.se äntligen teater

Tolka det som ni vill, men efter ett antal pjäser på Dramaten såg jag en
som jag verkligen gillade. Inte för att de andra pjäserna var dåliga, men
de hade massa brus som borde ha filtrerats bort.

Det är ju så nu för tiden. Vi lever under ett enormt brus av syn-, ljud-,
och doftintryck. Texter, bilder, musik, tal, dofter – allt strömmar mot
oss och vi tar till oss det på olika sätt. Tre gratistidningar på tåget, två
av dem delas ut av kolportörer utanför min pendeltågsstation, ibland tar
jag en tidning bara för de står där, trots att jag inte tänker bläddra
igenom den.

Det var ändå riktigt duktiga dramatiker som skrivit pjäserna. Storheter
som Strindberg och Shakespeare. Så förutsättningarna fanns där för
att det skulle bli en minnesvärd stund. Men i bägge pjäserna bryter
kaos ut och lämnar plats åt Poetry Slam och rap – som jag måste säga
att jag gillar, men förstår inte alls hur det hittat in hit. Bruset är tydligen
oberäkneligt också. Det är inte ens på svenska, som ändå kunde ha
varit försvarligt – eftersom resten av pjäsen är det. Efter 40 sekunder av
videoklippet kommer texten som rabblas upp i Strindbergs Ett Drömspel:



The Poverty of Philosophy av Immortal Technique. Hela texten finns på
internet. Det är bara att söka på dem om ni vill höra mer.

Innovativ teater? Som när dansen gjorde inträde. Modern dans i all ära,
men om inte huvudpersonen är ballerina vill jag inte ha nån dans.

Och sen finns ju de där jättebebisarna som har dykt upp i ett par pjäser.
Kom igen? Köp en docka på Stor&liten – ja, jag vet att det inte heter så
längre – och använd lite barnläten om så krävs. Fan, ge näring åt min
fantasi, allt behöver inte visualiseras eller skämtas bort. Snart blir det väl
dansande jättebebisar som i Ally McBeal.

Igår var det en annan femma. När ljuset tänds på scenen faller ridån, eller
blir synlig snarare. Det är en ridå av vatten som anades i mörkret på
grund av dess porlande ljud. Regnet slutar att falla, men stormen har
börjat. En storm av ord, av känslor, maktlöshet och begär.

Det var Sam Shepards Buried Child (Hem till gården) och där lades
tonvikten på orden, på skådespelarna. Det var en sann fröjd att se de
agera. Särskilt Dodge (Jan Malmsjö) och Shelly (Livia Millhagen).

Mer om Sam finns här.