.se Saramago på BNP

José Saramago är en författare som jag gillar väldigt mycket
och en av böckerna som jag gillar mest är ”O ano da morte de
Ricardo Reis”, ”Året som Ricardo Reis dog”. Jag hade turen att
ha upptäckt honom när jag läste portugisiska på universitetet
och han är ett av skälen till min Lissabon-förälskelse, långt innan
jag kom till staden och insåg att den förälskelsen var sann, att
den bestod av något som inte var kött och ben, utan asfalt, stål,
kakel och en flod som bytt namn när den rann in i Portugal från
Spanien. Tajo hade blivit Tejo, och som en poesi rann den genom
mina ådror och gav mig en portugisisk själ, med ord av fado,
genomdränkta med saudade – en längtan – till vad? Ja, det får
jag återkomma till när jag funnit det.

Det här inlägget handlar i princip om Saramago. Han skriver en
blogg och det var glädjande att upptäcka den. Det är klart att för
att ni ska ha glädje av den måste ni kunna portugisiska eller spanska.
För er som kan det och inte har upptäckt den eller Saramago hoppas
jag att det här öppnar en ny värld för er.

Den finns på portugisiska: O Caderno de Saramago
eller på spanska: El Cuaderno de Saramago.
Den är väl värd ett besök. Saramago bitter sig inte i tungan.

För att återgå till ”O ano da morte de Ricardo Reis” så har jag hittat
en liten guldgruva, denna gång kanske bara för de som kan portugisiska
men i och för sig kan det vara av intresse för dem som vill få en inblick
i en författares arbete med en bok.

Det är BNP – Biblióteca Nacional de Portugal – Portugals
motsvarighet till KB, som har en José Saramago-samling,
där de bland annat har manuskriptet till ”O ano da morte
de Ricardo Reis”, med handskrivna rättningar, en dagbok
gjord efter händelser, väderrapporter och annat matnyttigt
som stod i tidningarna från augusti /september 1936 –
då romanen utspelar sig. Allt startar här.

I denna Saramago-resa upptäckte jag också att Fundação José Saramago
ska husera i Casa dos Bicos i Lissabon, så nu vet jag en av platserna som
jag ska besöka nästa gång jag är där.

Och vi avslutar det hela med Saramagos ”A maior flor do mundo”




¤