, eller vad man nu väljer att kalla dem för, så tycker jag att den är värd ett besök.
Grekiska gudanamn står som spön i backen, men det ena känns konstigare än det andra. Eos, morgonrodnadens gudinna, är i och för sig vackert, dessutom är det det kameramärke som jag har haft i 23 år.
För de oinvigda är förnamnet på en sån kamera Canon.
Ett annat namn är Kalypso, hon som erbjöd Odysseus odödlighet. Katt skulle hon också kunna heta i ära till Breakfast at Tiffany's.
Jag har länge velat ha en funktion i blogger som möjliggör att man kan posta inlägg i förväg och att de publiceras det datum man vill. Det är möjligt att en sån funktion redan finns, det vore oerhört praktiskt för de tillfällen då man kände att man ville skriva lite inlägg men inte publicera alla samtidigt, och inte behöva logga in varje dag för att göra det. Inte för att det händer så ofta att man vill göra det, men då och då har det varit så.
Det funkar alldeles utmärkt i min fotoblogg så det känns som om funktionen inte borde vara omöjlig att åstadkomma.
Just nu är jag inne i en trötthetsperiod som sammanfaller med en period med mycket aktiviteter, vilket kanske är en möjlig orsak till tröttheten, en annan kan ju vara att jag går upp vid sju men lägger mig mellan 1-2 på natten.
Jag får kolla upp det där med blogger senare. Återkommer.
En sak är säker, gäspningar smittar och idag har jag gått hela dagen och gäspat, i ett typiskt fall av autosmittning. Det värsta av allt är att det är såna där gäspningar som inte riktigt är avslutade, jag vet inte om det är ett vanligt fenomen, men då och då så händer det mig. Jag gäspar, men kommer inte riktigt till slutet på gäspningen, så jag måste börja om och börja om.
Nåja, det kanske botas med lite sömn, så jag ska strax ge upp för dagen.
Det är en ny inneboende hemma, en svart liten katt med lång lång lång svans. Raka motsatsen till Pellesvanslös. Än så länge så bär hon namnet katten. Ja, med andra ord är hon inte döpt, i födelsehemmet hette hon Pärlan, men jag vet inte jag.
Återkommer med namn och bild så fort hon hittar sitt namn.
Vad har hänt med fotomaraton? Den fick nytt liv förra året och även om det var väldigt få deltagare så tror jag att det hade blivit fler i år - om de hade haft nån. Trist.
Några tankar om visdom. Det är egentligen en fotobok som ska lanseras, men den har fött en webbsida, film och allt möjligt. Det är bara att klicka sig fram.
Ja, efter att det jag skrev nyss försvann likt sommaren som tycks ha lämnats oss trots löften i kvällstidningarna om en snar återkomst, så får jag väl börja om.
Det är ändå inte av ondo har jag märkt, eftersom nya tankar kristalliseras och tar plats där andra tankar känt sig säkra.
Film och musik lever i symbios, ibland tar musiken över, som i musikaler, men oftast så förvånas jag när jag ser eftertexterna och inser att det har spelats betydligt mer musik än jag lagt märke till, och det är väl lite tanken med musiken. Det är som pusselbitar som blir en helhet, som driver fram filmen och bygger upp stämningen.
Det finns både instrumentell musik och sjungen musik och det kanske är vanligare att man missar den förstnämnda, eller så kan det vara att man inte känner igen lika lätt i eftertexterna.
Det finns ju en marknad för filmmusik, men av nån anledning så är det inte alltid de låtar man fastnar för som är med i de skivorna, som den här låten som jag föll pladask för när jag såg filmen för många år sen, och som jag idag letade rätt på på Youtube. Vår tids musikbibliotek, eller snarare mediebibliotek.
Låten heter "Maybe God is a Woman Too" eller så heter den "Big Dream" med Samantha Mathis, hur som helst är den hämtad ur filmen "A Thing Called Love".
Talar man om filmmusik så måste den här låten finnas med:
En majestätisk låt som många missade ledde mig att upptäcka en isländsk sångerska, med italienskklingande namn, Emiliana Torrini. Låten heter Gollum's Song, så filmen är väl lätt att gissa.
Tillbaka i Sverige efter ett alldeles för kort Lissabonbesök fick jag en videofil skickad till mig på allas hat- eller älsklingsobjekt facebook och den var så pass trevlig så jag tänkte dela med mig den. Efter senaste debaclet i fotofronten med Folkuniversitetet var det trevligt att se nåt lite roligare.
När vi ändå är inne på sagovärlden och de berörningspunkter som den har med vår verklighet, så greps Peter Pan, Tingenlin, Askungen, Snövit.
Ja, sammanlagt greps 32 personer, av dem fanns bland annat de ovan nämnda sagofigurerna. Disneyland må vara sagolikt men lönerna och villkoren är tydligen inte det.
Den tolfte augusti 1939 hade Trollkarlen från Oz premier. Det var för två dagar och 69 år sen. Så om man inte vill gå vilse i den världen så kan man nog använda sig av kartan som National Geographic lagt upp på sin hemsida.
Den är färgglad och grann. Med kartan i hand kanske vi kan möta Fågelskrämman, Plåtman eller det fega Lejonet nånstans på vägen, ja, till och med Dorothy kan vara där nånstans. Tillsammans ska vi gå till Smaragdstaden och träffa trollkarlen.
I dessa moderna tider kanske de har gps och så, så man vet var de olika häxorna befinner sig, fast de har säkert kopplat bort den funktionen till FRA:s förtret, fast med osynlighetsbarriären som omger landet är nog svårt för dem att sätta klorna på nån överhuvudtaget.
Nåja, det är väl hög tid att lägga sig, eller också att se filmen igen, blev lite sugen på att följa Dorothys och Totos vandring. Ska du med?
Jag jobbade under OS-invigningen och har inte sett mer än ett klipp där den Olympiska elden tändes med en idrottsman som ”sprang” uppe i luften. Däremot har jag läst om flickan som sjöng och den som inte sjöng, eller om det ska vara omvänt och att en IOK-medlem säger i AP enligt aftonbladet ”Åsikterna kan gå isär, men det är samma sak inom idrotten. Det är samma sak om din son är med i ett fotbollslag och plötsligt blir utbytt av tränaren.”
Det är väl lika bra att gå till källan och se vad AP skriver: "If your son is playing on a football team, suddenly the coach may decide that he's not playing, he's going to stay on the bench," Felli said. "That's what it is in sport, and in life." But he added, "The right information has to be given to the people."
Liknelsen är väl lika olycklig som hela historien med de två tjejerna, hon som sjöng karaoke inför världen och hon fick stå i bakgrunden och sjunga.
Skönt att spanska ligan börjar snart så att det är nåt kul att titta på tv.
Vi vann guldet!!! Spanien vann!!! Äntligen!!! Jag led 84 när vi förlorade mot Frankrike, så det är värt vartenda ett av utropstecknen ovan. Och mer därtill!!! EM-guld. Fan vad skönt.
...är dött. Vi krossade Italien på straffar. Casillas räddade två av straffarna. Nästa Ryssland.
Jag var såååååå nervös före matchen, även om jag trodde att vi skulle vinna, och det var först efter 2,5 timme som man kunde andas ut, och vråla av glädje.
Jag slogs av hur tråkigt Italien spelade. Jag menar... De har också fans, som betalat en förmögenhet för att se matchen på plats, eller som sitter bänkade framför nån tv. Förtjänar de verkligen inte bättre spel, och mindre filmningar?
Italien vann VM för två år sen genom att spela fotboll - för en gångs skull - varför la de av med det för att återgå till detta? Jag förstår inte, men nu föll de på eget grepp. Straffar. Och Buffon är inte världens bästa målvakt. Det är Casillas.
