Ja, då var vernissagen överstökad. Jag vet inte vad de officiella siffrorna blev. Jag vet inte ens om det kommer att finnas några officiella siffror på antal personer som gick runt och såg bilderna. Men det var riktigt kul. Jag fick helt klart mersmak och det var underbart härligt att så många vänner kom dit. Det blir kul att läsa vernissageboken sen. Hann inte riktigt med det i går. Det blir riktigt varmt i vårt lilla hörn av skolan där hela klassen huserade. Det var riktigt fina bilder. Runt två, efter lunchen fick jag äntligen upp mina bilder tack vare Adrians hjälp, enda tråkiga var att Carolina var lite småsjuk så hon blev inte långvarig. Riktigt rakt blev det upphängt också. Man kan bli nöjd för mindre. Otroligt häftigt att ha bilder i lite större format, bara att ha a3 som jag hade var coolt, sen var det andra som valt 70x100. Vinet och chipsen räckte till kvällens slut, det blev till och med chips över, och en massa cider, vinet tog slut. Men det första som tog slut hos oss var glasen. Jag ska försöka lägga upp lite bilder den här helgen på hela tillställningen. Ett längre vernissage också, men det är kanske svårt att börja tidigare om det är en vardag. Fyra timmar flög iväg väldigt snabbt. Jag vill ha fler utställningar. Har jag sagt att det gav mersmak. Blir kul att se bilderna på tisdag igen, gå runt lite.
från 22 till 06, tala om att arbeta nattskiftet. Typiskt att man vill ha vatten nu, bara för att det inte finns.
Spanska cupen avgjordes idag, Barcelona vann 4-1 mot Bilbao. Det är ju märkligt att publiken buar ut både kungen och nationalsången i en cup som heter kungens cup (La copa del rey) och som korar bästa cuplaget i Spanien. Man kanske ska strunta i att spela den då. Ja, men det är som det är. Än märkligare är det att TVE (SVT:s motsvarighet i Spanien) inte direktsände nationalsången och när de sen visade den i paus så hade de klippt bort busvisslingarna. Men, men, politik tråkar ut mig och var och en får göra bäst fan de vill.
Ja, jag vet att det borde vara nöden, men men... Man får inte vara slö när man kan mynta nya uttryck. Nu har jag postat foton i fotobloggen också. Skönt.
Köpte ett par (tre) tidskrifter för ett tag sen och jag har tyvärr knappt hunnit bläddra dem. För en gångs skull var det tre olika genrer. Den första köpte jag för att det är en tidning som jag prenumererade på 90-talet och som då hette 90-tal, nu heter de 00-tal och om ett år lär de väl döpa om sig igen. I detta nummer, som säkert varit ute på marknaden ett par månader, pryder Bruno K Öijer omslaget, så jag ville läsa den.
Att de sen skriver i hemsidan, har inte kollat i tidningen än att de presenterar SALIM BACHI (vi låtsas inte om versalerna i dag) som skrivit en roman om 9/11-attacken. Jag antar att de menar 11/9-attacken.
Det är en ganska vanlig översättningsmiss eftersom 9-11- -uttrycket (nine eleven) är så ofta förekommande i alla de amerikanska programmen som vi har bombarderas med under alla dessa år, och har även förekommit som 9/11 i undertexter, men ändå. Var höll språkgranskarna hus?
Äntligen blev bilderna ljusa och fina, så nu är de inramade men inte upphängda, hann inte riktigt med det, men platsen är bestämd och det ser riktigt tjusigt ut. Hälften av bilderna är på plats. Två dagar kvar.
Pressbilder från Svenska Dagbladet 1914 – 1959. Ja, det är ett måste för blivande fotokorrar. SvD har en intressant artikel om det hela.
När vi ändå är inne på utställningar så har Moderna Museet börjat med sin stora fotoutställning (länken leder till en artikel i SvD, när jag ändå var därinne).
Och som grädde på moset har vi utställning på torsdag på Folkuniversitetet. Perfekt fotovecka.
Ja, då var det dags för en av de riktigt stora, inte för att förminska de tidigare fotograferna, det är mer att den här franska fotografen har varit en av 1900-talets mest inflytelserika och han var en av grundarna av den berömda bildbyrån Magnum Photos. Han heter Henri Cartier-Bresson [kartje´brεsõ´]. Han föddes den 22 augusti 1908 och dog 20 dagar innan han hann fylla 96. De ord som mest förknippas med honom är nog ”The decisive moment” – ”det avgörande ögonblicket”. Han var en mästare på att vara i händelsernas centrum, vare sig det var vardagliga situationer eller världspolitiska händelser. Hos Magnum Photos kan ni hitta lite bilder, sen kan man söka på google images om man inte nöjer sig med det man sett. Jag lämnar er med ett femdelat program.
Eftersom jag legat lite på latsidan, eller ja, inte riktigt haft tid med mina söndagspresentationer av fotografer så blir det ett extralångt, eller inläggsrikt om fotojournalistikens fader. Ovan var det dokumentären ”Plain Love” eller ”L’amour tout court” och här kommer tre videoklipp där de har fotat Cartier-Bressons bok "À propos de Paris".
Ja, denna är på franska, men även om jag själv inte kan så mycket så tycker jag att det kan vara intressant att se, om inte annat för att se hur de går omkring med sina kameror och hur de håller dem.
...när man sparar ner som jpg så hittade jag ett videoklipp där de öppnat en jpg-fil och sparat den 600 gånger. Jpg-formatet är en komprimering av bildinformationen så varje gång så komprimeras filen mer och mer. Det är ett ganska illustrativt exempel. Du hittar det här.
tänkte sätta igång en fotosida så just nu är det återigen dags att surfa runt och se hur andra fotografer har gjort, så jag är på jakt efter inspiration och goda idéer. Jag hoppas att jag hittar gott om bägge. Fick lite tips av Mauro.
Så vad vill jag ha i min fotosida förutom bilder. Hur stor plats ska bilderna ta, vilken färg ska omge dem och ska navigationen vara från vänster till höger eller ska den gå nedåt som den vanligtvis gör. Ja, det är många funderingar som måste besvaras, och en sak är säker, stora bilder betyder inte nödvändigtvis att de tar lång tid att laddas, det hänger lite på deras upplösning. Fast det är klart att det underlättar om man har en kraftig server som är snabb.
Nu är bilderna beskurna. Två av dem kanske måste ljusas upp lite och beskäras på nytt, och så behöver jag tre ramar. Ska försöka fixa det i morgon. Såg att jag jobbar på lördag och på söndag är det match. Nu är semestern inbokad också. Upphängning på tisdag, fullbokat. Kul.
Tisdag. Utställningen närmar sig med stormsteg, stressen över att ställa ut bilderna finns egentligen inte, det handlar mer om att hitta de rätta bilderna. Just nu står det mellan abstrakt och ljuset. Och det lär bli ljuset som segrar, tror jag. Det abstrakta kanske jag får ställa ut här i väntan på dess tur. Jag är trots allt förtjust i de bilderna och det är roligt att ha fångat på bild en tanke som jag har haft under ett par år, och än roligare att det faktiskt blev så pass bra. Nu är ni allt nyfikna, va? Igår fick måndagsfilmen ge vika för bildgallringen och den tog tid. Som tur var så hade vi en klar avgränsning och det var att bara välja ut bilder som tagits under fotoutbildningen. Så jag hade alla mappar från den datumen i hårddisken och började gå igenom mapp efter mapp och spara de bilder som jag kunde tänka mig att ställa ut.
ja, magen suktar efter mer än frukost, ett äpple och en banan. Kollat igenom bilder och sakta men säkert minskar antalet. I morgon bitti ska jag vara nere på ett dussin, typ. Det är nog hög tid att skicka in bilderna också om de ska hinnas tryckas upp. Vi har nog varit lite tidsoptimister tror jag.
Jag förstår inte riktigt hur en accent på ett ord gör att antalet sms går från ett till tre. Nu är det ju inget egentligt problem om man skriver sms på svenska, men om man ska skriva på spanska till exempel och vill skriva "traducción" så blir det plötsligt tre sms. Hur fördelas det tecknet, undrar jag. Så fort jag får en minut över ska jag ringa till telenor och höra om det verkligen är meningen att man inte ska kunna stava ordentligt, om man nu vill det.
Istället för första maj-marsch blev det flytthjälp i en strålande sol, det var kul för det gick riktigt snabbt att packa in lastbilen och packa upp den. Det bästa var nog vilopausen i solen på gräsmattan utanför nya lägenheten. Elva dagar kvar till upphängningen av bilderna och tre till att deklarationen ska in...
efter en heldag med studioblixtar och kamerablixtar både inne och utomhus, hade vi picknick några i klassen och njöt av solen och av lite fotoglädje i gott sällskap. Sen bar det av till ett folkhav på Riddarholmen, och en eld som såg ut att sluka Stadshuset.
Jacques-Henri Lartigue [larti´g], föddes den 13 juni 1894 i Courbevoie utanför Paris. Han ställde ut sina bilder i Galerie d’Orsay tillsammans med Brassaï, Man Ray och Doisneau. Men trots att han förde nån sort fotografisk dagbok så var hans stora intresse måleri. Det var först när han var 69 som han slog igenom som fotograf. Då Museum of Modern Art (MoMA) i New York hade ett retrospektiv med honom och hans portfolio publicerades i tidskriften Life. Märkligt nog finns inte de bilderna i Life-arkivet som google har hand om. Han dog 1986 i Nice.
Varje dag när jag åker in till stan eller är på väg hem slås jag av ljuset över Riddarfjärden, i dag hade solen hunnit gå ner och himlen var färgad av detta nattliga bestyr, men väl på tåget var det ingen idé att kliva av, solen och ljuset hade nog försvunnit under den tid det skulle ta för mig att kliva av i Stockholms Södra och gå tillbaka till en utsiktspunkt över Stockholm, som till exempel Monteliusvägen.
Men så är det ibland man får njuta av utsikten utan att trycka av nån bild. Insupa den och inspireras.
Det är nåt speciellt med vatten och ljuset i samklang.
Hela dagen idag och än fattas det. Kampen fortsätter. Måste välja ut bilder till utställningen också, men nu känns deklarationen i alla fall inte lika pressande. In till storstan nu, se om jag hinner en sväng förbi och kolla körsbärsträden, om de fortfarande är i blom eller inte. Sen är det konsert, eller ja, snart.
Det handlar inte om religion, det handlar om fotboll. Det handlar om en spelare som jämt och ständigt kritiseras av så många, inte minst av alla kära sportkommentatorer, men gång på gång ger han svar på tal. Och inte för inte är han den bästa målskytten i Champions League. Ja, det handlar om Raúl.
I går pratade jag om tystnad och lite om de ord som omringar den. Vår identitet byggs upp genom åren, men det finns även många tolkningar om hur vi är. Hur folk uppfattar oss, och ibland är det lätt att foga sig till de tolkningarna. Tystnaden ja. Vi lär återkomma till den så småningom men just nu blickar jag ut över Riddarfjärden och insuper alla färger som himlen pryder sig med efter att solen har lagt sig.
De nya fantastiska accesskorten har ett stort problem, normalt sett och så har det varit ganska många år, så många som jag har kommit hem sent på natten med ett kort som gått ut samma natt som utekvällen eller jobbkvällen började så har det alltid fungerat att åka med det till nästa morgon, men så är det inte med accesskortet. Det slutar gälla tolv, eller en minut i, osäker nu vilket, men kontentan är att efter det måste man lita på spärrmänniskornas eller buschaufförernas välvilja, igår hade jag turen att stöta på bägge. Efter att ha tagit mig till t-centralen insåg jag att mitt kort inte fungerade längre som det skulle så jag försökte ladda det, men automaterna för att ladda kortet vägrade acceptera att jag fört över pengar till det efter första misslyckade försöket. Så jag fick förklara för busschauffören dilemmat och han visste om det som tur var och tyckte att jag skulle klaga på SL om det, vilket jag kommer att göra. Nu är jag tillbaka till vanliga korten utan nån magnetisk funktion, trist men det är ju bara i stan som man kan ladda dem än så länge. Och jag behövde ta mig in till stan i dag så jag hade ju inget val. Jag pratade med kvinnan i spärren och hon sa att även om accesskorten slutade fungera så gällde de till 04.30 nästa dag. Ja, hur svårt är det att göra så det funkar även elektroniskt? Borde vara en lätt match.
För de som inte såg matchen så finns det ett litet videoklipp här på nåt utrikiskt språk. Holländska blev det.. Två forna Real Madrid-spelare stod bakom första målet. Soldado nickade in efter ett inlägg av Granero. I första halvlek hade Real Madrid inte mycket att hämta. Men Higuaín kvitterade i 45:e minuten. Andra halvlek började bättre, men Getafe tog återigen ledningen efter ett dundermål av Albín. På det svarade den nyinbytte Guti med ett suveränt frisparksmål i krysset. Sen brakade helvetet loss. Domaren blåser straff mot Pepe efter att Casquero faller i straffområdet när han känner Pepes hand på ryggen. Pepe blir vansinnig, helt och hållet galen och det han gör ska man inte göra på en fotbollsplan, än mindre när man är ett betalt proffs och många människor ser upp till en. Han sparkar som tur är i luften efter att ha först träffat Casquero i benet, sen klappar han väl till Albín också. Det är rött kort. Och han lär stängas av minst sex matcher.
Men efter allt det trista så räddade Casillas den dåligt slagna straffen och Higuaín avgör i slutminuten. Jag hoppade och det hög till i revbenet men fan vad skönt. Pepe har gjort stor skada. Han är en bra back, men så där får man inte göra. Men men, vi avslutar med det roliga.
Då och då dyker det upp lite pärlor i reklamvärlden. Det finns trots allt många talangfulla människor som är kreativa när de får chansen. De säger att sex säljer, här handlar det om att hålla barn från vissa kanaler.
Vårklädseln kan vila ett tag till, skönt i solen så länge man är i lä. Just nu är det isbjörnar på gatorna. Skriver detta i väntan på tåget, efter en måndag med fem baskiska kortfilmer, tre av dem var riktigt bra. Bättre än de fem första vi såg för två måndagar sen.
James Francis "Frank" Hurley föddes den 15 oktober 1885 och dog den 16 januari 1962. Han var en australisk fotograf och äventyrare. Han deltog i expeditioner till Antarktis. Följ den här länken för att se bilder därifrån.
På bilden ovan ser vi Hurley. Den är hämtad härifrån.
Han var även officiell krigsfotograf för de australiska styrkor som slogs i bägge världskrigen. Nu är det bara att bänka sig ner och kolla på den här sexdelade filmen.
Om du är nyfiken på hans expeditioner och annat som rör honom, så finns hans dagböcker och andra av hans verk inskannade och till allmän beskådan på följande länk som går till Australiens nationalbibliotek.
Seriepremiär i dag, och himlen var grå och täckt med moln, matchstart och det börjar falla såna där vita saker från himlen, kanske lite mer hagel än snö, men som tur var så var det bara nån som roade sig där uppe med oss ett kort ögonblick, sen fick solen lysa igenom molnen allt oftare och när matchen slutade kunde jag lägga mig på Zinkens inte alltför sköna gräsmatta och pusta ut. Fick en rejäl smäll i en närkamp då jag blev helt däckad. Typ armbåge i bröstet, så nu får man väl ta det lite lugnt. Inget skrattande. Just nu känns det jättevarmt här inne men ute är vindarna inte snälla. Det blir härligt när det blir lite värmare ute, längtar till kortärmat och grönt gräs, picknick och sol. Sitter fortfarande och filar på ett fotografinlägg och det dyker upp mer och mer material, så det verkar bli en serie. Fick den här av brorsan. Asjobbig musik så stäng av den, idén är väl genomtänkt och utförandet lika så.
Annie Leibowitz [li:´bəvits] säger att en fotografs liv ”är livet sett genom ett objektiv”. Som de tidigare fotograferna så är det ibland bilderna man känner igen utan att riktigt veta vem fotografen bakom dem är. Som nakenbilden på en gravid Demi Moore eller skivomslaget till Bruce Springsteens megasuccéplatta ”Born in the USA”. Ska vi gå bak lite längre i tiden så finns ju den där bilden på en naken John Lennon som klamrar sig fast Yoko Ono. John Lennon dog fem timmar senare.
Här hittar ni några av Leibowitz förstasidor för Rolling Stone, det roliga är att det finns ljudfiler så man kan höra henne berätta om historien bakom bilderna. John Lennon igen, den 21 januari 1971. Rolling Stones, eller två av dem: Mick Jagger and Keith Richards.
Hon föddes den 2 oktober 1949. Hon började sin karriär på tidskriften Rolling Stone, sen hakade hon på Rolling Stones världsturné 1975. Nu jobbar hon bland annat åt tidskriften Vanity Fair.
Hon hade ett långvarigt förhållande med den nu bortgångna författaren Susan Sontag. Dagens film har regisserats av systern Barbara Leibovitz.
2006 kom den retrospektiva boken A Photographer's Life, 1990–2005. Brookling Museum hade en utställning och här hör vi Leibovitz
och Jane Sarkin.
Såg precis att New York Times har en special tillägnad henne och hennes senaste bok – tror jag – som heter Women, här hittar ni 21 porträtt på kvinnor med en historia bakom varje foto. Dessutom finns det en intervju som man kan lyssna på här och en essä av den ovan nämnda Susan Sontag som har den intressanta rubriken ”A Photograph Is Not an Opinion. Or Is It?”
En gång i tiden var jag extremt fascinerad av djur och jag är nog det än även om andra passioner har en mer framstående roll just nu. Men djurprogram är ur utbildningssynpunkt väldigt givande och de ger mig tillfälle att väcka en slumrande beundran över naturens alla små underverk.
Igelkottar och fladdermöss är väl sånt som man kan se då och då här i Sverige. Men jag kunde inte ana att det fanns så många olika fladdermössarter. Säg en siffra. Hur många tror du? Jag garanterar att det är fler.
Chiroptera, som de heter på latin har två underordningar, storfladdermöss (Megachiroptera) med cirka 185 arter och småfladdermöss (Microchiroptera) med cirka 930 arter. Allt enligt NE.
Bara en sak som att stjärnmullvaden har 22 fingerliknande utskott i nosen som fungerar som känselspröt. Om den vidrör ett knappnålshuvud så kan den känna det på 600 punkter samtidigt. Så det kan man kalla känsligt om nåt.
Jag trodde att den var betydligt större än vad jag nu ser att den är i klippet som följer.
Det blir nog mer djur framöver. Det är roligt. Namnen på djuren på engelska och latin finns om ni följer länken för varje djur. Courtesy of Wikipedia.
It is no accident that you are reading this. I am making black marks on white paper. These marks are my thoughts, and although I do not know who you are reading this now, in some way the lines of our lives have intersected... For the length of these few sentences, we meet here.
It is no accident that you are reading this. This moment has been waiting for you, I have been waiting for you. Remember me.
nej, jag bara skojar. Det blir inget blogginlägg på finska. Det dröjer nog ett tag innan man kan skriva på ett språk som man har noll koll på, men man kanske lär sig nåt. Sitter och översätter ett program som tidigare har översatts på finska så jag har texterna till "hjälp". Min översättning av ovanstående - eller snarare engelskan blev valpen är utom räckhåll.
orkar inte riktigt jobba, eller gör jag det? Orkar inte riktigt ta ställning till om jag orkar jobba eller inte. Kanske man ska lämna kontoret i alla fall. Jag har ju kameran med mig och tanken var att fota lite men himlen hotar om regn så jag tvekar i att ge mig ut på gatorna. Det var verkligen folktomt i dag. Det påminde lite om sommar, inte vädermässigt men det var som om alla hade semester.
Nu ska jag lägga upp lite bilder i fotobloggen. Sen kanske jag ska försöka få nåt gjort jobbmässigt. Har ju hela helgen full med jobb.
I dag bläddrade jag igenom magasinet Filter, nummer sju var ute, och de hade en artikel/portfolio med Anders Petersen. Där stod det bland annat att han kommer att ha en utställning på Moderna Museet i maj, närmare bestämt är det en utställning där det även kommer att finnas bilder av Eva Klasson och Christer Strömholm. Åter till verkligheten. 9 maj till 20 september.
Jag köpte magasinet. Jag vet inte om det här med portfolion var en tillfällighet, men det gäller att stöda när tidskrifter kommer med nåt bra, så att de fortsätter med det. Kändes som om det var dags att se hur tidskriften var nu när den funnits i ett års tid lite drygt. Jag sitter och filar på ett annat inlägg men det här kom emellan. Först var det tänkt som en avslutning på det jag håller på att skriva, men det kändes som om det är bättre att det står självt. Det gäller att köpa sig lite tid.
Då var det dags för Diane Arbus som jag stiftade bekantskap genom filmen Fur. Inget i hennes liv, hennes bilder eller hennes död var en olyckshändelse eller ordinärt, skrev Richard Avedon. Eller det där med stifta bekantskap med en fotograf kan vara lite relativt för ibland , det är nog vanligare nu, så har man sett många bilder som man inte vet var de kommer ifrån eller vem som ligger bakom. Moderna Museet hade en utställning med henne 2005-2006 och här är vad de skrev som biografi.
Dokumentären nedan ger kanske en sannare bild än filmen, som trots allt hette ”an imaginary portrait of Diane Arbus”. Diane Arbus föddes den 14 mars 1923 i New York och tog sitt liv den 26 juli 1971. Tillsammans med sin man drev hon en fotostudio, men drogs mer och mer åt att fotografera människor som levde i utanförskap. Exempel på detta kan lät fås genom att googla på hennes namn och bilder. Då lämnar jag er med Master Photographer än en gång. Mycket nöje.
...redan i dag. Det var snabbt jobbat av Hammarby. Vilken fullträff. 14 minuter in på allsvenska premiären gjorde Emil Johansson 0-1 rätt upp i krysset.
I går satt jag ute på Mosebackes stora terrass och njöt av solen, ja, jag kanske ska säga att det inte var för att den värmde mig överhuvudtaget utan det var det otroligt vackra ljuset som speglade sig i fasader och himmelen. Värmen var redan förbi, det var ju trots allt den 2 april, men att serveringen var öppen var bara det ett vårtecken.
Andra tecken som inte har nåt att göra med våren – tror inte det i alla fall – var den stora råttan som jag såg springa ner under träplankorna till en av de än så länge stängda barerna.
Det var skönt att bara sitta där efter att ha sprungit runt några timmar på morgonen och fotat Stadshuset – dagens snabbuppgift var att fota arkitektur och jag hade turen att få ett av de platser som jag fotar ofta. Det var småkyligt att stå där och trots att det var tillräckligt ljus för att slippa använda stativ så satte jag upp det. Jag måste förr eller senare börja använda det. Det underlättar att prova olika exponeringar på exakt samma utsnitt av verkligheten.
Så nu satt jag på Mosebacke med stativ och hela kittet, och njöt av tillvaron.
Det är lustigt att så vitt skilda utsikter som Plattan och Söder kan vara lika fascinerande, åtminstone för mig. Jag satt på Teaterbaren i Kulturhuset och blickade ner mot torget som jag fullkomligen älskar att fota. Må de aldrig täcka över det. Vi tog en pre-påsk-fika ett gäng från GFU där så det blev ofrånkomligt att jag tog fram kameran – när den är med så åker den nog allt som oftast fram – och tog lite bilder och så tog jag fram en fotobok jag lånat. Fotografen hette Ramón Masats och jag kommer att återkomma till honom vid ett senare tillfälle.
Men åter till Mosebacke så satt jag där och ömsöm skrev och funderade ömsöm fotade. Lenine skulle spela på Kägelbanan och som förband spelade Baquetum, och jag var i valet och kvalet om jag skulle orka vara kvar tills det var spelningsdags, men det är ju betydligt lättare att vänta när vädret är givmilt. Det blev även foton på Baquetum och Lenine.
Glädjen finns i glädjens väntrum. Jag ska förklara mig, eller snarare parafrasera en spansk vetenskapsman som heter Eduard Punset. Han har ett tv-program som heter Redes som jag aldrig har sett och jag känner enbart till honom sen i dag. För ungefär fyra-fem timmar sen när jag loggade in i facebook och såg att en vän i Spanien hade blivit ”fan” av honom. Så nyfiken som man är gick jag in i ”fan”-sidan och läste några av kommentarerna, det handlar om en person, om jag har förstått det rätt som vill göra vetenskapen tillgänglig för fotfolket. Jag lyssnar på en youtubelänk där Eduard befinner sig i Puebla, i Mexiko och håller en monolog. Frasen som jag börjar det här inlägget med kommer ungefär efter en tretton minuters tal. Men det var inte den första frasen som jag fastnade för när han pratade, utan det var en liknelse om vetenskapen.
Eduard sa följande:
”Marx decía de los monetaristas, para él eran los científicos… Decía: 'trabajan, piensan en un pozo, sabiendo cada vez más de menos, hasta que lo saben todo de nada.'” Som i en svensk översättning ungefär skulle låta som följer:
”Marx sa att monetaristerna, för honom var det vetenskapsmännen… Han sa att när de jobbar tänker de på en brunn, de vet mer och mer om mindre, tills de vet allt om inget.”
Det är många intressanta tankar som ryms under de 28 minuterna som han pratar. Jo, men om vi ska återgå till det han sa om glädjen och glädjens väntrum, så sa han att hans hund som nu är död, eller dematerialiserad, lärde honom en läxa innan hon dog. Varje dag när han skulle få mat, så hoppade hunden som en galning, skuttade och skällde så att Eduard knappt kunde gå ut till terrassen för att lägga ner hundskålen.
Han sa att det var hundens sanna glädje, i glädjens väntrum, eftersom glädjen var att hon skulle få mat. Sen när skålen låg där så åt hunden ibland, och ibland struntade hon i maten. Det var som en annan hund. Just när han sa det tänkte jag på brorsan och hans hund och katter. Där är det också kalabalik när det är matdags, men där blir all mat alltid uppäten. Glädjen för maten utmynnar i ett matfrosseri.
Efter alla dessa grå dagar gör solens än inte alltför varma strålar att man blir glad. Det är dags att öppna dörrarna och njuta av solen.
Vi har alla olika nivåer för att uppnå glädjen. Och de nivåerna är inte alltid konstanta kan jag tänka mig. Jag skriver glädje, jag kunde ha skrivit lycka eller kanske till och med kärlek...
Det doftar ljuvt av porslinsblommorna hemma om kvällarna. Solen håller sitt grepp längre om dagen och natten får snällt vänta in sin stund, till viss del på grund av att det nu är sommartid. Sommartid, det låter lovande. Våren kanske äntligen vågar klä upp sig i tusen färger och trotsa den gäckande vintern som vägrar att släppa taget så här års. Om det är nån tröst så står jag redo med kameran ifall snön återigen skulle falla. Då ska jag frysa snöflingornas rörelse en sista gång.
Ja, det blir en kortis i dag. Har varit på vift hela dagen utan datorkontakt eller uppkoppling. Och nu är det väl sovdags. Sommartid och allt. Så klockan är egentligen bara elva, men det blir ofrånkomligt att det där med egentligen inte funkar längre, eftersom i morgon bitti, så är klockan vad den är, oavsett vad den hade varit om man inte flyttat fram den en timme. På tal om ordet inkommunikado så kändes det bra, just som spansktalande - sen om det finns eller inte får man tvista om, men den finns i alla fall i en motion till riksdagen, så det är ju något så när officiellt.
Dags för en ny fotograf och det visar sig att även denne börjar på A. Andreas Feininger föddes 27 december 1906 och dog 1999. Denna gång är det återigen en fotograf som jag inte hade stiftat bekantskap med, så jag tänkte att jag kanske skulle passa på att introducera två fotografer. Den ena blir denne amerikan och den andra får komma i nästa inlägg. Vi får se om det blir i dag eller nästa gång. Ska försöka posta det i dag också. Bilderna är även denna gång tagna från Lifes bildarkiv. Det roliga med Andreas Feininger är att han bodde några år i Sverige (1933-1939) för att sen flytta till USA. Han publicerade en bok som hette STOCKHOLM och han donerade bilderna till Stockholms Stadsmuseum – vilket är ganska coolt. I länken ovan har de lagt upp sex bilder. Det står i samma länk att han lämnade Sverige för utlänningar inte längre fick använda bil eller kamera. Porträttet till höger är taget av Ralph Morse.
Nu är jag äntligen klar med Ovechkin, Reggie, Habby, Blackhawks, Oilers, Ducks, Sabres, Pronger, PK och fan och hans moster. Det är kul när bitarna till slut faller på plats och man inser att Reggie är Andrej Sekera och att Habby är Nikolai Khabibulin. Men det är väl så med allt. Det gäller att sätta sig in i ämnet så klarnar det - förhoppningsvis. Alla lag har smeknamn och som tur är så håller google mig i handen när det är mörkt ute och hjälper mig att hitta rätt. Google och alla människor som ligger bakom en otrolig uppsjö av sidor där man kan få information.
Japp, nu ger jag mig av till Skansen och jordtimmen. Kanske att jag lägger upp lite bilder imorgon.
I dag skapade jag ett twitter-konto. Det är så mycket snack om det så jag tänkte prova det innan jag börjar dissa det. Sagt och gjort. Ska testa det ett tag så får jag återkomma med intryck. Det verkar vara många av de bloggar jag följer med rss-flöden som använder sig av twitter också.
I morgon ska ljusen släckas en timme, symbolikhandling som kanske leder till nåt i framtiden. Däremot känns det märkligt att vissa ställen som har ljuset släckt normal kommer att tända för att sen släcka det när klockan är 20.30. Är det inte lite kontraproduktivt. Det är säkert inte rätt ord, men det var det jag kom på så här på en fredagskväll mitt i en jobbpub. Är det släckt redan så har man skött sig. Då ska man väl fan inte tända för att visa att man är med.
Den här gången har jag sett det innan jag länkade till det. Över 4 000 bilder togs för att skapa den här filmen. Man är inte helt maktlös även om man saknar en videofunktion i sin kamera.
Ja, nu är det -6, och det var en piskande snöstorm, även om den bara varade ett par minuter. Jag hade kameran med mig men hann inte gå ut. Det var häftigt att se på från vår datasal, det var som en vit dimma.
Sen tittade solen fram igen. Ja, kurragömma, helt klart.
Ja, nu snöar det igen. Vad håller våren på med? Leker den kurragömma med vintern? Ja, det är ju bra att nån roar sig. Fast om det snöar i morgon - helst riktigt ordentligt kan jag ta lite mer landskapsbilder. Håller tummarna.
Passande nog är bilden på dagens fotografpresentation tagen av Alfred Eisenstaedt som var första fotografen ut. Återigen är bilderna tagna från Lifes bildarkiv. Bilden ovan är tagen 1959 i Idyllwild, de runtomkring honom är hans studenter.
Ansel Adams föddes 1902 i Kalifornien och dog 1984. Han räknas som en av de mest framstående amerikanska fotograferna och för mig är han mest känd för sin landskapsfotografi. Därför blev det naturligt att ta honom nu när vår fotouppgift handlar om just det. Eftersom den engelska wikipediasidan om honom är mer utförlig lägger jag även till den länken. Ansel Adams arbetade i svartvit och han tog fram tillsammans med Fred Archerzonsystemet, som går ut på att man delar in bildens tonomfång i elva zoner som går från 0 (noll) till X (tio). 0 motsvarar maximal svärta och zon X motsvarar maximal vita, zon V motsvarar medelgrått. Gå in i länken ovan för att få mer detaljer om zonsystemet. Han gav ut många böcker om fotografins tekniska aspekt, om framkallning och kopiering av bilder.
Förutom de mer kända landskapsbilderna så dokumenterade han en av de i mitt tycke märkligaste händelserna i USA:s historia, och det var när japanerna som bodde i USA, oavsett om de var födda där internerades i flera koncentrationsläger i landet efter Pearl Harbor. Ansel Adams fick tillstånd att besöka Manzanar, som var ett av de lägren som fanns och det resulterade i boken Born Free and Equal. Och ve och prisa intenet - som jag ständigt gör, varje dag jag upptäcker nåt nytt så har Library of Congress digitaliserat den boken så den hittar ni här.
Det är det fantastiska med att blogga och skriva små fotografpresentationer som jag gör nu. Jag lär mig otroligt mycket själv under arbetets gång. I samband med detta hittade jag också en digitalisering av 244 bilder som Ansel Adams tog där. De finns i en annan sida av Library of Congress som heter Prints & Photographs Reading Room.
Har precis kommit hem från en fyra timmars-promenad ute vid sjöarna i Haninge, mitt smultronställe på sommaren och inte bråkdelen så kul på vintern. I brist på ett landskap som jag ogillade tänkte jag ta ett landskap som jag älskar på sommaren men som på vintern inte existerar i princip. Hela min kropp är nedfrusen efter så många timmar ute i den friska, än inte så våraktiga luften.
I dag hade vi studiebesök på Fotografibiblioteket och det var en trevlig överraskning. Jag hade nämligen ingen idé om att det fanns och visste inte heller vad jag kunde vänta mig. Det är väl inte underligt egentligen att det finns ett bibliotek som ägnar sig enbart åt fotografi, men ändå hade tanken inte slagit mig.
Det ligger visserligen lite avsides men bredvid Moderna Museet så till viss del är det väl en naturlig miljö.
Det är ett referensbibliotek så man får inte låna hem några böcker, och visa böcker har stort samlarvärde och de får man väl bläddra i så länge som man sätter på sig vita bomullshandskar – som museet står för. Är du nyfiken på vad som finns kan du titta igenom deras databaser.
Dessutom har de en samling dvd och vhs som man kan titta på plats, allt från svenska fotografer till utländska dito. De har bara öppet tisdag till torsdag mellan 13 och 16, men det finns ju alltid en möjlighet att fjärrlåna böckerna till ett bibliotek nära dig som troligtvis har bättre öppettider.
I tisdags fick vi dessutom leka nyhetsredaktion, på morgonen fick vi våra fotouppdrag och allt skulle vara färdigt till 13.45. Jag fick bland annat fota en presskonferens där de bland annat live streamade från Bryssel, det var ju inte direkt så fotogeniskt att ta bilder på journalister som tittade på en stor platt-tv, men det var en rolig erfarenhet. Sen var jag på KB och fotade en bibliotekarie och fick en rundvandring runt huset. Mycket givande. Det var en väldigt kreativ uppgift av vår lärare eftersom personporträtten vi gjorde var på människor som var på sina arbetsplatser och inte såna som vi själva skulle hitta. Det blev mer verkligt.
Fortsätter att fundera på landskapsbilderna som ska vara färdiga på torsdag. Triptyker ska de vara dessutom. Ett landskap vi gillar och ett vi ogillar.
I dag blev det kyckling till middag och jag fyllde den med grönsaker och lite vin och la den på en bädd av morötter med körbärstomater, lök och vitlöksklyftor runtomkring, sen hällde jag lite vin ovanpå och stoppade in den i ugnen. Då var klockan två och jag räknade med att vi skulle äta runt åtta. Jag vände den ett par gånger men det var ingen fara med kycklingen direkt vid 50 grader. Sen mot slutet höjde jag till 150, men jag fick inte skinnet att bli frasigt som jag ville. Just det, jag hällde över en halv citron också. Så det doftade gudomligt. På tal om recept måste jag skicka ett till min bror.
Det jobbiga med att gå upp tidigt och fixa allt på morgonen är att man lätt glömmer bort en sak eller två. Jag skulle skicka i väg några bilder i dag på tryck – A4 bara – men glömde att ta den enda som jag redan hade lokaliserad så det blev alla utom den. Sen hann jag inte göra i ordning mackan men hade åtminstone stoppat in allt som jag skulle ha med mig i en påse, som jag sen upptäckte blev kvarglömd hemma. Nåja, fick i alla fall lyssna på Thåströms nya skiva på tåget in, och den var riktigt bra. Heja Thåström.
.....
