Ja, vad händer sen. När vi når till den fängslande bokens sista sida, för förr eller senare gör vi det. Vi kan inte släppa boken, vi vill veta hur det går, vi vill veta vem som är mördaren – om det nu var en deckare – eller så vill vi helt enkelt se om författaren lyckas få till slutet. Ibland håller ivern oss vakna trots att ögonen för länge sen gett upp. Till slut måste vi kapitulera när vi läst samma rad fjorton gånger eller när en mening vägrar rada sig upp logiskt så att vi förstår den.
När vi sen möts av den slutgiltiga punkten. Där historien finner sitt slut, då ångrar vi oss att vi hade så bråttom, vi fylls av motsägelsefulla känslor, å ena sidan glädjen att veta hur historien slutar så att vi njutningsfullt kan smälta en helhet som fängslat oss, å andra sidan sorgen över att vi nu nått slutet.
Jag skriver vi, men det är kanske mer jag än du, eller om vi säger så här, eller snarare om jag säger så här, det är helt klart jag.
Boken är en liknelse, en metafor, en lögn – och ibland sväljer vi den med hull och hår. Så vad händer när drömmar uppfylls? Är vi alla drömfångare? Jag säger inte att vi inte har egna drömmar, men nog smittas vi av drömmarna som de nära oss har och ibland gör vi dem till våra egna.
I går träffade jag en kille som pratade om valsafari i norr och midnattssolen. Det låter som en bra dröm. Kanske att jag ska ta över den. Lägga till den till min simma med delfiner, och fota vilda djur i savannen. Så dröm, och har ni nån bra dröm så kan ni väl skicka mig den. Det är alltid bra att ha drömmar på lager.
Jag har alltid tyckt att en muskulös man borde vara en man utan muskler eftersom ändelsen -lös står för saknad eller brist på viss företeelse, som i den lilla listan nedan. Var det undantaget som bekräftade regeln som det så fint heter eller låg det nåt annat bakom?
.pudelns kärna Det var Faust som sa "Das also war des Pudels Kern" [Det var alltså pudelns kärna] när Mefistofeles uppenbarade sig. Svaret fanns i ordets etymologi. Ordet kom till svenskan från franskan och enligt Nationalencyklopedin togs det i bruk 1837. (jfr högtyska muskulös, äldre engelska musculous. Av franska musculeux, av latin muscu losus, avledning av musculus.)
.medicin bullös - som har med bulla, blåsa, att göra fistulös (fr. fistuleux) - som utgör eller liknar en fistel [1752, icke naturlig kanal i kroppen medfödd el. uppkommen genom sjukdom el. genom att den opererats in] glandulös - försedd med glandler [1832] pustulös (fr. pustuleux) - som lider av pustel [1833, liten blåsa, var] skrofulös (fr. scrofuleux) - som lider av skrofler [1800, äldre benämning på tidigare vanliga yttringar av tuberkulos hos barn] tuberkulös - som har att göra med tuberkulos [1926]
Ibland och för de flesta människor är gatubrunnen en självklar dock osynlig del av staden.
De lever ett liv likt svamparnas i en skog av asfalt och mörker osynlig tills ett mönster klarnar hjärnan förstår äntligen vad ögat länge registrerat,
vid min sida skriker nån försiktigt! Förskräckt uppmanar hon mig att se mig för
två centimeter under den svävande och avvaktande foten finns det en brunn med bokstaven A inpräntad.
Jag ser på henne undrande hon ler
Akta Annars Avbryts Allt
allt syftar på kärlek hon hoppar över brunnen glatt för att hamna några hopp längre bort på en K-brunn där är leendet bredare
Kanske Kan Kärlek Komma Kvittrande Kalibrerar Känslovågorna Kosmos
Hon tar min hand jag tar din låt oss dras med
* * * Vad finns bakom allt skrock som bygger upp sin verklighet runtom oss? Hoppas vi på att Kloakprinsen eller princessan ska finnas under den bristande K-brunnen eller är det säkerheten av att veta att den inte kommer att släppa taget som gör att vår längtan kan förlita sig på den.
Que mejor manera para inagurar el blog en castellano que con la poesía que ya respira en este hogar, en inglés y en sueco. Es la traducción de José Casas, sacado de la antología poética Buffalo Bill ha muerto, de la editorial Hiperión.
En algún lugar adonde nunca he ido,gozosamente más allá de toda experiencia,tus ojos tienen su silencio: en tu gesto más delicado hay cosas que me rodean, o que no puedo tocar porque están demasiado cerca
tu mirada más leve me abrirá sin esfuerzo aunque me haya cerrado como unos dedos, tú siempre me abres pétalo a pétalo como abre la Primavera (tocando hábil,mistenosamente)su primera rosa
o si tu deseo fuera cerrarme,yo y mi vida nos cerraremos muy delicadamente,de repente, como cuando el corazón de esta flor imagina la nieve cayendo cuidadosamente por todas partes;
nada de lo que podamos percibir en este mundo iguala el poder de tu intensa fragilidad:su textura me domina con el color de sus países, produciendo muerte y eternidad a cada latido
(no sé qué hay en ti que se cierra y se abre;pero algo en mí comprende que la voz de tus ojos es más profunda que todas las rosas) nadie,ni siquiera la lluvia,tiene unas manos tan pequeñas
somewhere i have never travelled, gladly beyond any experience,your eyes have their silence: in your most frail gesture are things which enclose me, or which i cannot touch because they are too near
your slightest look will easily unclose me though i have closed myself as fingers, you open always petal by petal myself as Spring opens (touching skilfully,mysteriously)her first rose
or if your wish be to close me, i and my life will shut very beautifully ,suddenly, as when the heart of this flower imagines the snow carefully everywhere descending; nothing which we are to perceive in this world equals the power of your intense fragility:whose texture compels me with the color of its countries, rendering death and forever with each breathing
(i do not know what it is about you that closes and opens;only something in me understands the voice of your eyes is deeper than all roses) nobody,not even the rain,has such small hands
någonstans dit jag aldrig rest, långt bortom all upplevelse, har dina ögon sin tystnad: i din mest sköra rörelse finns det saker som innesluter mig eller som jag inte kan röra eftersom de är för nära
din minsta blick öppnar mig med lätthet fast jag har slutit mig som fingrar, öppnar du mig alltid blad för blad liksom Våren öppnar (omsorgsfullt berörande, gåtfullt) sin första ros
eller om din önskan är att sluta mig, jag och mitt liv kommer att slutas väldigt vackert, plötsligt, som när denna blommas hjärta föreställer sig snöns överallt fallande stillhet;
inget av de vi skall förnimma i denna värld är som styrkan i din intensiva bräcklighet: vilkens struktur förmår mig att med färgerna av dess länder, återgiva död och evighet med varje andetag
(jag vet inte hur du gör när du sluter och öppnar; men något inom mig förstår dina ögons röst är djupare än alla rosor) ingen, inte ens regnet, har så små händer
I bloggens andra månad av existens gör dikterna inträde. Både gamla och nya. Ja, vi får se.
Dikterna är min musik, min röst. Orden är det enda instrument som jag nån gång hoppas bemästra. Jag har lagt på hyllan drömmarna om piano-, gitarr- och sax-spel och det kan nog de flesta grannar tacka gudarna för. Kanske om man skulle bo i en sån där lägenhet som hade en brandtrappa utanför, där man kunde sitta ute på varma sommarkvällar och dra melankoliska andetag på saxen, ja, kanske då skulle jag sitta där och förgylla de herrelösa katternas nätter med alla dessa toner som tills vidare får vänta i tysthet.
För länge sen hände en ganska rolig sak som är kopplad till en av mina favoritpoeter E. E. Cummings och en dikt vars första rad börjar med somewhere i have never travelled, gladly beyond. Det är en av de första dikterna som jag frivilligt lärde mig utantill och den kom till mig under en filmkväll.
Filmer har öppnat många dörrar för mig, upptäckt världar och väckt intresse för saker som jag glömt eller inte trodde att jag kunde vara intresserad av.
Hur som helst så hände det här i Stockholms universitet på den tiden då det fanns en anslagstavla efter att man kommit in genom första dörrarna till biblioteket. Av nån anledning togs den bort.
Det var där man kunde skriva var man satt nånstans och man kunde även se om några vänner var på plats och pluggade. Det var som en primitiv version av MSN, och med hjälp av den kunde man planera fikapauserna under dagen. En dag satte jag upp en dikt, den som jag nämner ovan och skrev det vanliga, jag sitter på vanliga platsen. Fika? Eller nåt. Kommer faktiskt inte ihåg exakt vad jag skrev och lappen försvann från anslagstavlan. Nu visade det sig att jag hade skrivit ut dikten från ett mejl, så min mejladress stod med i papperet, och mycket riktigt fick jag ett mejl av den som tagit det.
Det blir mer om det senare, visar det sig. Jag började nämligen söka efter mejlen som rimligtvis borde finnas här nånstans, och nu är jag glad att jag sparat alla mina mejl, sen det hela begav sig.
Håller på att läser några från 1998 nu. Men som sagt fortsättningen följer.
Tolka det som ni vill, men efter ett antal pjäser på Dramaten såg jag en som jag verkligen gillade. Inte för att de andra pjäserna var dåliga, men de hade massa brus som borde ha filtrerats bort.
Det är ju så nu för tiden. Vi lever under ett enormt brus av syn-, ljud-, och doftintryck. Texter, bilder, musik, tal, dofter – allt strömmar mot oss och vi tar till oss det på olika sätt. Tre gratistidningar på tåget, två av dem delas ut av kolportörer utanför min pendeltågsstation, ibland tar jag en tidning bara för de står där, trots att jag inte tänker bläddra igenom den.
Det var ändå riktigt duktiga dramatiker som skrivit pjäserna. Storheter som Strindberg och Shakespeare. Så förutsättningarna fanns där för att det skulle bli en minnesvärd stund. Men i bägge pjäserna bryter kaos ut och lämnar plats åt Poetry Slam och rap – som jag måste säga att jag gillar, men förstår inte alls hur det hittat in hit. Bruset är tydligen oberäkneligt också. Det är inte ens på svenska, som ändå kunde ha varit försvarligt – eftersom resten av pjäsen är det. Efter 40 sekunder av videoklippet kommer texten som rabblas upp i Strindbergs Ett Drömspel:
The Poverty of Philosophy av Immortal Technique. Hela texten finns på internet. Det är bara att söka på dem om ni vill höra mer.
Innovativ teater? Som när dansen gjorde inträde. Modern dans i all ära, men om inte huvudpersonen är ballerina vill jag inte ha nån dans.
Och sen finns ju de där jättebebisarna som har dykt upp i ett par pjäser. Kom igen? Köp en docka på Stor&liten – ja, jag vet att det inte heter så längre – och använd lite barnläten om så krävs. Fan, ge näring åt min fantasi, allt behöver inte visualiseras eller skämtas bort. Snart blir det väl dansande jättebebisar som i Ally McBeal.
Igår var det en annan femma. När ljuset tänds på scenen faller ridån, eller blir synlig snarare. Det är en ridå av vatten som anades i mörkret på grund av dess porlande ljud. Regnet slutar att falla, men stormen har börjat. En storm av ord, av känslor, maktlöshet och begär.
Det var Sam ShepardsBuried Child (Hem till gården) och där lades tonvikten på orden, på skådespelarna. Det var en sann fröjd att se de agera. Särskilt Dodge (Jan Malmsjö) och Shelly (Livia Millhagen).