.se lång dag...

Först jobb, dusch, bomullstops gick av - alltså själva bomullen - och blev
kvar i örat. Fick inte ut det. Vårdcentralen hade lunchstängt. Cykel in
till stan - ja, på pendeln - förbi Folkuniversitetet och hämtade mina
bilder, nisse ett - så ingen ska känna sig träffad - sa med hånleende att jag
skulle ha hämtat dem igår. Ja, det kom ju från rätt person. Ja, jag kom på
det i dag, så vad ska jag göra. Strunta i fotona, då? Hur som helst så var
vagnen full med kuvert och lådor med foton, säkert ett femtiotal, så jag
var inte ensam om att inte ha hämtat. Nåja, hittade fotona i sista lådan
och cyklade till Chez Albert för att fixa lite pålägg, tröttnat på att bara
äta ost eller sylt. Passar på att beställa en macka med vildsvinskött, ja,
det var ägaren själv som tyckte jag skulle prova. Det var riktigt gott.
Kände lite kopplingen med Asterix och Obelix. Det vanliga snacket om
Spanien-matchen och Frankrikes match ikväll. Fotade lite moln framför
frisören sen, lång kö. Stötte på en gammal kollega och medan han skulle
ta en kaffe på Sosta gick jag in och väntade på min tur. Bläddrade igenom
lite modetidningar och kollade på bilder. Klippte mig kort. Cyklade lite
planlöst och kom på utställningen på Gun Gallery om fotboll, jag har en
bok av fotografen hemma. Men galleristen var och postade brev så jag
satte mig ner i solen utanför och åt min vildsvinsmacka och njöt av solen.
Hon dök inte upp så jag gick till cykeln och låste upp den och precis när
jag satt på sadeln öppnade hon galleriet, men då fick det va. Just det,
fotografen heter Hans van der Meer. Det är såna här bilder jag vill ta
också, fotbollsplaner, folk som spelar, runt om i världen. Det är härligt.
Cyklade till CityAkuten, betalade 350 kronor och skulle återkomma
runt halv sex. Jag som ville bada. Nåja, åkte till jobbet och satte mig
där ett tag och gjorde lite snabbjobb som de ringde om precis när jag
satte min fot på kontoret - tala om tajmning. Cyklade sen tillbaka till
CityAkuten och träffade en läkare som sa att man inte skulle använda
tops, det behövdes inte. Hon började med att titta in i vänster höra, jag
sa det behövs inte - det är i höger öra, varpå hon sa, du har en här och
visade den. Undrar hur länge den suttit där. Jag skrattade lite, sen
plockade hon ut den andra också, så nu är jag topsfri. Hon skrev ett
recept till nån pipett jag skulle använda i stället för tops om det kliade
i örat - morgon och kväll. Cyklade till Kulturhuset men klockan var
nästan sex så jag hann inte se fotoutställningarna där, hann titta lite
snabbt på Jens Assurs "Hunger", får gå tillbaka en annan dag. Ringde
runt till några vänner men alla var upptagna med annat, och så var
jag törstig men orkade inte sätta mig på nåt fik. Jag tog lite bilder på
Plattan - mitt favorittorg. Skuggan föll så fint på de gående. Sen cyklade
jag i snigelfart sicksack genom Drottninggatan mot Gamla Stan och vidare
halvvägs upp till Slussen, tog några bilder där och sen cyklade jag längs med
Söder Mälarstrand och uppför Münchenbacken och stannade till halvvägs,
delvis för jag inte orkade ta mig uppför med cykeln och delvis för att ta
några mer bilder. Nu hade jag siktet inställt. Jag skulle köpa mat och sen
skulle jag ta ett dopp och äta maten vid sjön, sagt och gjort. Pendeln hem,
cyklade ner till sjön. Tog ett dopp i det iskalla vattnet, låg kvar en stund
och njöt. Sen gick jag upp, svepte om mig med handduken och åt min
middag. Sen cyklade jag och handla lite basvaror i OBS - det heter säkert
Coop-nånting nu för tiden - som hade öppet till 22. Så, det var dagen.

Sensmoralen är att du inte ska peta in i örat något som är mindre än
armbågen. Ska försöka låta bli.

.

.se Saramago på BNP

José Saramago är en författare som jag gillar väldigt mycket
och en av böckerna som jag gillar mest är ”O ano da morte de
Ricardo Reis”, ”Året som Ricardo Reis dog”. Jag hade turen att
ha upptäckt honom när jag läste portugisiska på universitetet
och han är ett av skälen till min Lissabon-förälskelse, långt innan
jag kom till staden och insåg att den förälskelsen var sann, att
den bestod av något som inte var kött och ben, utan asfalt, stål,
kakel och en flod som bytt namn när den rann in i Portugal från
Spanien. Tajo hade blivit Tejo, och som en poesi rann den genom
mina ådror och gav mig en portugisisk själ, med ord av fado,
genomdränkta med saudade – en längtan – till vad? Ja, det får
jag återkomma till när jag funnit det.

Det här inlägget handlar i princip om Saramago. Han skriver en
blogg och det var glädjande att upptäcka den. Det är klart att för
att ni ska ha glädje av den måste ni kunna portugisiska eller spanska.
För er som kan det och inte har upptäckt den eller Saramago hoppas
jag att det här öppnar en ny värld för er.

Den finns på portugisiska: O Caderno de Saramago
eller på spanska: El Cuaderno de Saramago.
Den är väl värd ett besök. Saramago bitter sig inte i tungan.

För att återgå till ”O ano da morte de Ricardo Reis” så har jag hittat
en liten guldgruva, denna gång kanske bara för de som kan portugisiska
men i och för sig kan det vara av intresse för dem som vill få en inblick
i en författares arbete med en bok.

Det är BNP – Biblióteca Nacional de Portugal – Portugals
motsvarighet till KB, som har en José Saramago-samling,
där de bland annat har manuskriptet till ”O ano da morte
de Ricardo Reis”, med handskrivna rättningar, en dagbok
gjord efter händelser, väderrapporter och annat matnyttigt
som stod i tidningarna från augusti /september 1936 –
då romanen utspelar sig. Allt startar här.

I denna Saramago-resa upptäckte jag också att Fundação José Saramago
ska husera i Casa dos Bicos i Lissabon, så nu vet jag en av platserna som
jag ska besöka nästa gång jag är där.

Och vi avslutar det hela med Saramagos ”A maior flor do mundo”




¤