Vi satt och pratade idag om användandet av almanackor och jag sa
att allt som oftast funkar almanackan mer som en dagbok för mig
än som planerare. Jag skriver saker och ting efteråt, jag brukar ha
ganska bra koll på vad som händer framöver. Men det kanske är
lite som med telefonnummer (läs mobilnummer nu för tiden), förr
kunde jag alla mina vänners nummer utantill, nu när alla finns på
mobilen skulle jag inte komma på mer än ett fåtal om jag skulle
råka glömma mobilen hemma. Det har blivit till en vital del i våra
liv, nästan som klockan har varit i perioder för mig. Nu är det nog
ett par månader sen jag hade klockan på mig. Det är inte för att
känna mig fri eller nåt sånt, jag saknar behovet av att ha den helt
enkelt. Jo, men om jag återgår till tankegången innan mobilanalogin
så befriar almanackan vårt minne till andra saker, eller i värsta fall
så stänger den ner en del av vår hjärna.
Tänk på det ni.
I dag snöade ganska stora snöflingor, inte allt för många så de föll
vackert ner mot marken. Jag hörde en duns och tittade upp och såg
hur katten (Molly hädanefter) stod uppsträckt och slog mot de fallande
snöflingorna. Kort därefter hoppade hon upp en halvmeter i hopp om
att fånga ännu en snöflinga. Inte den här gången heller lyckades Molly.
Men det hindrade inte henne från att försöka.
Man kanske ska ha den livsfilosofin, försöka göra det man vill, fånga
snöflingan eller allt annat som gäckar oss. Och njuta av den resan också.
Det är värt att ta språnget. Alla gånger.
Tänk på det också.
.
