.se för vem klämtar klockan

Jag såg fram emot en dag på teatern med Strindberg, än roligare
att det var på hans teater. Intiman. Men Spöksonaten blev inte
vad jag hade väntat mig. Handlingen blev aldrig tydlig för mig,
och Strindbergs kammarspel, bland osynliga och synliga spöken
grep aldrig tag i mig. Klockornas klang var mer störande än
skönljudande, och skådespelarna väckte bara bitvis mitt intresse,
och det är synd, kanske gjorde närheten till scenen de allt för
verkliga, alltför alldagliga.

Det enda som jag fick med mig av pjäsen förutom förvirring var
viljan att läsa den så som Strindberg skrev den, utan inverkan av
regissören Richard Turpins tolkning. När jag väl läst den får jag
återkomma.

Det är som min bror sa nyss på telefon. Det spelar ingen roll om
en text är bra eller dålig. De som framför den kan få den att växa
eller att sjunka. Det är klart att det är lättare att jobba med en bra
text, men en bra text ger inte per automatik en bra föreställning.
Tyvärr.