.se i glädjens väntrum

Glädjen finns i glädjens väntrum. Jag ska förklara mig, eller snarare
parafrasera en spansk vetenskapsman som heter Eduard Punset. Han har
ett tv-program som heter Redes som jag aldrig har sett och jag känner
enbart till honom sen i dag. För ungefär fyra-fem timmar sen när jag
loggade in i facebook och såg att en vän i Spanien hade blivit ”fan”
av honom. Så nyfiken som man är gick jag in i ”fan”-sidan och läste
några av kommentarerna, det handlar om en person, om jag har förstått
det rätt som vill göra vetenskapen tillgänglig för fotfolket. Jag
lyssnar på en youtubelänk där Eduard befinner sig i Puebla, i Mexiko
och håller en monolog. Frasen som jag börjar det här inlägget med
kommer ungefär efter en tretton minuters tal. Men det var inte
den första frasen som jag fastnade för när han pratade, utan det
var en liknelse om vetenskapen.

Eduard sa följande:

”Marx decía de los monetaristas, para él eran los científicos…
Decía: 'trabajan, piensan en un pozo, sabiendo cada vez más
de menos, hasta que lo saben todo de nada.'” Som i en svensk
översättning ungefär skulle låta som följer:

”Marx sa att monetaristerna, för honom var det vetenskapsmännen…
Han sa att när de jobbar tänker de på en brunn, de vet mer och mer
om mindre, tills de vet allt om inget.”

Det är många intressanta tankar som ryms under de 28 minuterna
som han pratar. Jo, men om vi ska återgå till det han sa om glädjen
och glädjens väntrum, så sa han att hans hund som nu är död, eller
dematerialiserad, lärde honom en läxa innan hon dog. Varje dag
när han skulle få mat, så hoppade hunden som en galning, skuttade
och skällde så att Eduard knappt kunde gå ut till terrassen för att
lägga ner hundskålen.

Han sa att det var hundens sanna glädje, i glädjens väntrum,
eftersom glädjen var att hon skulle få mat. Sen när skålen låg där
så åt hunden ibland, och ibland struntade hon i maten.
Det var som en annan hund. Just när han sa det tänkte jag på brorsan
och hans hund och katter. Där är det också kalabalik när det är
matdags, men där blir all mat alltid uppäten. Glädjen för maten
utmynnar i ett matfrosseri.

Efter alla dessa grå dagar gör solens än inte alltför varma strålar
att man blir glad. Det är dags att öppna dörrarna och njuta av solen.

Vi har alla olika nivåer för att uppnå glädjen. Och de nivåerna är inte
alltid konstanta kan jag tänka mig. Jag skriver glädje, jag kunde ha
skrivit lycka eller kanske till och med kärlek...



Några länkar:
Redes
Eduard Punset

.