.se någonstans dit jag aldrig rest, långt bortom

Min tolkning av dikten:

någonstans dit jag aldrig rest, långt bortom
all upplevelse, har dina ögon sin tystnad:
i din mest sköra rörelse finns det saker som innesluter mig
eller som jag inte kan röra eftersom de är för nära

din minsta blick öppnar mig med lätthet
fast jag har slutit mig som fingrar,
öppnar du mig alltid blad för blad liksom Våren öppnar
(omsorgsfullt berörande, gåtfullt) sin första ros

eller om din önskan är att sluta mig, jag och
mitt liv kommer att slutas väldigt vackert, plötsligt,
som när denna blommas hjärta föreställer sig
snöns överallt fallande stillhet;

inget av de vi skall förnimma i denna värld är som
styrkan i din intensiva bräcklighet: vilkens struktur
förmår mig att med färgerna av dess länder,
återgiva död och evighet med varje andetag

(jag vet inte hur du gör när du sluter och
öppnar; men något inom mig förstår
dina ögons röst är djupare än alla rosor)
ingen, inte ens regnet, har så små händer