.se den kvinnohungrige komplimangsprinklaren

Jag hann faktiskt med att se en film häromdagen. Den hette ”Freedom Writers”
och det var den andra filmen på kort tid som handlade om problematiken
mellan lärare och ”problembarn”. Även om ”Half Nelson” mer kändes som
problemlärare mot problembarn. Den här typen av filmer får mig alltid
att tänka på ”Döda poeters sällskap”, den kom ut på den tiden då man
översatte filmtitlar – det känns allt mer sällsynt att man gör det nu för
tiden. På gott och ont.

Jag har inte riktigt koll på hur det är med de andra filmerna,
men ”Freedom Writers” bygger på en sann historia, och det känns som om
många människor skulle behöva en injektion av det läraren Erin Grunwell
hade som drivkraft. En brinnande tro på sitt kall och att inget är omöjligt.
Är det naivt att tro så blint på medmänniskor, att inte ta andras sanning
som sin egen? Och varför ryggar folk tillbaka för denna optimism? Är det
så farligt att bli smittad av den?

Dessa elever som Erin fick ta hand om i Woodrow Wilson High School
i Kalifornien hade var grupperade i olika gäng. Skolan var en del av ett
integrationsprojekt, som flera av lärarna såg som misslyckat, men det var
ett misslyckande som de skyllde på integrationen, inte på deras egna åsikter
eller olust att bilda dessa ”gängmedlemmar”. Ser de ungdomarna
som förbrytare utan någon framtid annan än att vara just det, hur ska då dessa
ungdomar lyckas bli något annat.

Gängbildningen är kanske inte lika stor i förorterna i Stockholm,
eller övriga Sverige – av vad jag har erfarit eller läst mig till –
men problematiken är snarlik. Elever trängs i klassrum och har lärare
som tänker mer på pensionen än på läroplanen, och kanske än mindre
på att anpassa läroplanen till eleverna. För vi är alla ”monster” i avbild av vår
skapare. Människor inser nog inte makten som deras ord besitter. Berömmet
ger oss vingar och kritiken tynger ner oss. Hur många gånger behöver vi höra
att vi inte duger till för att tro på det? Hur många gånger kan vi låta någon
skratta åt vårt uttal, eller tankar, eller drömmar för att vi ska hålla allt
inombords? Eller i värsta fall låta dem dö ut.

Vi är inte alla lyckliga nog att få göra det vi vill eller drömt om, men
borde vi inte besitta modet att bryta oss loss från det som gör att vi mår
dåligt, oavsett vad det är?

Det har länge pågått en diskussion om vi är frukt av vårt arv eller av vår miljö.
Jag är varken lärare, psykolog, politiker eller antropolog, men det innebär
inte att jag saknar åsikter eller intresse att höra andras. En gammal
lärare sa en gång till mitt svar att jag inte var intresserad
av politik att allt var politik. Det var oundvikligt,
och visst, det kanske är så, till den grad att
allting är kultur eller varför inte
poesi. Det är klart att en
sak inte förhindrar
en annan om
man inte
tänker
på
den
berömda:
man kan inte
äta kakan och ha den
kvar. Varför följa konventioner?
Varför följa logiken, i stället för att försöka
bryta sig loss från den? Det är när man bryter mot
logiken, mot alla regler som fängslar oss, som vi verkligen
kan bli fria, fast det är en sanning med modifikation, missförstå mig
rätt – min radbrytning hjälper inte läsligheten av texten, men jag gillar den
visuella effekten. På tal om visuella effekter sitter det en dam bredvid
mig på pendeln – är försenad till en fest – och hon virkar. Det
kanske är mer logiskt att hon gör mönster av garn med
sin penna, virknålen – själv sitter jag med min
penna – tangentbordet. Eller så är jag
ute och cyklar. Det är mina
tankar som formar
alla ord,
min
poesi.

Är du kvar? Ta ett djupt andetag – jo, jag förstår att du har andats hela tiden,
men gör det medvetet nu och skriv sedan ner något, eller läs, eller titta
på filmen, vi ses.

P.S. namnet från detta inlägg är taget från Khemiris ”Montecore”, som
bryter ner språket för att sedan lekfullt bygga upp det igen.