Jag skrev det här för ett år sen, men valde att låta det vila lite grann,
att det sen blev till nästan ett helt år var egentligen inte meningen
men så kan det bli.
* * *
Låt oss säga att vi vill ansöka till en KY-utbildning för att bli fotograf
och att det där krävs att man skriver ett personligt brev, och skickar
in elva bilder i A4-format, fem där ämnet är fritt, tre med temat motstånd
och tre med temat ansikte. Därtill ska man fylla i ett formulär och skicka
två passfoton. Låt oss säga att den utbildningen hålls av Biskops-Arnös
folkhögskola. Hur många timmar skulle vi lägga ner på att fotografera,
välja ut bilder, skriva ut dem? Hur många på att skriva ett personligt
brev? Ja, det är nog svårt att kvantifiera den tiden, så vi struntar i nuläget
att göra det. Låt oss anta att alltihop ska skickas till skolan och där ska
verket gås igenom.
Tiden som varje ansökande får i händerna på, ja, låt oss anta att det är
tre personer som ska bedöma det hela, blir ungefär lika svår att kvantifiera.
Är bilderna sekundära i denna process? Läggs allt krut på passfotona
eller är det de personliga breven som fäller avgörandet. Det kanske är så
att man har en viss arbetsordning, murar som man måste komma igenom.
Vem vet? Vad är nästa steg? Låt oss anta att tiden är en faktor och därför
finns det två standardbrev – något gott kommer alltid från förlagsbranschen –
ett refuseringsbrev och ett du är vidare i processen-brev. Så, då var det gjort.
Så här långt allt väl. Hur många sökanden hade vi år? Hur många gick vidare?
50? Hur många av de som inte gått vidare hörde av sig och undrade varför?
Låt oss anta att folk skulle få för sig att höra av sig trots att det står svart på
vitt att de inte motiverar enskilda resultat.
Nåväl låt oss anta att man funderar på vad nästa steg ska bli, så man låtsas
som om det regnar och ringer expeditionen och frågar om det finns möjlighet
att få svar. De säger att det gör det och att man ska höra av sig till kursansvarige
så hör han av sig när han har tid och går igenom deras beslut. Men han höll
inte riktigt med:
"Tyvärr har vi inte tid, precis som vi skrev i brevet, att motivera
enskilda resultat på ansökningar."
Det känns ju rimligt att man ska ha den möjligheten och att det finns en tid
åsidosatt för att så ska ske. Ja, det kanske är naivt att tro att om de ber en
att lägga ner x tid, som vi ovan bestämde var okvantifierbar så vore det rimligt
att de åtminstone lägger ner en tiondel eller en femtedel av den tiden själva
för att förklara vad som fällde avgörandet. När vi ändå talar om hypoteser,
så kan vi väl fabulera lite svar:
"Bilderna höll inte den kvalitet som skolan anser vara nödvändig för att du ska
gå vidare i processen."
"Det var för mycket gula nyanser och i stort för färgrikt. Fotojournalistik gör sig
bäst i svartvit."
"Du är för gammal, eller för ung."
"Ditt personliga brev var för opersonligt, eller alltför personligt."
"Det var tusen sökande och de femtio första vi tittade på var av så bra kvalitet
att de blev de utvalda."
"Ena ansiktsbilden var lite suddig."
"När vi skrev motstånd menade vi ordagrant, dvs. den komponent som minskar
genomflödet av elektrisk ström. "
Om inte de här alternativen räcker så vore det en idé att ta kontakt med
eleverna, denna gång de som går skrivarlinjen för att fabulera lite mer abstrakta
refuseringsbrev. Det kan ju vara en bra övning för dem, ifall de nån gång i
framtiden blir förlagsdirektörer, eller för att få en bättre förståelse och lättare
kunna tackla framtidens refuseringsbrev.
Skämt å sido, så har alla institutioner, likväl som människor en dos förtroendekapital
som de fritt förfogar och det är deras ansvar att använda det på bästa sätt.
Jag kan ju säga att i mitt fall så har Biskops-Arnö förbrukat sin, om de inte gör
en kovändning i den här frågan. Och inte bara för mig, utan för framtida elever,
för i grund och botten handlar det inte om avsaknad av tid – som utan tvivel
kan drabba oss då och då – utan det handlar om bekvämlighet och en policy
som förstör mer än den skapar.
* * *
Som sagt det har gått ett år, och jag vet inte hur situationen ser ut i dag, men
den som var kursansvarig då och inte hade tid är inte där längre. Han hade väl
helt enkelt inte tid att fortsätta. Nu går jag hur som helst GFU men nästa år
kanske jag provar att söka igen, så får vi se vad de har att säga om mina bilder
då.
Just det, jag skickade med ett kuvert för att få tillbaka bilderna och skrev
mottagaren betalar för jag hade inga frimärken. Hann sätta in pengarna i deras
konto senare så att de skulle få iväg bilderna till mig - vilket de gjorde, men de
kom i mitt ofrankerade kuvert. Och trots att mottagaren - dvs. jag - betalade
portot så var det inget som posten fick ta del av.
.
