.se är alla ouppfyllda...

Är alla ouppfyllda drömmar brustna?
Undrar jag
Medan tåget skiftar landskap
Är de det när vi släpper tag om dem
Eller bara när vi slutar drömma?

.se om drömmar

Ja, vad händer sen. När vi når till den fängslande bokens
sista sida, för förr eller senare gör vi det. Vi kan inte
släppa boken, vi vill veta hur det går, vi vill veta vem
som är mördaren – om det nu var en deckare – eller så
vill vi helt enkelt se om författaren lyckas få till slutet.
Ibland håller ivern oss vakna trots att ögonen för länge
sen gett upp. Till slut måste vi kapitulera när vi läst samma
rad fjorton gånger eller när en mening vägrar rada sig upp
logiskt så att vi förstår den.

När vi sen möts av den slutgiltiga punkten. Där historien
finner sitt slut, då ångrar vi oss att vi hade så bråttom, vi
fylls av motsägelsefulla känslor, å ena sidan glädjen att
veta hur historien slutar så att vi njutningsfullt kan smälta
en helhet som fängslat oss, å andra sidan sorgen över att
vi nu nått slutet.

Jag skriver vi, men det är kanske mer jag än du, eller om vi
säger så här, eller snarare om jag säger så här, det är helt
klart jag.

Boken är en liknelse, en metafor, en lögn – och ibland sväljer
vi den med hull och hår. Så vad händer när drömmar uppfylls?
Är vi alla drömfångare? Jag säger inte att vi inte har egna
drömmar, men nog smittas vi av drömmarna som de nära oss har
och ibland gör vi dem till våra egna.

I går träffade jag en kille som pratade om valsafari i norr
och midnattssolen. Det låter som en bra dröm. Kanske att jag
ska ta över den. Lägga till den till min simma med delfiner,
och fota vilda djur i savannen. Så dröm, och har ni nån bra
dröm så kan ni väl skicka mig den. Det är alltid bra att ha drömmar
på lager.

.se om ord 001

Jag har alltid tyckt att en muskulös man borde vara en man utan muskler
eftersom ändelsen -lös står för saknad eller brist på viss företeelse, som i den
lilla listan nedan. Var det undantaget som bekräftade regeln som det så fint
heter eller låg det nåt annat bakom?

andlös, aningslös, anspråkslös, ansvarslös, arbetslös, arvlös,
barnlös, bekymmerslös, besinningslös, betydelselös, blodlös, bottenlös,
brödlös,
chanslös, charmlös,
doftlös,
egendomslös, exempellös,
formlös, fredlös, fruktlös, färglös, förbehållslös, försvarslös,
förutsättningslös, föräldralös,
gaddlös, gagnlös, glanslös, grundlös, gränslös, gudlös,
harmlös, hejdlös, hemlös, herrelös, hialös, historielös, hjälplös, hjärtlös,
hopplös, hudlös, hutlös, huvudlös, håglös, hållningslös, hämningslös,
händelselös, hänsynslös,
illusionslös, intresselös,
kastlös, klanglös, klasslös, kompromisslös, konfessionslös, konstlös,
konturlös, kraftlös, kritiklös, känslolös, kärlekslös, könlös,
laglös, lealös, livlös, ljudlös, lottlös, lärarlös, lönlöst,
makalös, maktlös, medellös, medvetslös, meningslös, menlös, modlös,
mållös, märglös,
namnlös,
omdömeslös, ordlös, orkeslös,
partilös, perspektivlös, planlös, poänglös, pulslös,
rastlös, redlös, regellös, respektlös, restlös, resultatlös, rolös, rotlös,
ryggradslös, rådlös, räddningslös, rättslös,
saklös, samvetslös, sanningslös, sanslös, sedeslös, själlös, skadeslös,
skamlös, skoningslös, skrupulös, skyddslös, slanglös, smaklös, sorglös,
spårlös, statslös, steglös, stiglös, svarslös, sveklös, sysslolös, sömnlös,
taktlös, tallös, tandlös, tanklös, tidlös, tonlös, trolös, trådlös, tröstlös,
tveklös, tygellös, tyngdlös,
uddlös, undantagslös, urskillningslös, utsiktsklös, uttryckslös,
vapenlös, verkningslös, vettlös, viktlös, viljelös, villkorslös, vinglös,
vårdslös, värdelös, värnlös,
ändamålslös, ändlös, ärelös.

.pudelns kärna
Det var Faust som sa "Das also war des Pudels Kern" [Det var alltså pudelns
kärna] när Mefistofeles uppenbarade sig.
Svaret fanns i ordets etymologi. Ordet kom till svenskan från franskan
och enligt Nationalencyklopedin togs det i bruk 1837. (jfr högtyska
muskulös, äldre engelska musculous. Av franska musculeux, av latin muscu losus,
avledning av musculus.)

.några äpplen från samma träd
cellulös (fr. celluleux) - cellrik [1750]
fabulös (fr. fabuleux) - helt otrolig [1850]
floskulös - rik på floskel [1781]
nebulös (fr. nébuleux) - dimmigt, oklart, kaotiskt [1845] mirakulös
(fr. miraculeux) - otroligt [1631]
restlös - total [1913]
skandalös (fr. scandaleux) - förargelseväckande, skamlig [1642]
skrupulös (fr. scrupuleux) - samvetsgrann [1629]

.medicin
bullös - som har med bulla, blåsa, att göra
fistulös (fr. fistuleux) - som utgör eller liknar en fistel [1752, icke naturlig
kanal i kroppen medfödd el. uppkommen genom sjukdom el. genom att den
opererats in]
glandulös - försedd med glandler [1832]
pustulös (fr. pustuleux) - som lider av pustel [1833, liten blåsa, var]
skrofulös (fr. scrofuleux) - som lider av skrofler [1800, äldre benämning på
tidigare vanliga yttringar av tuberkulos hos barn]
tuberkulös - som har att göra med tuberkulos [1926]

.se A eller K

Ibland
och för de flesta människor
är gatubrunnen en självklar
dock osynlig del av staden.

De lever ett liv likt svamparnas
i en skog av asfalt och mörker
osynlig
tills ett mönster klarnar
hjärnan förstår äntligen
vad ögat länge registrerat,

vid min sida skriker nån
försiktigt!
Förskräckt uppmanar hon mig
att se mig för

två centimeter under
den svävande och avvaktande foten
finns det en brunn
med bokstaven A inpräntad.

Jag ser på henne undrande
hon ler

Akta Annars Avbryts Allt

allt syftar på kärlek
hon hoppar över brunnen glatt
för att hamna några hopp längre bort
på en K-brunn
där är leendet bredare

Kanske Kan Kärlek Komma
Kvittrande Kalibrerar Känslovågorna Kosmos

Hon tar min hand
jag tar din
låt oss dras med


* * *
Vad finns bakom allt skrock som bygger upp sin verklighet
runtom oss? Hoppas vi på att Kloakprinsen eller princessan
ska finnas under den bristande K-brunnen eller är det
säkerheten av att veta att den inte kommer att släppa taget
som gör att vår längtan kan förlita sig på den.

.es En algún lugar adonde nunca he ido

Que mejor manera para inagurar el blog en castellano
que con la poesía que ya respira en este hogar, en inglés
y en sueco. Es la traducción de José Casas, sacado de la
antología poética Buffalo Bill ha muerto, de la editorial
Hiperión.

En algún lugar adonde nunca he ido,gozosamente más allá
de toda experiencia,tus ojos tienen su silencio:
en tu gesto más delicado hay cosas que me rodean,
o que no puedo tocar porque están demasiado cerca

tu mirada más leve me abrirá sin esfuerzo
aunque me haya cerrado como unos dedos,
tú siempre me abres pétalo a pétalo como abre la Primavera
(tocando hábil,mistenosamente)su primera rosa

o si tu deseo fuera cerrarme,yo y mi vida
nos cerraremos muy delicadamente,de repente,
como cuando el corazón de esta flor imagina
la nieve cayendo cuidadosamente por todas partes;

nada de lo que podamos percibir en este mundo iguala
el poder de tu intensa fragilidad:su textura
me domina con el color de sus países,
produciendo muerte y eternidad a cada latido

(no sé qué hay en ti que se cierra
y se abre;pero algo en mí comprende
que la voz de tus ojos es más profunda que todas las rosas)
nadie,ni siquiera la lluvia,tiene unas manos tan pequeñas

.uk somewhere i have never travelled, gladly beyond

somewhere i have never travelled, gladly beyond
any experience,your eyes have their silence:
in your most frail gesture are things which enclose me,
or which i cannot touch because they are too near

your slightest look will easily unclose me
though i have closed myself as fingers,
you open always petal by petal myself as Spring opens
(touching skilfully,mysteriously)her first rose

or if your wish be to close me, i and
my life will shut very beautifully ,suddenly,
as when the heart of this flower imagines
the snow carefully everywhere descending;
nothing which we are to perceive in this world equals
the power of your intense fragility:whose texture
compels me with the color of its countries,
rendering death and forever with each breathing

(i do not know what it is about you that closes
and opens;only something in me understands
the voice of your eyes is deeper than all roses)
nobody,not even the rain,has such small hands

I found this clip:

.se någonstans dit jag aldrig rest, långt bortom

Min tolkning av dikten:

någonstans dit jag aldrig rest, långt bortom
all upplevelse, har dina ögon sin tystnad:
i din mest sköra rörelse finns det saker som innesluter mig
eller som jag inte kan röra eftersom de är för nära

din minsta blick öppnar mig med lätthet
fast jag har slutit mig som fingrar,
öppnar du mig alltid blad för blad liksom Våren öppnar
(omsorgsfullt berörande, gåtfullt) sin första ros

eller om din önskan är att sluta mig, jag och
mitt liv kommer att slutas väldigt vackert, plötsligt,
som när denna blommas hjärta föreställer sig
snöns överallt fallande stillhet;

inget av de vi skall förnimma i denna värld är som
styrkan i din intensiva bräcklighet: vilkens struktur
förmår mig att med färgerna av dess länder,
återgiva död och evighet med varje andetag

(jag vet inte hur du gör när du sluter och
öppnar; men något inom mig förstår
dina ögons röst är djupare än alla rosor)
ingen, inte ens regnet, har så små händer

.se nu är det dags

I bloggens andra månad av existens gör dikterna inträde.
Både gamla och nya. Ja, vi får se.

Dikterna är min musik, min röst. Orden är det enda instrument
som jag nån gång hoppas bemästra. Jag har lagt på hyllan
drömmarna om piano-, gitarr- och sax-spel och det kan nog
de flesta grannar tacka gudarna för. Kanske om man skulle bo
i en sån där lägenhet som hade en brandtrappa utanför, där man
kunde sitta ute på varma sommarkvällar och dra melankoliska
andetag på saxen, ja, kanske då skulle jag sitta där och förgylla
de herrelösa katternas nätter med alla dessa toner som tills vidare
får vänta i tysthet.

För länge sen hände en ganska rolig sak som är kopplad till en
av mina favoritpoeter E. E. Cummings och en dikt vars första rad
börjar med somewhere i have never travelled, gladly beyond.
Det är en av de första dikterna som jag frivilligt lärde mig utantill
och den kom till mig under en filmkväll.

Filmer har öppnat många dörrar för mig, upptäckt världar och väckt
intresse för saker som jag glömt eller inte trodde att jag kunde vara
intresserad av.

Hur som helst så hände det här i Stockholms universitet på den tiden
då det fanns en anslagstavla efter att man kommit in genom första
dörrarna till biblioteket. Av nån anledning togs den bort.

Det var där man kunde skriva var man satt nånstans och man kunde
även se om några vänner var på plats och pluggade. Det var som en
primitiv version av MSN, och med hjälp av den kunde man planera
fikapauserna under dagen. En dag satte jag upp en dikt, den som jag
nämner ovan och skrev det vanliga, jag sitter på vanliga platsen. Fika?
Eller nåt. Kommer faktiskt inte ihåg exakt vad jag skrev och lappen
försvann från anslagstavlan. Nu visade det sig att jag hade skrivit ut
dikten från ett mejl, så min mejladress stod med i papperet,
och mycket riktigt fick jag ett mejl av den som tagit det.

Det blir mer om det senare, visar det sig. Jag började nämligen söka
efter mejlen som rimligtvis borde finnas här nånstans, och nu är jag
glad att jag sparat alla mina mejl, sen det hela begav sig.

Håller på att läser några från 1998 nu. Men som sagt fortsättningen följer.

Jag lämnar er med Cummings.

.se äntligen teater

Tolka det som ni vill, men efter ett antal pjäser på Dramaten såg jag en
som jag verkligen gillade. Inte för att de andra pjäserna var dåliga, men
de hade massa brus som borde ha filtrerats bort.

Det är ju så nu för tiden. Vi lever under ett enormt brus av syn-, ljud-,
och doftintryck. Texter, bilder, musik, tal, dofter – allt strömmar mot
oss och vi tar till oss det på olika sätt. Tre gratistidningar på tåget, två
av dem delas ut av kolportörer utanför min pendeltågsstation, ibland tar
jag en tidning bara för de står där, trots att jag inte tänker bläddra
igenom den.

Det var ändå riktigt duktiga dramatiker som skrivit pjäserna. Storheter
som Strindberg och Shakespeare. Så förutsättningarna fanns där för
att det skulle bli en minnesvärd stund. Men i bägge pjäserna bryter
kaos ut och lämnar plats åt Poetry Slam och rap – som jag måste säga
att jag gillar, men förstår inte alls hur det hittat in hit. Bruset är tydligen
oberäkneligt också. Det är inte ens på svenska, som ändå kunde ha
varit försvarligt – eftersom resten av pjäsen är det. Efter 40 sekunder av
videoklippet kommer texten som rabblas upp i Strindbergs Ett Drömspel:



The Poverty of Philosophy av Immortal Technique. Hela texten finns på
internet. Det är bara att söka på dem om ni vill höra mer.

Innovativ teater? Som när dansen gjorde inträde. Modern dans i all ära,
men om inte huvudpersonen är ballerina vill jag inte ha nån dans.

Och sen finns ju de där jättebebisarna som har dykt upp i ett par pjäser.
Kom igen? Köp en docka på Stor&liten – ja, jag vet att det inte heter så
längre – och använd lite barnläten om så krävs. Fan, ge näring åt min
fantasi, allt behöver inte visualiseras eller skämtas bort. Snart blir det väl
dansande jättebebisar som i Ally McBeal.

Igår var det en annan femma. När ljuset tänds på scenen faller ridån, eller
blir synlig snarare. Det är en ridå av vatten som anades i mörkret på
grund av dess porlande ljud. Regnet slutar att falla, men stormen har
börjat. En storm av ord, av känslor, maktlöshet och begär.

Det var Sam Shepards Buried Child (Hem till gården) och där lades
tonvikten på orden, på skådespelarna. Det var en sann fröjd att se de
agera. Särskilt Dodge (Jan Malmsjö) och Shelly (Livia Millhagen).

Mer om Sam finns här.