Det handlar inte om religion, det handlar om fotboll. Det handlar om en spelare som jämt och ständigt kritiseras av så många, inte minst av alla kära sportkommentatorer, men gång på gång ger han svar på tal. Och inte för inte är han den bästa målskytten i Champions League. Ja, det handlar om Raúl.
I går pratade jag om tystnad och lite om de ord som omringar den. Vår identitet byggs upp genom åren, men det finns även många tolkningar om hur vi är. Hur folk uppfattar oss, och ibland är det lätt att foga sig till de tolkningarna. Tystnaden ja. Vi lär återkomma till den så småningom men just nu blickar jag ut över Riddarfjärden och insuper alla färger som himlen pryder sig med efter att solen har lagt sig.
De nya fantastiska accesskorten har ett stort problem, normalt sett och så har det varit ganska många år, så många som jag har kommit hem sent på natten med ett kort som gått ut samma natt som utekvällen eller jobbkvällen började så har det alltid fungerat att åka med det till nästa morgon, men så är det inte med accesskortet. Det slutar gälla tolv, eller en minut i, osäker nu vilket, men kontentan är att efter det måste man lita på spärrmänniskornas eller buschaufförernas välvilja, igår hade jag turen att stöta på bägge. Efter att ha tagit mig till t-centralen insåg jag att mitt kort inte fungerade längre som det skulle så jag försökte ladda det, men automaterna för att ladda kortet vägrade acceptera att jag fört över pengar till det efter första misslyckade försöket. Så jag fick förklara för busschauffören dilemmat och han visste om det som tur var och tyckte att jag skulle klaga på SL om det, vilket jag kommer att göra. Nu är jag tillbaka till vanliga korten utan nån magnetisk funktion, trist men det är ju bara i stan som man kan ladda dem än så länge. Och jag behövde ta mig in till stan i dag så jag hade ju inget val. Jag pratade med kvinnan i spärren och hon sa att även om accesskorten slutade fungera så gällde de till 04.30 nästa dag. Ja, hur svårt är det att göra så det funkar även elektroniskt? Borde vara en lätt match.
För de som inte såg matchen så finns det ett litet videoklipp här på nåt utrikiskt språk. Holländska blev det.. Två forna Real Madrid-spelare stod bakom första målet. Soldado nickade in efter ett inlägg av Granero. I första halvlek hade Real Madrid inte mycket att hämta. Men Higuaín kvitterade i 45:e minuten. Andra halvlek började bättre, men Getafe tog återigen ledningen efter ett dundermål av Albín. På det svarade den nyinbytte Guti med ett suveränt frisparksmål i krysset. Sen brakade helvetet loss. Domaren blåser straff mot Pepe efter att Casquero faller i straffområdet när han känner Pepes hand på ryggen. Pepe blir vansinnig, helt och hållet galen och det han gör ska man inte göra på en fotbollsplan, än mindre när man är ett betalt proffs och många människor ser upp till en. Han sparkar som tur är i luften efter att ha först träffat Casquero i benet, sen klappar han väl till Albín också. Det är rött kort. Och han lär stängas av minst sex matcher.
Men efter allt det trista så räddade Casillas den dåligt slagna straffen och Higuaín avgör i slutminuten. Jag hoppade och det hög till i revbenet men fan vad skönt. Pepe har gjort stor skada. Han är en bra back, men så där får man inte göra. Men men, vi avslutar med det roliga.
Då och då dyker det upp lite pärlor i reklamvärlden. Det finns trots allt många talangfulla människor som är kreativa när de får chansen. De säger att sex säljer, här handlar det om att hålla barn från vissa kanaler.
Vårklädseln kan vila ett tag till, skönt i solen så länge man är i lä. Just nu är det isbjörnar på gatorna. Skriver detta i väntan på tåget, efter en måndag med fem baskiska kortfilmer, tre av dem var riktigt bra. Bättre än de fem första vi såg för två måndagar sen.
James Francis "Frank" Hurley föddes den 15 oktober 1885 och dog den 16 januari 1962. Han var en australisk fotograf och äventyrare. Han deltog i expeditioner till Antarktis. Följ den här länken för att se bilder därifrån.
På bilden ovan ser vi Hurley. Den är hämtad härifrån.
Han var även officiell krigsfotograf för de australiska styrkor som slogs i bägge världskrigen. Nu är det bara att bänka sig ner och kolla på den här sexdelade filmen.
Om du är nyfiken på hans expeditioner och annat som rör honom, så finns hans dagböcker och andra av hans verk inskannade och till allmän beskådan på följande länk som går till Australiens nationalbibliotek.
Seriepremiär i dag, och himlen var grå och täckt med moln, matchstart och det börjar falla såna där vita saker från himlen, kanske lite mer hagel än snö, men som tur var så var det bara nån som roade sig där uppe med oss ett kort ögonblick, sen fick solen lysa igenom molnen allt oftare och när matchen slutade kunde jag lägga mig på Zinkens inte alltför sköna gräsmatta och pusta ut. Fick en rejäl smäll i en närkamp då jag blev helt däckad. Typ armbåge i bröstet, så nu får man väl ta det lite lugnt. Inget skrattande. Just nu känns det jättevarmt här inne men ute är vindarna inte snälla. Det blir härligt när det blir lite värmare ute, längtar till kortärmat och grönt gräs, picknick och sol. Sitter fortfarande och filar på ett fotografinlägg och det dyker upp mer och mer material, så det verkar bli en serie. Fick den här av brorsan. Asjobbig musik så stäng av den, idén är väl genomtänkt och utförandet lika så.
Annie Leibowitz [li:´bəvits] säger att en fotografs liv ”är livet sett genom ett objektiv”. Som de tidigare fotograferna så är det ibland bilderna man känner igen utan att riktigt veta vem fotografen bakom dem är. Som nakenbilden på en gravid Demi Moore eller skivomslaget till Bruce Springsteens megasuccéplatta ”Born in the USA”. Ska vi gå bak lite längre i tiden så finns ju den där bilden på en naken John Lennon som klamrar sig fast Yoko Ono. John Lennon dog fem timmar senare.
Här hittar ni några av Leibowitz förstasidor för Rolling Stone, det roliga är att det finns ljudfiler så man kan höra henne berätta om historien bakom bilderna. John Lennon igen, den 21 januari 1971. Rolling Stones, eller två av dem: Mick Jagger and Keith Richards.
Hon föddes den 2 oktober 1949. Hon började sin karriär på tidskriften Rolling Stone, sen hakade hon på Rolling Stones världsturné 1975. Nu jobbar hon bland annat åt tidskriften Vanity Fair.
Hon hade ett långvarigt förhållande med den nu bortgångna författaren Susan Sontag. Dagens film har regisserats av systern Barbara Leibovitz.
2006 kom den retrospektiva boken A Photographer's Life, 1990–2005. Brookling Museum hade en utställning och här hör vi Leibovitz
och Jane Sarkin.
Såg precis att New York Times har en special tillägnad henne och hennes senaste bok – tror jag – som heter Women, här hittar ni 21 porträtt på kvinnor med en historia bakom varje foto. Dessutom finns det en intervju som man kan lyssna på här och en essä av den ovan nämnda Susan Sontag som har den intressanta rubriken ”A Photograph Is Not an Opinion. Or Is It?”
En gång i tiden var jag extremt fascinerad av djur och jag är nog det än även om andra passioner har en mer framstående roll just nu. Men djurprogram är ur utbildningssynpunkt väldigt givande och de ger mig tillfälle att väcka en slumrande beundran över naturens alla små underverk.
Igelkottar och fladdermöss är väl sånt som man kan se då och då här i Sverige. Men jag kunde inte ana att det fanns så många olika fladdermössarter. Säg en siffra. Hur många tror du? Jag garanterar att det är fler.
Chiroptera, som de heter på latin har två underordningar, storfladdermöss (Megachiroptera) med cirka 185 arter och småfladdermöss (Microchiroptera) med cirka 930 arter. Allt enligt NE.
Bara en sak som att stjärnmullvaden har 22 fingerliknande utskott i nosen som fungerar som känselspröt. Om den vidrör ett knappnålshuvud så kan den känna det på 600 punkter samtidigt. Så det kan man kalla känsligt om nåt.
Jag trodde att den var betydligt större än vad jag nu ser att den är i klippet som följer.
Det blir nog mer djur framöver. Det är roligt. Namnen på djuren på engelska och latin finns om ni följer länken för varje djur. Courtesy of Wikipedia.
It is no accident that you are reading this. I am making black marks on white paper. These marks are my thoughts, and although I do not know who you are reading this now, in some way the lines of our lives have intersected... For the length of these few sentences, we meet here.
It is no accident that you are reading this. This moment has been waiting for you, I have been waiting for you. Remember me.
nej, jag bara skojar. Det blir inget blogginlägg på finska. Det dröjer nog ett tag innan man kan skriva på ett språk som man har noll koll på, men man kanske lär sig nåt. Sitter och översätter ett program som tidigare har översatts på finska så jag har texterna till "hjälp". Min översättning av ovanstående - eller snarare engelskan blev valpen är utom räckhåll.
orkar inte riktigt jobba, eller gör jag det? Orkar inte riktigt ta ställning till om jag orkar jobba eller inte. Kanske man ska lämna kontoret i alla fall. Jag har ju kameran med mig och tanken var att fota lite men himlen hotar om regn så jag tvekar i att ge mig ut på gatorna. Det var verkligen folktomt i dag. Det påminde lite om sommar, inte vädermässigt men det var som om alla hade semester.
Nu ska jag lägga upp lite bilder i fotobloggen. Sen kanske jag ska försöka få nåt gjort jobbmässigt. Har ju hela helgen full med jobb.
I dag bläddrade jag igenom magasinet Filter, nummer sju var ute, och de hade en artikel/portfolio med Anders Petersen. Där stod det bland annat att han kommer att ha en utställning på Moderna Museet i maj, närmare bestämt är det en utställning där det även kommer att finnas bilder av Eva Klasson och Christer Strömholm. Åter till verkligheten. 9 maj till 20 september.
Jag köpte magasinet. Jag vet inte om det här med portfolion var en tillfällighet, men det gäller att stöda när tidskrifter kommer med nåt bra, så att de fortsätter med det. Kändes som om det var dags att se hur tidskriften var nu när den funnits i ett års tid lite drygt. Jag sitter och filar på ett annat inlägg men det här kom emellan. Först var det tänkt som en avslutning på det jag håller på att skriva, men det kändes som om det är bättre att det står självt. Det gäller att köpa sig lite tid.
Då var det dags för Diane Arbus som jag stiftade bekantskap genom filmen Fur. Inget i hennes liv, hennes bilder eller hennes död var en olyckshändelse eller ordinärt, skrev Richard Avedon. Eller det där med stifta bekantskap med en fotograf kan vara lite relativt för ibland , det är nog vanligare nu, så har man sett många bilder som man inte vet var de kommer ifrån eller vem som ligger bakom. Moderna Museet hade en utställning med henne 2005-2006 och här är vad de skrev som biografi.
Dokumentären nedan ger kanske en sannare bild än filmen, som trots allt hette ”an imaginary portrait of Diane Arbus”. Diane Arbus föddes den 14 mars 1923 i New York och tog sitt liv den 26 juli 1971. Tillsammans med sin man drev hon en fotostudio, men drogs mer och mer åt att fotografera människor som levde i utanförskap. Exempel på detta kan lät fås genom att googla på hennes namn och bilder. Då lämnar jag er med Master Photographer än en gång. Mycket nöje.
...redan i dag. Det var snabbt jobbat av Hammarby. Vilken fullträff. 14 minuter in på allsvenska premiären gjorde Emil Johansson 0-1 rätt upp i krysset.
I går satt jag ute på Mosebackes stora terrass och njöt av solen, ja, jag kanske ska säga att det inte var för att den värmde mig överhuvudtaget utan det var det otroligt vackra ljuset som speglade sig i fasader och himmelen. Värmen var redan förbi, det var ju trots allt den 2 april, men att serveringen var öppen var bara det ett vårtecken.
Andra tecken som inte har nåt att göra med våren – tror inte det i alla fall – var den stora råttan som jag såg springa ner under träplankorna till en av de än så länge stängda barerna.
Det var skönt att bara sitta där efter att ha sprungit runt några timmar på morgonen och fotat Stadshuset – dagens snabbuppgift var att fota arkitektur och jag hade turen att få ett av de platser som jag fotar ofta. Det var småkyligt att stå där och trots att det var tillräckligt ljus för att slippa använda stativ så satte jag upp det. Jag måste förr eller senare börja använda det. Det underlättar att prova olika exponeringar på exakt samma utsnitt av verkligheten.
Så nu satt jag på Mosebacke med stativ och hela kittet, och njöt av tillvaron.
Det är lustigt att så vitt skilda utsikter som Plattan och Söder kan vara lika fascinerande, åtminstone för mig. Jag satt på Teaterbaren i Kulturhuset och blickade ner mot torget som jag fullkomligen älskar att fota. Må de aldrig täcka över det. Vi tog en pre-påsk-fika ett gäng från GFU där så det blev ofrånkomligt att jag tog fram kameran – när den är med så åker den nog allt som oftast fram – och tog lite bilder och så tog jag fram en fotobok jag lånat. Fotografen hette Ramón Masats och jag kommer att återkomma till honom vid ett senare tillfälle.
Men åter till Mosebacke så satt jag där och ömsöm skrev och funderade ömsöm fotade. Lenine skulle spela på Kägelbanan och som förband spelade Baquetum, och jag var i valet och kvalet om jag skulle orka vara kvar tills det var spelningsdags, men det är ju betydligt lättare att vänta när vädret är givmilt. Det blev även foton på Baquetum och Lenine.
Glädjen finns i glädjens väntrum. Jag ska förklara mig, eller snarare parafrasera en spansk vetenskapsman som heter Eduard Punset. Han har ett tv-program som heter Redes som jag aldrig har sett och jag känner enbart till honom sen i dag. För ungefär fyra-fem timmar sen när jag loggade in i facebook och såg att en vän i Spanien hade blivit ”fan” av honom. Så nyfiken som man är gick jag in i ”fan”-sidan och läste några av kommentarerna, det handlar om en person, om jag har förstått det rätt som vill göra vetenskapen tillgänglig för fotfolket. Jag lyssnar på en youtubelänk där Eduard befinner sig i Puebla, i Mexiko och håller en monolog. Frasen som jag börjar det här inlägget med kommer ungefär efter en tretton minuters tal. Men det var inte den första frasen som jag fastnade för när han pratade, utan det var en liknelse om vetenskapen.
Eduard sa följande:
”Marx decía de los monetaristas, para él eran los científicos… Decía: 'trabajan, piensan en un pozo, sabiendo cada vez más de menos, hasta que lo saben todo de nada.'” Som i en svensk översättning ungefär skulle låta som följer:
”Marx sa att monetaristerna, för honom var det vetenskapsmännen… Han sa att när de jobbar tänker de på en brunn, de vet mer och mer om mindre, tills de vet allt om inget.”
Det är många intressanta tankar som ryms under de 28 minuterna som han pratar. Jo, men om vi ska återgå till det han sa om glädjen och glädjens väntrum, så sa han att hans hund som nu är död, eller dematerialiserad, lärde honom en läxa innan hon dog. Varje dag när han skulle få mat, så hoppade hunden som en galning, skuttade och skällde så att Eduard knappt kunde gå ut till terrassen för att lägga ner hundskålen.
Han sa att det var hundens sanna glädje, i glädjens väntrum, eftersom glädjen var att hon skulle få mat. Sen när skålen låg där så åt hunden ibland, och ibland struntade hon i maten. Det var som en annan hund. Just när han sa det tänkte jag på brorsan och hans hund och katter. Där är det också kalabalik när det är matdags, men där blir all mat alltid uppäten. Glädjen för maten utmynnar i ett matfrosseri.
Efter alla dessa grå dagar gör solens än inte alltför varma strålar att man blir glad. Det är dags att öppna dörrarna och njuta av solen.
Vi har alla olika nivåer för att uppnå glädjen. Och de nivåerna är inte alltid konstanta kan jag tänka mig. Jag skriver glädje, jag kunde ha skrivit lycka eller kanske till och med kärlek...
Det doftar ljuvt av porslinsblommorna hemma om kvällarna. Solen håller sitt grepp längre om dagen och natten får snällt vänta in sin stund, till viss del på grund av att det nu är sommartid. Sommartid, det låter lovande. Våren kanske äntligen vågar klä upp sig i tusen färger och trotsa den gäckande vintern som vägrar att släppa taget så här års. Om det är nån tröst så står jag redo med kameran ifall snön återigen skulle falla. Då ska jag frysa snöflingornas rörelse en sista gång.
Ja, det blir en kortis i dag. Har varit på vift hela dagen utan datorkontakt eller uppkoppling. Och nu är det väl sovdags. Sommartid och allt. Så klockan är egentligen bara elva, men det blir ofrånkomligt att det där med egentligen inte funkar längre, eftersom i morgon bitti, så är klockan vad den är, oavsett vad den hade varit om man inte flyttat fram den en timme. På tal om ordet inkommunikado så kändes det bra, just som spansktalande - sen om det finns eller inte får man tvista om, men den finns i alla fall i en motion till riksdagen, så det är ju något så när officiellt.
Dags för en ny fotograf och det visar sig att även denne börjar på A. Andreas Feininger föddes 27 december 1906 och dog 1999. Denna gång är det återigen en fotograf som jag inte hade stiftat bekantskap med, så jag tänkte att jag kanske skulle passa på att introducera två fotografer. Den ena blir denne amerikan och den andra får komma i nästa inlägg. Vi får se om det blir i dag eller nästa gång. Ska försöka posta det i dag också. Bilderna är även denna gång tagna från Lifes bildarkiv. Det roliga med Andreas Feininger är att han bodde några år i Sverige (1933-1939) för att sen flytta till USA. Han publicerade en bok som hette STOCKHOLM och han donerade bilderna till Stockholms Stadsmuseum – vilket är ganska coolt. I länken ovan har de lagt upp sex bilder. Det står i samma länk att han lämnade Sverige för utlänningar inte längre fick använda bil eller kamera. Porträttet till höger är taget av Ralph Morse.
Nu är jag äntligen klar med Ovechkin, Reggie, Habby, Blackhawks, Oilers, Ducks, Sabres, Pronger, PK och fan och hans moster. Det är kul när bitarna till slut faller på plats och man inser att Reggie är Andrej Sekera och att Habby är Nikolai Khabibulin. Men det är väl så med allt. Det gäller att sätta sig in i ämnet så klarnar det - förhoppningsvis. Alla lag har smeknamn och som tur är så håller google mig i handen när det är mörkt ute och hjälper mig att hitta rätt. Google och alla människor som ligger bakom en otrolig uppsjö av sidor där man kan få information.
Japp, nu ger jag mig av till Skansen och jordtimmen. Kanske att jag lägger upp lite bilder imorgon.
I dag skapade jag ett twitter-konto. Det är så mycket snack om det så jag tänkte prova det innan jag börjar dissa det. Sagt och gjort. Ska testa det ett tag så får jag återkomma med intryck. Det verkar vara många av de bloggar jag följer med rss-flöden som använder sig av twitter också.
I morgon ska ljusen släckas en timme, symbolikhandling som kanske leder till nåt i framtiden. Däremot känns det märkligt att vissa ställen som har ljuset släckt normal kommer att tända för att sen släcka det när klockan är 20.30. Är det inte lite kontraproduktivt. Det är säkert inte rätt ord, men det var det jag kom på så här på en fredagskväll mitt i en jobbpub. Är det släckt redan så har man skött sig. Då ska man väl fan inte tända för att visa att man är med.
Den här gången har jag sett det innan jag länkade till det. Över 4 000 bilder togs för att skapa den här filmen. Man är inte helt maktlös även om man saknar en videofunktion i sin kamera.
Ja, nu är det -6, och det var en piskande snöstorm, även om den bara varade ett par minuter. Jag hade kameran med mig men hann inte gå ut. Det var häftigt att se på från vår datasal, det var som en vit dimma.
Sen tittade solen fram igen. Ja, kurragömma, helt klart.
Ja, nu snöar det igen. Vad håller våren på med? Leker den kurragömma med vintern? Ja, det är ju bra att nån roar sig. Fast om det snöar i morgon - helst riktigt ordentligt kan jag ta lite mer landskapsbilder. Håller tummarna.
Passande nog är bilden på dagens fotografpresentation tagen av Alfred Eisenstaedt som var första fotografen ut. Återigen är bilderna tagna från Lifes bildarkiv. Bilden ovan är tagen 1959 i Idyllwild, de runtomkring honom är hans studenter.
Ansel Adams föddes 1902 i Kalifornien och dog 1984. Han räknas som en av de mest framstående amerikanska fotograferna och för mig är han mest känd för sin landskapsfotografi. Därför blev det naturligt att ta honom nu när vår fotouppgift handlar om just det. Eftersom den engelska wikipediasidan om honom är mer utförlig lägger jag även till den länken. Ansel Adams arbetade i svartvit och han tog fram tillsammans med Fred Archerzonsystemet, som går ut på att man delar in bildens tonomfång i elva zoner som går från 0 (noll) till X (tio). 0 motsvarar maximal svärta och zon X motsvarar maximal vita, zon V motsvarar medelgrått. Gå in i länken ovan för att få mer detaljer om zonsystemet. Han gav ut många böcker om fotografins tekniska aspekt, om framkallning och kopiering av bilder.
Förutom de mer kända landskapsbilderna så dokumenterade han en av de i mitt tycke märkligaste händelserna i USA:s historia, och det var när japanerna som bodde i USA, oavsett om de var födda där internerades i flera koncentrationsläger i landet efter Pearl Harbor. Ansel Adams fick tillstånd att besöka Manzanar, som var ett av de lägren som fanns och det resulterade i boken Born Free and Equal. Och ve och prisa intenet - som jag ständigt gör, varje dag jag upptäcker nåt nytt så har Library of Congress digitaliserat den boken så den hittar ni här.
Det är det fantastiska med att blogga och skriva små fotografpresentationer som jag gör nu. Jag lär mig otroligt mycket själv under arbetets gång. I samband med detta hittade jag också en digitalisering av 244 bilder som Ansel Adams tog där. De finns i en annan sida av Library of Congress som heter Prints & Photographs Reading Room.
Har precis kommit hem från en fyra timmars-promenad ute vid sjöarna i Haninge, mitt smultronställe på sommaren och inte bråkdelen så kul på vintern. I brist på ett landskap som jag ogillade tänkte jag ta ett landskap som jag älskar på sommaren men som på vintern inte existerar i princip. Hela min kropp är nedfrusen efter så många timmar ute i den friska, än inte så våraktiga luften.
I dag hade vi studiebesök på Fotografibiblioteket och det var en trevlig överraskning. Jag hade nämligen ingen idé om att det fanns och visste inte heller vad jag kunde vänta mig. Det är väl inte underligt egentligen att det finns ett bibliotek som ägnar sig enbart åt fotografi, men ändå hade tanken inte slagit mig.
Det ligger visserligen lite avsides men bredvid Moderna Museet så till viss del är det väl en naturlig miljö.
Det är ett referensbibliotek så man får inte låna hem några böcker, och visa böcker har stort samlarvärde och de får man väl bläddra i så länge som man sätter på sig vita bomullshandskar – som museet står för. Är du nyfiken på vad som finns kan du titta igenom deras databaser.
Dessutom har de en samling dvd och vhs som man kan titta på plats, allt från svenska fotografer till utländska dito. De har bara öppet tisdag till torsdag mellan 13 och 16, men det finns ju alltid en möjlighet att fjärrlåna böckerna till ett bibliotek nära dig som troligtvis har bättre öppettider.
I tisdags fick vi dessutom leka nyhetsredaktion, på morgonen fick vi våra fotouppdrag och allt skulle vara färdigt till 13.45. Jag fick bland annat fota en presskonferens där de bland annat live streamade från Bryssel, det var ju inte direkt så fotogeniskt att ta bilder på journalister som tittade på en stor platt-tv, men det var en rolig erfarenhet. Sen var jag på KB och fotade en bibliotekarie och fick en rundvandring runt huset. Mycket givande. Det var en väldigt kreativ uppgift av vår lärare eftersom personporträtten vi gjorde var på människor som var på sina arbetsplatser och inte såna som vi själva skulle hitta. Det blev mer verkligt.
Fortsätter att fundera på landskapsbilderna som ska vara färdiga på torsdag. Triptyker ska de vara dessutom. Ett landskap vi gillar och ett vi ogillar.
I dag blev det kyckling till middag och jag fyllde den med grönsaker och lite vin och la den på en bädd av morötter med körbärstomater, lök och vitlöksklyftor runtomkring, sen hällde jag lite vin ovanpå och stoppade in den i ugnen. Då var klockan två och jag räknade med att vi skulle äta runt åtta. Jag vände den ett par gånger men det var ingen fara med kycklingen direkt vid 50 grader. Sen mot slutet höjde jag till 150, men jag fick inte skinnet att bli frasigt som jag ville. Just det, jag hällde över en halv citron också. Så det doftade gudomligt. På tal om recept måste jag skicka ett till min bror.
Det jobbiga med att gå upp tidigt och fixa allt på morgonen är att man lätt glömmer bort en sak eller två. Jag skulle skicka i väg några bilder i dag på tryck – A4 bara – men glömde att ta den enda som jag redan hade lokaliserad så det blev alla utom den. Sen hann jag inte göra i ordning mackan men hade åtminstone stoppat in allt som jag skulle ha med mig i en påse, som jag sen upptäckte blev kvarglömd hemma. Nåja, fick i alla fall lyssna på Thåströms nya skiva på tåget in, och den var riktigt bra. Heja Thåström.
Det är som sagt mycket fotografi just nu, så det gäller att bejaka den sidan och insupa så mycket det går. Jag tänkte presentera lite fotografer, men så att det blir överkomligt tar jag en i veckan. Låt oss säga varje söndag, bara för att det är i dag och det kliar redan i fingrarna. Vore trevligt om UR eller SVT bestämde sig för att både göra och sända lite dokumentärer om svenska och internationella fotografer. BBC har annars varit föredömlig i den aspekten och gjort serier som Master Photographers (1983) och The Genius of Photography (2007).
Kan nån köpa hem dem till svensk tv?
Första fotografen ut är Alfred Eisenstaedt och namnet ringar egentligen inte bekant hos mig, men han porträtterades i den ovan nämnda serien 1983 så jag tycker att vi kan börja med honom. Han föddes den 6 december 1898 och dog den 24 augusti 1995.
Han var verksam för den nu nedlagda tidskriften Life, som jag tycker borde återuppstå snart igen. Tidskriften var känd för sina bildreportage.
Jag har ett vagt minne om att jag nämnt samarbetet mellan Google och Life. Om inte så kan ni gå hit och söka på hans bilder. De tre bilderna jag har lagt upp är tagna av honom. Det är två självporträtt plus en bild på Brooklyn Bridge och nedre Manhattan många år innan den elfte september.
Det har blivit en del fotoutställningar på sistone och mycket snack om att hitta en egen stil. Kanske inte så mycket just nu i fotoutbildningen men det har varit lite sånt när jag har pratat med folk om en fotoportfolio.
I samklang med mitt jobb ser jag mycket film och tv, ja, det är ju ett intresse också kan man säga. Dessutom gillar jag serier så bilden och orden har alltid lockat mycket. Men när det gäller att hitta en egen stil har jag mest tyckt att det jag är intresserad av är att ta bilder.
Jag ser inte en bild som mer konstnärlig när den är suddig eller obegriplig, även om jag i vissa fall kan förstå varför man gör det. Jag har precis läst ut ”The Elements of Photography – understanding and creating sophisticated images” av Angela Faris Belt och det roliga med den boken är att den till varje kapitel har ett antal portfolion av fotografer som belyser ämnet som har avhandlats.
Det är fyra kapital. Framing and borders, Focus: Aperture, lenses and depth of field, Shutter speeds: time and motion och Materials and processes: the aggregate image. Om du klickar här kan du se bokens första sidor.
Man kan väl säga att det är fotografins grundstenar, först att bestämma vad man vill få med i bilden – visst man kan beskära (crop) bilden när man väl sitter hemma, men gör man det på plats slipper man sitta sen framför datorn. Ramar kan tillföra nåt till bilden eller i värsta fall störa den, men för att veta det måste man experimentera med dem. Sen har vi bländaren som påverkar skärpedjupet och slutartiden som kan frysa rörelser eller göra flöden. Sista kapitlet hamnar utanför kameran. Det handlar mer om materialval, om kornighet, nyans, färgton, textur, storlek och skala. I och för sig så bestäms det till viss del i kameran och inte bara i fotopapperet.
Så kommer jag att hitta en egen stil? Ja, det är möjligt. Troligtvis kommer stilen att hitta mig och inte tvärtom, eller…?
Jag var på bio och lämnade biosalen en halvtimme in på filmen. Det var en experimentell spansk film som hette Vampir-Cuadecuc, men trots att den inte riktigt föll mig på smaken så blev jag lite förtjust i bildspråket. Det här var nog första making off-filmen, och som sådan var den annorlunda än de som görs nu. Allt ljud från ursprungliga filmen hade tagits bort. Det finns en scen som jag hittade på youtube, ungefär 5,20 minuter in på klippet som jag tycker är väldigt vacker. Om du är sugen på att se mer så verkar hela filmen finnas på youtube.
Det som störde mig var ljudet. Bildmässigt var den intressant. Det är ganska roligt att se hur de där skapar dimman eller senare, runt 9.30 in på klippet lägger på spindelnät på dörren. Av nån outgrundlig anledning gillar jag de utfrätade bilderna, så det kommer att bli lite sån fotografering för mig framöver. Jag vill prova att skapa såna bilder.
Surfar lite i väntan på Årets bild-vernissaget och läste att vinnarbilden i klassen Årets Nyhetsbild har blivit diskvalificerad eftersom den togs 2007. Tråkigt att behöva lämna tillbaka priset, men reglerna är klara.
Lite om andra svenska fotografer kan man hitta några kortfilmer av Pelle Wichmann på youtube.
Molly gillar fotboll, oavsett vilket lag som spelar. Jag tror att den hon egentligen gillar är den vita bollen, men eventuellt även spelarna i alla fall när de är många och utzoomade. Det kanske inte är så märkvärdigt tycker du, men du kan ju titta på bilderna här nedan så kanske du förstår poängen lite mer.
Det är helt okej att folk är glada över att deras lag vinner.
Det känns som om jag tjatar om det här, men jag kan fortfarande inte förstå glädjen att driva med ett lag som förlorar. Men det beror väl på hur man är funtad helt enkelt. Liverpool spelade suveränt och Real Madrid var för passiva, men de spelade i alla fall hela matchen, även om det stod 3-0.
Sen var de första två målen tveksamma, minst sagt, men vad gör det. De är redan dömda så, så det går inte att göra nåt åt saken. Robben hittade aldrig in i matchen, Marcelo gjorde det ganska bra. Raúl kämpade och hade ett par målchanser men de satt inte tyvärr. Higuaín gjorde mål på offside. Och Casillas var strålande.
5-0 totalt. Eller 6-0 om vi ska se det på de tre matcher - jag tror inte att de har möts fler gånger, inte i Champions League/Europacupen - som de två lagen har möts. Dåligt facit, men vi får se fram emot nästa år i stället och än så är det många ligamatcher kvar.
Villareal gick vidare i alla fall. Och jag tycker synd om Sporting Lissabon som förlorade 7-1 i dag. Man kan inte säga att det var en målsnål åttondelsfinal-omgång i väntan på vad som sker i morgon.
Kollade in forumet på nätet lite snabbt och som vanligt är det de som gläds åt att Real Madrid åkte ut. Det är ju trevligt för de små liven. Och det är väl ganska knäckande för så många att Raúl är så överlägsen alla andra spelare. Förståsigpåarna tycks inte förstå så mycket av fotboll förutom statistik och ändå passar bara statistiken när de själva känner för det. De förstår inte att man håller på ett lag för att man är uppvuxen med det eller av tusen andra anledningar.
Inte nödvändigtvis att de alltid är bäst. Och det är väl klart att man alltid hoppas på sitt lag, oavsett om de förlorat 0-1 eller 0-5, för hoppet är det vackra med fotboll. Att det alltid är möjligt oavsett hur omöjligt det är. Och de som inte förstår det, förstår inte fotboll.
Det handlar inte om fotbollens rättvisa eller orättvisa, det handlar om fotbollens möjligheter. Fotboll är poesi, och i den liknelsen är väl domarna punkter, komman och alla andra skiljetecken. Ibland lyckas de få matchen att flöda, ibland hamnar punkten på fel ställe, kanske där det inte borde ha funnits nån.
Så upp med huvudet, det kommer fler matcher, fler vinster och säkert fler förluster... men det är kanske där man lär sig att vinna. Ja, utan tvivel.
Påven fördömer abort av nioårig flicka. Jag hörde nyheten på radion i dag och kunde inte låta bli att skriva om det. Jag tycker att påven kanske hellre skulle fördöma styvpappan som våldtog den nioåriga flickan, och inte snöa in sig på att hon aborterade ett tvillingfoster.
Nu verkar det som om påve Benedictus XVI inte har uttalat sig om just det här fallet, men han fördömde abort och dödshjälp så sent som i lördags.
Men de menar att aborten i sig är ett större brott än själva våldtäkten på ett barn. Ärkebiskopen i Olinda och Recife José Cardoso Sobrinho har exkommunicerat – uteslutit eller bannlyst kanske är bättre ord – dem som var inblandade i aborten.
Jag kan förstå att man värnar om foster och hela den problematiken, men nu ska vi inte prata om ett foster är en varelse eller inte, men flickan var nio år och hade inte överlevt graviditeten. Så vems liv är det som ska räddas? Enligt SvD har övergreppen pågått sen flickan var sex år – styvpappan är 23.
Ärkebiskopen sa: "A lei de Deus está acima de qualquer lei humana. Então, quando uma lei humana, quer dizer, uma lei promulgada pelos legisladores humanos, é contrária à lei de Deus, essa lei humana não tem nenhum valor.” Lugn, jag ska översätta ”Guds lag står över alla mänskliga lagar. Det vill säga att om en lag som lagmän har tagit fram går emot Guds lagar så har den mänskliga lagen inget värde.”
Brasiliens president kritiserade ärkebiskopen och då passade Vatikanen på att stöda ärkebiskopens beslut.
Till råga på allt så har ett nytt pedofilfall uppdagats i São Paulo, en elvaårig flicka har våldtagits av sin styvfar som nu är på flykt. Även hon är gravid och kommer troligtvis att abortera. Jag vill inte ens tänka på hur många såna barn det kan finnas runtom i världen, och all annan orättvisa.
Aborter är förbjudna i Brasilien om det inte handlar om fall där mamman våldtagits eller att det finns risk för hennes liv. Nu har debatten tagit ny fart och man kommer troligtvis ta upp abortfrågan igen.
Det går i flera skeden. Vi skriver i ett flöde, eller jag kanske ska ta det från mitt perspektiv och säga jag skriver i ett flöde. Ibland fastnar jag på ord som jag skriver ner på papperet för första gången och inte riktigt vet hur de stavas eller också fastnar jag på ett vanligt ord vars stavning plötsligt ser konstigt ut. Då slår vi upp de orden. Som stockholmare har man ett problem med å och o, e och ä, eftersom vi uttalar dem likadant. Men det fina med att stava fel är att det är först då som vi lär oss hur det ska stavas – ja, i den mån vi upptäcker det, eller nån annan gör det åt oss. För sista utposten för en text, vare sig den är nåt vi skriver för första gången eller en översättning, bör vara korrekturläsaren. Tyvärr är det en sak som inte alltid värdesätts som det bör värdesättas och det är då felen poppar upp som svampar. Sen kan det finnas andra anledningar till att fel uppstår. När texten väl är skriven är det lätt att läsa i den det man ville säga i stället för det som står skrivet, därför är ett bra knep att läsa texten högt eller låta den vila ett par dagar.
När det gäller blogginlägg så är det tacksamt med läsare som påminner en att det inte är samma sak att konka som att kånka, även om man helst vill undvika bägge. Så nu är det ändrat i ett tidigare inlägg, för jag kånkade på böckerna.
En liten parentes för dagens rättstavare: Som upprättelse för skymfen mot en tv-lös man har jag hittat det perfekta priset. Det finns här.
Så här dags sover väl brorsan eller så har han vaknat från sin siesta, jag kom hem runt sex tiden i morse, en halvtimme innan planet skulle lyfta till Girona.
I dag kom Stora boken om Mumin, och den är sååååå fin, man blir glad bara av att bläddra i den, om den kommit en dag tidigare hade Alberto kunnat ta med sig den. Sen kom också Kaxiga fåglar av fotografen Brutus Östling som jag tror att jag har skrivit om tidigare. Jättefin bok, redan inne på tredje upplagan. Kul att det går bra för honom, han är en duktig fotograf. Här berättar han själv om boken:
Annars så blev det en hel del böcker på rean i går, ganska oväntat för jag skulle bara visa några i klassen de fotoböcker de reade – jag hade ju varit där veckan innan och plöjt igenom böckerna. Så jag kånkade runt med dem när vi gick till utställningen, eller ja, jag fick hjälp med ena påsen. Snälla klasskamrater man har. Vi pratade lite om köpimpulser, och hur jag kunde styra mina när det gällde vissa saker men hade svårt att tygla mig när det gällde andra saker. Men det är ju lite svårt att säga nej till Brassaï, böckerna var trots allt till halva priset.
Just det, konserterna igår var riktigt bra, även om jag väntade mig bara en. Lokalen var stämningsfull – sist jag var på Bara Vi hette det nåt annat och de hade ett biljardbord. Måste nog hänga lite mer på Söder. De som spelade var Jessica Pehrson och mina vänner Contardos. Som sig bör så hade jag kameran med mig så det blev ett par bilder.
Ja, det blir en sån dag i dag. Dagen började tidigt och just nu sitter jag och "photoshopar" - eller ja, just nu skriver jag det här blogginlägget, men borde photoshopa, fast å andra sidan blir nog det här enda tillfället att skriva. Det är en fullspäckad dag. Snart ska vi titta på en film, vet ej vad det blir för nåt. Sen tänkte jag åka hem och äta och sen åka in till stan med brorsan och hans väskor, men nu visar det sig att det är ett vernissage på KG52 (Kammakargatan 52) med Anders Petersen som tydligen gör sin första separatutställning i Stockholm på tio år. Du mich Auch Nära avstånd heter den. Återkommer om den om jag går nu eller när jag har gått. Måste få tag på brorsan också och bestämma en tid vi ska ses.
Sen ska jag på konsert på söder och sen på födelsedagsfest på min stammis- bar, och tanken är att vara kvar i stan till halv fyra, så man kommer väl att vara lagom pigg. Men det ska nog gå bra.
Saramago säger i en intervju i El País att de enda som kan förändra världen är pessimisterna eftersom optimisterna är nöjda som det är. Fast å andra sidan kan man säga att pessimisterna kanske skiter i att förändra nåt eftersom de anser att det bara kommer att bli sämre, eller att det inte finns nån lösning. Det handlar nog om var man befinner sig och hur pessimismen eller optimismen tar form.
Intervjun som är ett samtal mellan Saramago, Meirelles (han som regisserade Guds stad [Cidade de Deus] och Den trägne odlaren [The Constant Gardener, svenska titeln är boktiteln, tror inte att filmens titel översattes] och nu är aktuell med Blindheten [Ensaio sobre a cegueira, filmen lär väl behålla den engelska titeln – Blindness] och tidningens reporter handlar om övergången från bok till film.
Filmen är producerad i Kanada vilket verkar innebära att den troligtvis inte släpps som biofilm i Sverige utan kommer som dvd. Det står inget om filmen i SF i alla fall. I Spanien har filmen premiär den 13 mars och enligt bland annat CDON så släpps dvd:n den 18 samma månad.
Nu har jag fått månfenomenet förklarat för mig. Det visar sig att det är bra att skriva sina funderingar i bloggen eftersom då kommer svaren som på posten, fast den här gången via ett telefonsamtal – tack, Micke. Så det är alltså en optisk illusion som gör att vi ser månen som ett u i stället för som ett c. Och ovanför den lyser Sirius (Canis Majoris), starkt som bara den. Inte undra på när det är tre stjärnor. Eller? NE skriver att Sirius har en vit dvärgstjärna som följeslagare. Lite som Don Quijote och Sancho Panza för att ta ett berömt par som exempel.
Jag överlåter Branjelina, Tomkat, Beniffer och andra såna par åt nöjesbilagorna. Vilka då, säger du? Eller kanske inte, vem vet.
Just nu för att övergå till det sista – ett helsikes oljud – så är det inte grannarna det handlar om utan den sovande draken som är fläktsystemet i huset. Det blåser in kalluft hur gärna de än vill påstå att det är 22 grader varmt. Nåja, det kanske bli det nu, men det hindrar än inte från att bli galen av ljudet den gör. Jag vet inte om jag är ljudöverkänslig. Jag kan irritera mig på klockan i vardagsrummet, men det är bara då och då som jag lägger märke till dess tickande, och då kan jag inte koppla ifrån det. Nu har de varit här två dagar på raken och jobbat med ventilationen. Men jag tror nog att jag blir nödgad att tysta den stora drakens andetag igen. Eller så får jag sätta på musik. Tystnaden har sprungit iväg.
En liten fotnot om Sirius följeslagare som uppfinningsrikt har döpts till Sirius B och som först upptäcktes av vetenskapsmän 1862, eller ja, det finns ett västafrikanskt folk som lever i Bandiagaraplatån i sydöstra Mali, i Västafrika, som heter dogon. De har en myt om hundstjärnan, eller snarare dess följeslagare – som de egentligen inte borde ha vetskap om eftersom den inte går att se med blotta ögat.
Men det är klart att uppfinningsrikedomen tryter när det upptäcks fler och fler stjärnor. Vem skulle säga att HD 16175 är ett stjärnnamn?
Det är kanske inbillning men månen har de senaste dagarna varit ovanlig, i alla fall i mina ögon sett. Så vitt jag kan minnas har månen alltid haft formen som ett C när det inte är fullmåne, eller spegelvänt C, men nu är den som ett U, om jag kan förklara det så med bokstäver.
.....
