.se om resan hem

Efter ett par dagar som jag inte riktigt hunnit med är det dags,
här kommer renskrivningen av flygstrapatserna hem. Allt som
är inom parentes är kommentarer till det jag skrev då.

Sitter på planet på väg tillbaka till Stockholm och funderade
ett tag på att hämta datorn och skriva där i stället så att jag
sen bara kunde lägga upp det, men tjejen i gångsätet sover
så sött så jag får ta det på papper först.

Nån timme efter att jag skrev förra blogginlägget (.se 100 km/h,
den 24 januari) bestämde jag mig för att vila lite i soffan med
katten i famnen och smådåsade i väntan på att telefonen skulle
säga att det var dags att gå upp.

När jag sen var påklädd kollade jag upp att flyget avgick enligt
tidtabell, eller åtminstone inte var inställd, och sen packade jag
ner datorn. Jag hade chansen att testa en ”palestina” – det vill
säga en västsele för att ha kamerahuset plus två objektiv runt
midjan i stället samt en större fotoväska som passade min
bärbara bättre. Men till slut kändes det som om jag skulle ha
för mycket med mig i säkerhetskontrollen på flygplatsen och
så var jag dessutom ovan, så jag skippade det. Dessutom var
väskselen lite liten för mig, men jag tror ändå att det är ett
skönare sätt att transportera sin utrustning på. Coca vaknade
av mina sista packningsförberedelser men var nog mest sur
för att jag släpat henne hit och dessutom skulle åka iväg. Hon
gillar nog inte väskor.

1,85 € kostade bussbiljetten till flygplatsen. Det går ju inte
att jämföra med Arlandabussarnas 110 kronor direkt. Vid
incheckningen sa de at jag hade övervikt, nåt som Iberia
tidigare blundat förr, fast det kanske gäller att stå framför
rätt person. Hon sa att jag skulle bli tvungen att betala, och
jag sa okej. 50 € skulle det gå på. Som tur i oturen så ville
hon ha kreditkort och inte betalkort, så hon föreslog att jag
skulle ta min 18,4-kilos väska som handbagage, detta trots
att jag redan hade kameraväskan + datorn. Nåväl det var
hennes förslag för att jag skulle slippa betala 50 €, så varför
skulle jag klaga.

Jag tog rulltrappan upp till passkontrollen, eller säkerhetskontrollen
snarare, men en tanke gnagde i mitt huvud. Jag hade för mycket
handbagage och det skulle säkert inte få plats i bagageluckan i planet.
”Äsch, jag checkar in väskan i alla fall.” Så jag tog bort väskkvittot
från boardingkortet och gick till en annan incheckningsdisk – en bra bit
från den som jag för en kvart sen checkat in den andra väskan – och sa
att jag ville nog checka in väskan i alla fall, att den var för tung för att
ha som handbagage; vilket hon i incheckningsdisken höll med om, eftersom
man bara får ha 10 kg som handbagage. Hon fick min biljett och mitt pass och
checkade in väskan, sen frågade hon när allt var klart om jag hade checkat
in nån mer väska. ”Nej…” (en liten vit lögn)

Det var en riskabel blåsning egentligen för det fanns en möjlighet
att väskan syntes i systemet. Vi får väl se när jag kommer till Arlanda,
om väskan kom fram. Ja, det är ett sätt att spara 50 €, men å andra
sidan känns det som Iberia var skyldig mig mer än så, efter
Madridstrulet, inte själva flygplatsstängningen utan mer allt det som
hände dan efter.

.