Från 1950-talet och in på 2000-talet hade Paul Newman arbetat som skådespelare, i slutet på karriären gick han allt mer över till att regissera , och han var med i många av mina personliga favoriter – för att nämna två "Butch Cassidy och Sundance Kid" och "Blåsningen". Men tyvärr så gick det inte att blåsa döden. Han förlorade kampen mot cancern, men han förblir odödlig.
Jag har sett hur de har börjat poppa upp som svampar i skogen i Stockholm, och även om tanken till färskpressad juice känns väldigt lockande känns det som om hela affärsidén har ett stort problem, och det är att förutom äpplen, plommon, jordgubbar och några frukter till, är det få frukter som får växa upp i Sverige.
För mig är själva tanken med fruktjuice att frukten ska vara underbart saftig och med handen på hjärtat hur ofta har du köpt frukt som inte smakar ett dugg. Hur kul är det då att få den färskpressad? Men än så länge har jag inte beställt nån så det är möjligt att de kommer att vara underbart goda. Vi får väl se.
Frukten är ju i alla fall bättre än grönsakerna. Man borde starta en import med färsk frukt och grönt i stället för fryst, och få ner avstånden från var den importerades ifrån. Det är ju som natt och dag att äta en tomat som du odlar själv och en som du köper i närmaste matvaruaffär, hur välsorterad den än må vara.
Men det går ju inte att slå in sig på den marknaden. Jag har ingen tanke på att göra det heller. En sak är då säker. Jag blev otroligt sugen på färskpressad juice, så det är nog inte en så dum idé i alla fall.
Ja, det är väl ett givet samtalsämne oavsett årstid, och i dag var det så underbart att sitta i en innegård och läsa Amberville i t-shirt och känna hur solens strålar värmde. Jag gillar färgexplosionen som kommer med hösten men kan vänta en stund till på den. Mer sol till helgen också. Ska försöka njuta av den.
Nu är jag äntligen klar på jobbet. Förra stycket skrev jag i fredags och det här skrivs på måndagen. Nu ska jag packa ihop.
Håller på att gå igenom min rss-lista, som är lång som vanligt, av nån anledning hinner den alltid växa, medan jag hittar på andra saker att ägna mig åt.
En sida som jag fastnade för var en sektion i The Boston Globes hemsida, eller webplats som heter ”The big picture” och även om jag bara tittat i den första av flera fotoartiklar eller temanummer, eller vad man nu väljer att kalla dem för, så tycker jag att den är värd ett besök.
Grekiska gudanamn står som spön i backen, men det ena känns konstigare än det andra. Eos, morgonrodnadens gudinna, är i och för sig vackert, dessutom är det det kameramärke som jag har haft i 23 år.
För de oinvigda är förnamnet på en sån kamera Canon.
Ett annat namn är Kalypso, hon som erbjöd Odysseus odödlighet. Katt skulle hon också kunna heta i ära till Breakfast at Tiffany's.
Jag har länge velat ha en funktion i blogger som möjliggör att man kan posta inlägg i förväg och att de publiceras det datum man vill. Det är möjligt att en sån funktion redan finns, det vore oerhört praktiskt för de tillfällen då man kände att man ville skriva lite inlägg men inte publicera alla samtidigt, och inte behöva logga in varje dag för att göra det. Inte för att det händer så ofta att man vill göra det, men då och då har det varit så.
Det funkar alldeles utmärkt i min fotoblogg så det känns som om funktionen inte borde vara omöjlig att åstadkomma.
Just nu är jag inne i en trötthetsperiod som sammanfaller med en period med mycket aktiviteter, vilket kanske är en möjlig orsak till tröttheten, en annan kan ju vara att jag går upp vid sju men lägger mig mellan 1-2 på natten.
Jag får kolla upp det där med blogger senare. Återkommer.
En sak är säker, gäspningar smittar och idag har jag gått hela dagen och gäspat, i ett typiskt fall av autosmittning. Det värsta av allt är att det är såna där gäspningar som inte riktigt är avslutade, jag vet inte om det är ett vanligt fenomen, men då och då så händer det mig. Jag gäspar, men kommer inte riktigt till slutet på gäspningen, så jag måste börja om och börja om.
Nåja, det kanske botas med lite sömn, så jag ska strax ge upp för dagen.
Det är en ny inneboende hemma, en svart liten katt med lång lång lång svans. Raka motsatsen till Pellesvanslös. Än så länge så bär hon namnet katten. Ja, med andra ord är hon inte döpt, i födelsehemmet hette hon Pärlan, men jag vet inte jag.
Återkommer med namn och bild så fort hon hittar sitt namn.
Vad har hänt med fotomaraton? Den fick nytt liv förra året och även om det var väldigt få deltagare så tror jag att det hade blivit fler i år - om de hade haft nån. Trist.
Några tankar om visdom. Det är egentligen en fotobok som ska lanseras, men den har fött en webbsida, film och allt möjligt. Det är bara att klicka sig fram.
Ja, efter att det jag skrev nyss försvann likt sommaren som tycks ha lämnats oss trots löften i kvällstidningarna om en snar återkomst, så får jag väl börja om.
Det är ändå inte av ondo har jag märkt, eftersom nya tankar kristalliseras och tar plats där andra tankar känt sig säkra.
Film och musik lever i symbios, ibland tar musiken över, som i musikaler, men oftast så förvånas jag när jag ser eftertexterna och inser att det har spelats betydligt mer musik än jag lagt märke till, och det är väl lite tanken med musiken. Det är som pusselbitar som blir en helhet, som driver fram filmen och bygger upp stämningen.
Det finns både instrumentell musik och sjungen musik och det kanske är vanligare att man missar den förstnämnda, eller så kan det vara att man inte känner igen lika lätt i eftertexterna.
Det finns ju en marknad för filmmusik, men av nån anledning så är det inte alltid de låtar man fastnar för som är med i de skivorna, som den här låten som jag föll pladask för när jag såg filmen för många år sen, och som jag idag letade rätt på på Youtube. Vår tids musikbibliotek, eller snarare mediebibliotek.
Låten heter "Maybe God is a Woman Too" eller så heter den "Big Dream" med Samantha Mathis, hur som helst är den hämtad ur filmen "A Thing Called Love".
Talar man om filmmusik så måste den här låten finnas med:
En majestätisk låt som många missade ledde mig att upptäcka en isländsk sångerska, med italienskklingande namn, Emiliana Torrini. Låten heter Gollum's Song, så filmen är väl lätt att gissa.
